Viljan till makt – Nietzsche som förförare och förgörare

Dan Jönsson läser Friedrich Nietzsches efterlämnade anteckningar
och reflekterar över en av idéhistoriens mest gåtfulla och
skrämmande begrepp.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det finns en grymhet även hos simpla själar, skriver Friedrich
Nietzsche i en anteckning från 1885. Det stämmer verkligen: jag
minns att jag som liten, i lågstadieåldern, tillsammans med en
kompis kunde fördriva sysslolösa eftermiddagar med att fånga
flugor under dricksglas och sedan titta på hur de flög runt där
inne, alltmer försvagade, tills syret tog slut. Det fanns också
en grannflicka som var lite annorlunda och som vi roade oss med
att trakassera eftersom det var så lätt att få henne att gråta.
Ja, barn är grymma. Och ibland kan jag undra vart den där
grymheten har tagit vägen sedan dess, kanske har jag som det
heter vuxit upp, kanske finns den kvar och bryter fram då och då
när jag med, får jag erkänna, en liten hemlig, omoralisk kittling
utrotar ett myrbo. Inget att yvas över, men hade jag berättat för
Nietzsche skulle han antagligen ha nickat uppmuntrande. I mina
låga instinkter hade han känt igen den starkaste av mänskliga
drivkrafter, viljan till makt.


Jag förvånas ibland över hur upprymd jag blir
när jag läser Nietzsches texter. Det borde jag ju inte bli:
väldigt mycket han ger uttryck för går egentligen stick i stäv
mot mina egna, pacifistiska värderingar. Hans aristokratiska
samhälls- och människosyn; föraktet för svaghet och avskyn mot
allt som luktar medlidande, demokrati och jämlikhetssträvanden;
våldsromantiken och misogynin; hyllandet av makten, kriget,
ondskan. Man kan förstås säga, som man ofta gör numera för att
försvara att man ändå läser honom, att Nietzsche också avskydde
antisemitism, patriotism och religion, ja att hela hans verk
genomsyras av en misstro mot auktoriteter – och det är sant, men
det ändrar ju i grund och botten ingenting. Nietzsche läser man
på egen risk, med blodsmak i munnen, och samtidigt alltså med
denna besynnerliga upprymdhet, denna lycka över att få vistas i
en tankevärld där inget är på förhand givet, en värld där ljuset
bländar, och där mörkret både förfärar och förför. En lockande,
men kuslig värld där det sanna och det goda gång på gång dras i
smutsen, men där också horisonten öppnas mot en gränslös frihet.
Om än alltså på andra sidan en moralisk avgrund, ekande av denna
den mest gåtfulla, mest skrämmande av filosofiska grundprinciper.
Viljan till makt.


Begreppet ”viljan till makt” dyker upp och återkommer som ett
mantra genom Nietzsches sena skrifter. ”Viljan till makt” är
också det begrepp som framför allt fått hans namn att förknippas
med nazismen och dess ideologi. Inte utan skäl. Historien är
välbekant vid det här laget – filosofens syster Elisabeth
Förster-Nietzsche, som med sin man hade rest till Paraguay för
att bygga upp en tysk, antisemitisk exilkoloni, fick när hon kom
hem ta hand om både sin psykiskt sjuke bror och hans efterlämnade
anteckningar. Ur detta väldiga, kaotiska material redigerade hon
tillsammans med Nietzsches gamle vän Heinrich Köselitz, den ende
som riktigt kunde tyda hans handstil, fram det som gavs ut som
broderns sista, oavslutade verk, med titeln just Der Wille zur
Macht. Boken och dess radikala försök att ”omvärdera alla
värden”, dess bejakande av våldets och styrkans principer och
dess uttryckliga fantasier om att utrota svaga och undermåliga
existenser blev en stark impuls för nazismens herrefolksideologi.
Mitt eget exemplar är tryckt 1930, med ett högstämt, smått
apokalyptiskt efterord av Alfred Baeumler, den filosof som mer än
någon annan bidrog till att lansera Nietzsche som fascismens
husgud. Tre år senare skulle han gå i spetsen för fackeltåget
till nazisternas första bokbål på Opernplatz i Berlin.


