Smärtan har blivit en hund som ska avlivas

Smärta kan fördärva ett liv, men i grunden är smärtan människans
vän. Så varför tycks samtidsmänniskan göra allt för att fly det
som gör ont? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över saken.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Smärta innebär inte tystnad, men väl språkets slut. Får vi
tillräckligt ont slutar vi berätta om hur ont det gör, slutar
tala. Smärta tar oss tillbaka till det förspråkliga, till vår
barndom, när vi gnydde, grät eller skrek. En människa i smärta
blir alltså i språklig mening ensam. Men smärtan är samtidigt
rentav etiken och det mellanmänskligas början. När någon annan
skriker eller kvider – ett barn, ett djur, någon sjuk – är det
nästan omöjligt att inte lida själv. Och vilja hjälpa.


Skulle smärtan – gud bevare oss! – bli ännu
större försvinner vi, alltså svimmar. Tack och lov, får man väl
nästan säga. För det går knappast att tänka sig något värre än
att inte bli räddad av medvetslöshet. Som i Helvetet i Dantes
Gudomliga komedi där de förtappade själarna varken kan sona sina
synder eller dö bort utan istället någorlunda vakna och alerta i
evighet fortsätter att svälta, eller frysa, eller brinna, eller
gisslas, eller bli stungna av getingar. Det är inte svårt att
förstå varför medeltidsmänniskan verkligen inte ville hamna i
helvetet. Ett slags modern version av samma vidrighet kunde vara
när torterare nuförtiden väcker upp den avsvimmade fången med en
spruta adrenalin för att fortsätta tortyren.


Men talet och smärtan är motsatser även på andra sätt. Elaine
Scarry visar i sin klassiska fenomenologiska studie The Body in
Pain oupphörligen på det mänskligt odelbara i smärtan. Att själv
ha smärta är att leva i visshet – den som har mycket ont är helt
säker på saken – men att höra om en annan människas smärta är att
befinna sig i tvivel. För hur kan man veta vad en annan människa
egentligen känner?


Smärtförnimmelsens språkliga outtryckbarhet tvingar oss att tala
om den med ett slags omskrivningar, menar Scarry. Vi talar om
smärta också utan yttre orsak och utan kroppslig skada som om den
ändå hade det, så här exempelvis: ”Det känns som om någon bankar
inuti mitt huvud med en hammare.” ”Det känns som jag hade ett
rivjärn i halsen.” ”Den känns som om min magsäck har gått sönder
och min ryggrad gått av.”


Friedrich Nietzsche går i Den glada vetenskapen
ännu längre i sitt smärtbildspråk och skriver: ”Jag har gett min
smärta ett namn och kallar den Hunden. Den är lika trogen, lika
påträngande och skamlös som varje annan hund.” Genom att benämna
smärtan för hunden, kan Nietzsche förlägga den utanför sig själv,
betrakta den utifrån, kanske kontrollera den. Det är därför en
händelse som ser ut som en tanke att man under 2000-talet tränat
upp så kallade smärthundar som ledsagare åt kroniska
smärtpatienter. Hundarna får lukta på bomull som patienten andats
på eller strukit över huden och tränas på det sättet till att
larma vid begynnande smärtattacker; smärthunden kan
häpnadsväckande nog varna innan attacken brutit ut och dessutom
lära sig vilken typ av smärta som nalkas, så att patienten i
förebyggande syfte kan ta rätt medicin i rätt styrka i rätt tid.


Är inte detta ett exempel på hur vi allt oftare inte bara lär oss
utan rentav förnimmer saker, så att säga, utifrån och in snarare
än inifrån och ut. Är jag trött? Jag vet inte, men min sömnapp på
telefonen talar om för mig hur många timmar jag sovit. Är jag
hungrig? Jag vet inte, borde jag vara det? Jag får titta i
kaloritabellen.


