Långt innan tanken vaknat faller kroppen ihop

Hjärnan är så mycket mer än förnuft. Malena Forsare reflekterar
över att när kroppen berättar det intellektet inte förstått.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Första gången det hände var på Patologen i Lund. Utanför var det
grönskande vår. Men ingenting av det, och ingenting av allt som
då verkligen betydde något, märktes i den lilla ringen av
studenter som slöt sig runt den ensamma hjärnklumpen. Docenten
hade precis rullat in hjärnan, som nu låg och guppade i en bunke.
Hjärnan hade ingen blick, ingen kropp eller vilja. Den hade
förlorat sin människa. Och nu skulle den noga skivas upp framför
våra ögon, så att vi skulle få veta något om demenssjukdomens
inre anatomi.


Jag gjorde ett tankefel, som varje luttrad
obducent noga lärt sig att undvika. Istället för att tänka på
hjärnan, började jag tänka på människan. Jag ställde en fråga om
begravningen; vad hjärnan tänkte om att den nu låg här, istället
för i jorden där kroppen fanns. Jag minns doften av
desinfektionsmedel och skaldjur. Att jag tog några steg mot
skjutdörren, och där någonstans, i det gungande mötet med
gravitationen, fångade docenten mig med ett vant grepp.


Avståndet mellan hjärna och kropp – hur skulle vi begripa det? I
neuropsykologikursen var det aldrig något som direkt
diskuterades. I gruppen av blivande psykologer pratades det
överhuvud taget väldigt lite om att kroppen talar sitt eget språk
och ofta är snabbare än tanken. Att den fångar upp vår existens –
övergångarna i livet – och reagerar på dem, ibland innan vi
själva fattat.


Den holländska läkaren och traumaforskaren Bessel Van Der Kolk
beskriver i sin bok, ”The Body Keeps the Score”, hur Darwin var
tidig med att peka ut förbindelser mellan kropp och hjärna.
Enligt Darwin involverades ”den pneumogastriska nerven” vid stark
psykisk upphetsning, så att även inälvornas tillstånd påverkades.
Terminologin har förändrats, men inom dagens traumavård är man
allt mer överens om att behandlingen vid posttraumatiskt
stressyndrom, PTSD, behöver inbegripa kroppen, eftersom det som
händer den skapar avtryck i hjärnans olika minnescentra.


Darwin var således något på spåren. På 1990-talet introducerades
en viktig, om än omstridd teori, som bygger på denna enkla
slutsats: att hjärna och kropp hör intimt ihop. Den amerikanska
psykologprofessorn Stephen Porges myntade den så kallade
”polyvagala teorin”, som utgår från vagusnervens förgreningar,
vilka skapar förbindelser mellan olika organ, såsom hjärna,
lungor, hjärta och mage. Och den betonar hur viktigt det sociala
samspelet är i vårt psykiska – och fysiska – mående. Kroppar
talar till varandra med ansiktsuttryck, gester och tonfall, och
om traumatiska minnen lärt oss att vara rädda för andra, ja, då
måste terapeuten mer än vanligt visa tålmodig värme och empati.


Andra gången det hände var i en biosalong. Jag
hade drabbats av en aning om att jag inte längre fick plats i
tillvaron såsom den såg ut. Men det visste jag inte då, för
tanken var inte färdig. I ett försök att greppa vad som höll på
att hända, trampade jag en lördag iväg på min cykel för att se
filmatiseringen av Annie Ernauxs självbiografiska ”L’événement”.
Egentligen mest för titelns skull: ”Omständigheter” är ett
vidöppet ord. I filmen är det katolskt 60-tal, i Frankrike
någonstans, och en ung kvinna söker, dag efter dag, med blicken i
sina trosor. Hon är gravid och vill allt annat än det. Så hon
kämpar för rätten att välja. Samtidigt som läkarna vägrar att gå
henne till mötes, väninnorna vänder bort blicken och den manlige
vännen vill passa på – det är ju utan risk för en ny konception.


Någonstans mellan vecka 8 och 9 tar hon en strumpsticka, och för
den långt in i sig själv. När biomörkret börjar snurra är det som
om jag redan är i filmens slut. Där ett för tungt foster hänger
på sin sträng ner i toaletten och blödningen inte går att stoppa.
Jag famlar mig ut och sjunker ihop under en grön exitskylt i
biografens öde källare. Där svettas jag ut ångesten som kommer av
att vara instängd i livets cellsystem. Fostret är inte mitt, men
kroppen, den är min. Och nu vägrar den plötsligt att samarbeta.


Som färdig psykolog började jag så småningom att arbeta med
traumatiserade barn. Bland patienterna fanns en grupp som var
särskilt svårläkt: barn som tidigt utsatts för sexuella
övergrepp. En del av de här barnen hade utvecklat en strategi som
en gång hjälpt dem. De hade övergett sina kroppar för att stå ut.
Övergreppen tillhörde nu det förflutna, men barnen fortsatte att
av och till checka ut från sin fysiska tillvaro. Det kallas
dissociation och kan beskrivas som den yttersta förlusten. Barnet
försvinner bort och blir okontaktbar. Enligt van der Kolk måste
vi närma oss en sådan patient just genom kroppen. Med försiktiga
försök till rörelse, beröring och ögonkontakt. För att på så sätt
återföra barnet till här och nu.


Det skulle hända en tredje gång, men då inte i
form av en svimning. Sent en natt, när allt var för sent och det
som verkligen betytt något inte längre fanns kvar, rann all kraft
som en ström ur kroppen. Jag hamnade kraftlös och skakande på
golvet. Det blev svart och tonat blått, det skimrade som inuti
ett regn, och samtidigt som jag var fastkättrad såg jag allt
utifrån. Efteråt rådfrågade jag en fysioterapeut om det som hänt;
det liknande ingen tidigare erfarenhet. Hon svarade något om
nervsystemet, men jag minns inte riktigt vad. Och förresten hade
hon själv varit med om samma sak. Så här i retrospektiv blir det
ändå begripligt: kärleken hade tagit slut, och kroppen, den var
förtvivlad och kunde liksom inget göra.


Hur långt är avståndet mellan hjärna och kropp? Hur långt är
avståndet mellan det som en människa tänker och det hon känner?
Kanske har vi bäst chans att förstå det i de ögonblick, då
kroppen talar om för oss vad vi måste göra. När vi måste bryta
upp. Fly från en plats. Eller när vi bara behöver släppa taget om
något för att överleva själsligt.


Efter den hastiga sortin från hjärnobduktionen hamnade jag i ett
litet uppvakningsrum. Rummet är till för sådana som jag, som
svimmar vid åsynen av människans innanmäte. Docenten berättade
att flera av hennes medicindoktorander börjat sina karriärer just
så. Som om de, när de betraktat vår köttiga insida, aktiverats i
sin existentiella varseblivning. För vi har att inse att
avståndet mellan hjärna och kropp är en illusion. Miljarder
nervtrådar förbinder hjärnan med resten av oss själva. Vårt
misstag är att vi tror att intellektet är överordnat våra
sinnesförnimmelser. I själva verket, menar Bessel van der Kolk,
håller kroppen räkningen. Den är vårt bästa instrument.


Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog