Hon befriar oss från berättelsens stryptag

Lotta Lotass litteratur är en egen motståndsrörelse mot
berättelsens hegemoni. Maria Edström läser en författare som
upprättar ett äldre språk för att skapa ett nytt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad i en längre version 2014.


Övertron på berättelsen är ingenting nytt, såväl politiker som
journalister och allsköns experter har i flera år låtit som
pr-byråer. Minsta kafé eller hamburgerbar ska ju ha en berättelse
som om vi liksom inte begriper någonting om det inte förpackas
som i en saga, som ginge vi alla under utan en bärande myt om vad
vi ska konsumera, rösta på, tro på. Problemet med dessa
"berättelser" är naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och
riskerna för ren demagogi. Ju enklare berättelser ju
slagkraftigare och det kanske är ett mindre problem om det gäller
var vi ska dricka vårt kaffe men definitivt ett större om det
handlar om hur vi ska förstå världen.


Vad har nu det här med författaren Lotta Lotass
författarskap att göra frågar sig vän av ordning? Jo, även inom
litteraturen där man ju i och för sig kan tycka att berättelsen
har en given plats, så har den även här lyfts fram som ett
eftersträvansvärt föredöme och då talar vi om den
lättillgängliga, begripliga, episka, händelsedrivna berättelsen.
Och det är någonting som skaver runt allt detta ”berättardriv”,
där en svårtydd, mångfacetterad och motsägelsefull värld till
varje pris måste göras enkel, lätt att tyda och lätt att tillägna
sig. Och där kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som
en motrörelse med ett helt annat sätt att utöva och att se på
litteraturen och dess uppgift.


Lotass gav 2007 ut första delen i en trilogi ”Den vita jorden” i
en lite ovanlig form, 148 tunna häften i en vit liten papplåda
att läsas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000
med romanen ”Kallkällan” alltmer kommit att experimenterat med
form och distribution och skulle så fortsätta. Nästa bok efter
debuten var som en del i ett uppslagsverk ”Band II Från Gabbro
till Löväng”, sen följde en förstautgåva i pocket, romaner
bestående av en enda lång mening, labyrintiska texter med
rumsbeskrivningar, dikter enkom på nätet publicerade tillsammans
med bilder av amerikanska redwood-träd, amerikanska
sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lång dikt på en filmad
telexremsa.


Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa – det har handlat om
fattighjon på hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska
seriemördare, bibliska ökenvandringar, första världskrigets
skyttegravar, arktiska utfärder. Ofta i en värld som känns som
ett parallellt universum eller i en skapad värld, ett slags
scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av
hennes mest ifrågasatta böcker ”Den svarta solen” som kändes som
att läsa ett märkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i
342 numrerade stycken där man ständigt skulle välja väg efter
varje och riskerade att bli ”fast” i spelet/texten för
evigt. 


Lotass trilogi om kriget, dess
historieskrivning, minnen, krönikor påbörjades 2010 med ”Sparta”
och efter ”Mars” avslutades den med ”Örnen”. Små nätta volymer,
en vit, en grå och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar –
ungefär så stor som min läsekrets är, har Lotass förklarat och
även detta har nog retat upp i ett kulturklimat där masseffekt
alltid verkar vilja uppnås.


I den första ”Sparta” befinner vi oss i ett slags antikens
krigarstat eller är vi i minnet av den?


”Stensoldater. Stensoldater. Vi är väntan. Vi är tystnad. Vi är
tyngd och stillhet. Vi är ordhållighet, visshet, återstod.” Så
blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit
till historia, till sten. Och så finns W – gamle ”double-w” –
kommentator och spelledare, en som raserar gamla världar och
bygger nya ”Snart skall inget återstå.” och han fortsätter ”Allt
kan brukas till att bygga världen.”


I den andra ”Mars” är legionen på marsch i ett landskap likt den
röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden
Mars. Den gamla myten om ansikten och spår av liv och kulturer i
sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstäder på
den främmande planeten handlar också om vår planet och dess lager
av tider, förstörelse och glömska.


Lotass är på inga vis en modern språkförstörare, tvärtom skulle
jag vilja kalla henne för ett slags språkupprättare, i den
meningen att hon återupprättar ett gammalt språk, ett ibland
närmast bibliskt språk, ett språk där verktyg, fågelarter,
adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och
flarn, uppräkningar av saker som till slut låter som musik.
Lotass språkradikalism ligger kanske snarare i att just undvika
alla de ord och uttryck som vår samtid klär sig i. Däremot är hon
i allra högsta grad en berättelseförstörare, problematiserar hela
idén om en berättelse, frågar sig hela tiden – om vad berättas
det, vem berättar, när berättas vad det nu är som berättas?


Det finns alltid denna osäkerhet hos Lotass och däri ligger
hennes ständiga obstruktion mot en den tidstypiska och
tillrättalagda berättelsens idé. Däremot avisar Lotass inte alls
ett slags samtidsavkänning – vem är väl den gamle W med alla sina
krig, med sitt skapande av nya världar?


I den sista delen ”Örnen” så är vi som från början i en artefakt,
ett teatralt minnesrum – ”Invid horisonten reser sig bergskedjor
av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten.
Ståltrådstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rämnor. Stift
och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering”. Våra
hågkomster är alltid en konstruktion, en reproduktion tycks
Lotass mena – ”Ridån går upp. Spelet kan börja.” så slutar första
kapitlet. Och ”Örnen” den emblematiska titeln där örnen som
symbol går igen i de många av världens stora riken; det romerska,
det amerikanska, det nazistiska, och där jag möjligtvis tror att
bokvolymens bruna färg faktiskt betyder något.


Och kanske är alltihop ett barn som leker med
sina tennsoldater – ”Mor, var är du?” utropas på en sida och
ingen enskild tolkning göras till den bestämmande. ”Örnen” blir
också med sin flerskiktiga teknik en på sitt sätt skrämmande
förevisning i hur det förflutnas reminiscenser återskapas, ges ny
dräkt, inte känns igen utan tolkas som nya.


Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare, ett
slags civilisationskritiker som vår tid inte riktigt verkar ha
förmåga att ta till sig annat än i mindre kluster. Men för den
som tar sig tiden väntar en sällsam läsupplevelse som för alltid
vaccinerar mot förenklade ”berättelser” var de än uppträder.


Maria Edström, kritiker och tidigare medarbetare på
kulturredaktion