En smärta som på liknande sätt måste läsas av i det yttre
beskrivs i Valerie Fritschs roman Hjärtklaffar från Johnson &
Johnson. Där föds gossen Emil utan förmåga till smärtförnimmelser
och Fritsch skriver: ”Han kände varken ett ytligt skrapsår eller
ett djupt snitt, ingen magsmärta och ingen brännskada, inte den
råa smärtan i ett skrubbsår och inte den osynliga hos
huvudvärken.” Emil är ett vilt barn som undersöker sin hejdlösa
kropps yttre begränsningar: ”[Han] Satte handen på den glödande
spisplattan när ingen tittade eftersom det såg så roligt ut när
brännblåsorna växte”, ”Med intresserad min höll han upp sina
blodiga händer framför näsan på föräldrarna och frågade: mamma,
gör det här ont?”


När jag kollar upp saken visar det sig att Fritsch beskriver ett
syndrom som går under namnet ”Hereditär sensorisk och autonom
neuropati typ V”. Något bot finns inte och viktigt är att lära
barnet vad som normalt ger smärta, vilken vattentemperatur som är
lagom och hur man klär sig när det är minus trettio ute. Eller
plus, och gassande sol. Någonting liknande beskriver läkaren Paul
Brand som arbetade med leprasjuka på 1950-talet och förmodligen
var den första att argumentera för att spetälska i första hand
inte, som man tidigare trodde, var en sjukdom i muskelvävnaden
utan i nerverna. Den deformation som lepran ofta resulterade i
var inte endast en effekt av bakterier orsakade av själva
sjukdomen; istället hade skadorna ofta att göra med den sjukes
oförmåga att känna smärta och att han därför råkade skada sig
själv. Paul Brands mest kända bok heter således The Gift of Pain.


Brands arbete och Fritsch roman blir tydliga exempel på hur vi
behöver smärtan som ett slags orientering i tillvaron. Smärta har
ett slags verklighetseffekt: enda gången vi verkligen uppfattar
och känner våra kroppsdelar och organ är när vi har ont i dem.
Och utan smärtsignaler kan vi aldrig riktigt veta vad vi ska
skydda oss mot.


Koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han menar i
boken Palliativsamhället att vår tid präglas av algofobi, en
allmänt utbredd rädsla för smärta och att det gör våra liv vilsna
och tomma på mening. Den moderna människan söker trivsel, lycka,
individuell framgång och är den första generation som uppfattar
smärtfrihet som ett slags lagstadgad rättighet. Smärta som
historiskt associerats med rening, hjältemod, motståndskraft och
i Nietzsches fall rentav som ”lyckans tvilling” ses idag som
meningslös, ett medicinskt problem att bli av med. Andra sidan av
palliativsamhällets mynt, menar Byung-Chul Han, är att det
parallellt med tendensen att fly smärtan paradoxalt nog löper en
motsatt rörelse där extremsport och självskadebeteende utgör
försök att förvissa sig om den egna existensen. ”Jag känner
smärta, alltså finns jag.”


Den utbredda algofobin är en av anledningarna till, menar
Byung-Chul Han, att opioidmediciner som ursprungligen användes
inom palliativ vård – alltså vård i livets slutskede när inget
bot längre står till buds – så frikostigt skrivs ut till och
konsumeras av friska människor. Han syftar på opiod-krisen i USA
och menar att den akut ökande användningen av smärtstillande
morfinläkemedel kommit att dölja samhällsförhållanden som leder
till lidande. Vi skulle kunna beskriva detta – och kanske hela
det smärtlösa men tomma tillstånd vårt samhälle är på väg mot –
med en tautologi: opium har blivit ett opium för folket.


Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker


Litteratur


Byung-Chul Han: Palliativsamhället – smärta idag. Översättning:
Anna Bengtsson. Ersatz, 2021.


Valerie Fritsch: Hjärtklaffar från Johnson & Johnson.
Översättare: Linda Östergaard. Bokförlaget Faethon, 2022.


Elaine Scarry: The body in pain – The making and unmaking of the
world. Oxford University Press, 1988.


Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter band 5, Den glada
vetenskapen – "la gaya scienza". Översättning Carl-Henning
Wijkmark. Brutus ÖStlings bokförlag Symposion, 2019.