Att sentida, entusiastiska läsare har gjort vad
de kunnat för att rentvå Nietzsche från denna bruna sörja är
begripligt; han är verkligen så mycket mer än det. Både urval och
redigering i Viljan till makt är förstås subjektivt, kanske också
tendentiöst – men att kalla boken för en ren förfalskning, som en
del har gjort, håller inte. Här finns inga påhittade partier;
allt som står där går att hitta i de efterlämnade anteckningarna,
och att Nietzsche under flera år planerade ett stort verk med
just den titeln står utom tvivel. Kanske övergav han planerna
till slut, som det har spekulerats i, kanske inte, ingen vet med
säkerhet – allt vi vet är det som står att läsa i dessa
efterlämnade anteckningar, en textkompost om cirka femtusen sidor
varav ett urval på ungefär en tiondel utgör det nionde bandet av
hans samlade verk på svenska. Att försöka orientera sig i detta
motstridiga, vilda material är som att dyka på djupt vatten –
knappt har man fiskat upp en tanke förrän man måste upp och
andas, och för varje insikt man bärgar har en annan just glidit
en ur händerna. Det är texter som kränger mellan ironi och
förtvivlan, från korta utbrott av triumferande visioner till
heroiska, men fåfänga försök att samla tankarna i ett enhetligt
system.


Det är i dessa försök till systematisering ”viljan till makt” får
en central, sammanhållande funktion. Nietzsche skrev i en tid när
den kristna världsbilden på allvar utmanades av darwinismen och
dess materialism, och hans filosofi skulle enkelt uttryckt kunna
ses som ett kraftfullt avvisande av dem båda två. Det han ser för
sig är istället ett slags andlig och estetisk evolutionsteori där
sammanbrottet för de traditionella moraliska värdena urartar i en
allmän nihilism, som det är den framtida människans stora uppgift
att övervinna och höja sig över. Och där viljan till makt blir
den drivande impulsen i detta skapande av ”övermänniskan”, liksom
den är den verkande kraften i hela det flöde av ständigt blivande
och ständig kamp som genomsyrar världen.


Det blir en giftig teori, som tillspetsad kan
bli roten till mycket ont; det är onekligen svårt att förneka
logiken i att om det nu finns ”övermänniskor” måste det kanske,
när allt kommer omkring, också finnas ”undermänniskor”? Men
samtidigt ryms här alltså också en väldig, frigörande kraft.
Nietzsches filosofiska ”hammare”, som han kallar den, är ett
verktyg som ända in i vår tid duger till att slå hål på ihåliga
ideologiska beläten och låta tomheten eka ur självklara
värdegrundsbegrepp som ”demokrati” och ”allas lika värde” inför
en verklighet där våldet regerar och ojämlikheten är
institutionell. Det som än idag gör Nietzsches tankevärld så
provocerande är att den inbegriper båda dessa poler, man får helt
enkelt ta det onda med det goda. Viljan till makt har ingen
inneboende moral: den är den kraft som sprider död och
förintelse, men också i vidare mening den kraft som försöker
besegra motstånd överhuvudtaget – den som gör att barnet lär sig
läsa och fågeln flyga, som inspirerar konstnärer att skapa konst
och aktivister att ta strid, men också helt banalt, det som får
oss att gå upp på morgonen, ta på oss skor och jacka, eller som
här, i en av de små nonsensverser som inleder Den glada
vetenskapen:


 


Ja, ibland så gör jag glass:


Nyttigt för att maten smälta!
Har ni mycket ni ska smälta,


Bör ni tycka om min glass!



Den ändrar visserligen ingenting den heller. Men ändå.


Dan Jönsson, författare och essäist


Litteratur


Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter. Band 9, Efterlämnade
anteckningar. Översättning: Jim Jakobsson. Brutus Östlings
bokförlag Symposion, 2021.


Hans Ruin: I förnuftets skugga – essäer om Nietzsches filosofi.
Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2021.