Längst bak i boken händer märkliga saker

Registret står inte särskilt högt i kurs i Sverige, men i England
finns ett eget skrå för indexmakare. Fredrik Sjöberg gör några
nedslag i bokregistrets fascinerande historia.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Den amerikanske författaren Norman Mailer sägs ha varit både
fåfäng och självupptagen. Alla som känner någon författare vet
att egenskaperna i fråga inte var unika för just honom, men
möjligen var han ändå värre än andra. Så berättas till exempel
att han brukade börja läsningen av nya böcker med att leta i
registret efter sitt eget namn, vilket för yngre lyssnare kan
jämföras med att googla sig själv, alltså en vederbörligen
skambelagd form av självbefläckelse.


Detta visste Mailers kollega William Buckley, så när han en gång
på 1960-talet skickade en av sina många böcker till Mailer, skrev
han ingen dedikation på försättsbladet, sådär som man brukar
göra. Istället slog han upp sidan 339, tog fram sin röda
kulspetspenna och plitade dit ett hurtfriskt ”Hi there!”, intill
registerordet ”Mailer, Norman”. Hur denne uppfattade tilltaget är
inte känt, men eftersom han behöll boken livet ut får man anta
att han tog det med fattning.


Själv skriver jag dedikationer med blyerts, helt
enkelt av hänsyn till mottagarna. Alla äger ett suddgummi och
ibland är dedicerade böcker bara ett kvitto på att ingen brydde
sig om att köpa dem, varför upphovsmannen tvingades ge bort dem.
Zoologen Olof Ryberg, även kallad Lopp-Olle, är ett bra exempel.
Hans avhandling om de svenska fladdermössens parasitfauna är
väldigt svår att få tag på utan dedikation; ibland är det flera
stycken, för när böckerna kom ut på andrahandsmarknaden köpte han
dem själv och gav bort dem igen.


Men vi kommer bort från ämnet, som inte är dedikationer, utan
själva registret, vars utveckling från medeltiden och framåt
visar sig vara en intressant historia. Den som en vacker dag gör
sig omaket att röja upp i mitt efterlämnade bibliotek ska
upptäcka att nästan allt är fackböcker i vitt skilda ämnen, men
med en sak gemensam: i alla finns register. Sådana böcker brukar
jag nämligen spara. De utan register brukar jag kasta bort eller
dumpa på närmsta antikvariat. Att läsa dem kan vara nog så
nöjsamt, men sen är de oanvändbara.


Ämnet belyses i boken Index, A History of the,
av engelsmannen Dennis Duncan. Registrets historia, alltså. Lite
begränsat kan tyckas, men faktum är att också de som med
diagnosmanualmässig hetta verkligen älskar förteckningar i
alfabetisk ordning har mycket nytt att lära. Oväntade saker, som
att Erasmus av Rotterdam på 1500-talet skrev en hel bok där han
strök texten och endast gav ut registret. Folk läser ändå inget
annat, sa han surt.


Till pjäsen hör även att boktryckare, åtminstone i England, förr
kunde komponera fientliga register för att på den vägen kritisera
böckernas innehåll. Många politiska strider utspelade sig i
registren, och även rent litterära debatter, varav det bästa
exemplet är en 1700-talsroman som hette The Man of Feeling och
som senare, under den viktorianska eran, ansågs beskriva en man
av alltför klent virke, så när en litteraturprofessor gav ut den
där romanen igen försåg han den med ett Index of tears, ett
register som förtecknar alla de ställen där huvudpersonen gråter.
Den sträve professorn ville därmed visa sitt förakt för bokens,
som det hette, emotionella inkontinens. Det blev ett långt
register, och då var han ändå tydlig med att han bara förtecknade
tårar, inte suckar och snyftningar.


Här bör inflikas att vi i Sverige har lite andra traditioner,
liksom enklare. Skönlitteratur har över huvud taget sällan
register och fackböcker avslutas oftast bara med ett
personregister som görs i all hast av redaktören eller
korrekturläsaren. Den brittiska litteraturens mer avancerade
sakregister har sin grund i att man där håller sig med
professionella registermakare som är organiserade i Society of
Indexers, en intresseorganisation som säkert har egna julfester
också, då man samlas och sänker en bägare på någon avsides pub
och gratulerar varandra till särskilt lyckade uppslagsord.


Även fransmännen är av tradition påfallande noga, låt vara att
ingen ännu har lyckats upprepa den bragd som vid mitten av
1800-talet utfördes av den katolske teologen Jacques Paul Migne.
Han kom på den briljanta idén att låta trycka samtliga kyrkofäder
i ett enda bokverk. Sagt och gjort. Verket Patrologia Latina gavs
ut i 217 volymer, vilket oss emellan låter som ett sömnpiller för
elefanter; hur som helst var det slutligen dags att skriva
registret. Detta kom att omfatta fyra tjocka böcker och var så
detaljerat att man till sist fann sig tvungen att även göra ett
register till registret. Enligt legenden ska den fromme prästen
ha hyrt in femtio registermakare som arbetade oavbrutet i tio år.


Från början, före Gutenberg och
boktryckarkonsten, var det naturligt nog mest kyrkans män som
höll på med register och innehållsförteckningar, allt för att
underlätta spridningen av Bibelns djupsinnigheter, men det hela
komplicerades av att böckerna då skrevs för hand av kopister, och
inte ens Bibeln var indelad i kapitel och verser på den tiden, så
det var ofta svårt att hitta. Den alfabetiska ordningen
upptäcktes visserligen redan under antiken, men det krävdes en
helt annan innovation för att man skulle få snurr på verksamheten
och vi talar nu om den litterära världens motsvarighet till
uppfinningen av hjulet, nämligen sidnumreringen.


Detta tekniska alexanderhugg inträffade år 1470, två år efter
Gutenbergs död. Böcker tryckta på papper hade således funnits en
tid, men ingen hade förut kommit på det där med paginering.
Nuförtiden är sidnumren så självklara att vi inte tänker på
vilken revolution de innebar.


Fast det är klart, undantag finns. Det vore tjänstefel att här
inte nämna Lars Norén, vars dagböcker väckte sådan uppståndelse,
inte bara på grund av att författaren ansågs vara både fåfäng och
självupptagen, utan också för att hans med god marginal
tusensidiga böcker saknar sidnummer. Detta retade framför allt
kulturjournalister. De skribenter Norén beskrev som idioter, och
de var många, kunde nu inte tipsa varandra om vilken sida
angreppet fanns på.


Kanske, slår det mig, sitter nu den gode Norén i sin himmel och
ler ikapp med Erasmus av Rotterdam under överinseende av Sankte
Per, vars blick för människornas brott rimligen leder till
slutsatsen att förtal av journalister ändå inte är så farligt.
Förresten går väl skärselden på sparlåga av energipolitiska skäl,
och i det läget får man prioritera, naturligtvis med utgångspunkt
från syndaregistret – som säkerligen, tråkigt nog, är längst av
alla.


Fredrik Sjöberg, författare och biolog


 


Litteratur


Dennis Duncan: Index, A History of the – Bookish Adventure from
Medieval Manuscripts to the Digital Age. W. W. Norton Company,
2022.