Ska verkligen Goethe få bestämma vad som är historia?

Vad förenar en tysk romantisk diktare med militärt
överintresserade svenska män? En evig fråga ska det visa sig.
Författaren Måns Wadensjö funderar på vem som egentligen avgör
vad som är märkvärdigt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I september 1786 bröt Johann Wolfgang von Goethe i hemlighet upp
från sitt eget födelsedagsfirande, och reste söderut med häst och
vagn. Han hade just fyllt 37, och var trött och utschasad efter
de senaste årens hårda arbete som hovman och administratör. Nu
längtade han till Italien, till värmen och till skönheten – inte
helt olikt alla dem som idag åker dit med tåg eller flyg för att
återhämta sig och uppleva något nytt på en och samma gång; ja,
det är som om värme och gamla ruiner ibland är den enda verksamma
medicinen mot stress och mot en vardag som blivit alltför
förutsägbar och trång.


Senare skulle Goethes resa till Italien bli
berömd, men nu reste författaren inkognito, och det dröjde inte
länge innan han stötte på problem. På väg över Gardasjön drevs
han iland i den lilla staden Malcesine, på gränsen mellan
republiken Venedig och den tysk-romerske kejsarens domäner.


För att göra det bästa av uppehållet bestämde sig Goethe för att
teckna av stadens vackra men förfallna borg. Porten stod öppen,
där fanns inga vakter och stenarna hade börjat falla isär – men
medan han sitter där och skissar börjar en folkmassa att samlas
runtomkring. Byborna stirrar på den tecknande främlingen, och
till slut går en av dem fram till Goethe, tar ifrån honom hans
papper och river itu det. För dem är borgen i Malcesine vad vi
idag skulle kalla för ett skyddsobjekt, och de misstänker honom
för att vara en kejserlig agent i färd med att spionera ut deras
befästningar. 


För att reda ut saken tillkallas de lokala myndigheterna, och i
en komisk och stiliserad dialog försöker Goethe först av allt
peka ut borgens förfall och avsaknaden av portar – i allt detta,
säger han, har han inte sett något annat än en ruin. Så lätt
slipper han dock inte undan, för då undrar stadens aktuarie vad
som egentligen är så märkvärdigt med borgen att den ska tecknas
av, om den nu bara är en ruin.


Men, invänder Goethe, hela Italien är ju fullt av ruiner som har
tecknats av hundratals gånger, jag är själv på väg till Verona
för att se amfiteatern där och kommer helt säkert att teckna av
den också. Arenan i Verona, svarar ämbetsmannen, Det är ju en
världsberömd romersk byggnad, men med dessa torn finns ingenting
märkvärdigt utom att de utgör gränsen mellan Venedig och
kejsardömet, och därför inte ska spioneras på. Det spelar ingen
roll med vilka romantiska brösttoner Goethe hyllar platsens
skönhet – för byborna är det lika svårt att se något märkvärdigt
i den borg de passerar varje dag, som det är för Goethe att se
ett försvarsverk i en medeltida ruin.


Märkvärdigt nog är Goethe inte helt ensam om att
ha hamnat i denna belägenhet. Under våren 2022 hölls här i
Sverige rättegångar mot vad som i pressen beskrevs som ett
nätverk av så kallade ”MÖP:ar” eller Militärt Överintresserade
Personer. Männen hade gripits av Säkerhetspolisen i
gryningsräder, och stod åtalade för att ha dokumenterat och delat
bilder och ritningar av bunkrar och andra skyddsobjekt.


Själva hävdade männen å ena sidan att de gjorde det av historiskt
intresse – å den andra att anläggningarna var föråldrade och
saknade militärt värde. Eller, som en av dem sade till DN: ”Jag
hade uppfattningen att det inte var hemligt. Jag fick ju
uppgifter från Lantmäteriet.”


Goethe kan man anklaga för mycket, men knappast för att ha varit
en MÖP. Ändå har han och MÖP:arna någonting gemensamt. För om man
för ett ögonblick släpper den juridiska aspekten är båda dessa
händelser på sätt och vis strider om vem som har
tolkningsföreträdet när det kommer till de hemliga
anläggningarna. Är det de myndigheter som eventuellt vill använda
dem i krigiskt syfte någon gång – eller är det Goethe och
MÖP:arna, som har en mer emotionell relation till dem?


MÖP:arnas intresse må vara snävt militärhistoriskt – men säg
vilket hobbyhistoriskt intresse som när allt kommer omkring inte
är av estetisk natur. Båda dessa situationer ställer oss inför
samma fråga: Är dessa byggnader märkvärdiga för att de utgör en
del av rikets försvar, eller för att de äger en skönhet och säger
oss någonting om tiden som har gått?


För Goethes del gick det till slut bra. Det brukade göra det.
Byborna trodde honom då han sade att han kom från den fria staden
Frankfurt, och inte alls stod i kejsarens tjänst. Kanske lyckades
han också övertyga några av dem med sitt estetiska resonemang,
för det som fällde avgörandet till hans fördel var en kvinna i
folksamlingen som höjde rösten och sade: ”Vi ska i all vänlighet
låta den här mannen gå, så att han kan tala gott om oss bland
sina landsmän och uppmuntra dem att besöka Malcesine, vars sköna
läge verkligen är värt att beundras av besökare.” Det är ord som
i efterhand har kommit att låta profetiska – Gardasjön är
idag ett av Italiens mest exklusiva turistmål, och till Malcesine
kommer många för att se just den borg som Goethe tecknade av.


Som läsare är det förstås frestande att i den här lilla historien
identifiera sig med Goethe, den nya tidens företrädare som
förklarar för byborna att också deras gamla borg har ett
historiskt värde. Så var Goethe också verksam i en tid då vad den
franske historikern Francois Hartog kallar för en
”historicitetsregim” höll på att avlösa en annan, då alltmer av
tänkandet på tiden inriktades emot framtiden; i det skiftet
sattes även det förflutna i rörelse, så att det som för en tid
sedan var ”nyss” plötsligt förvandlades till ”för längesen.” Så
framställer Goethe själv det hela, och vi skulle förmodligen se
på borgen med ungefär samma ögon som han.


Men kanske gör vi det väl enkelt för oss själva då. För vad säger
egentligen att hans sätt att se på ruinen är mer riktigt än
bybornas? Det han gör är att komma dit utifrån, och lyfta ut
byggnaden ur dess politiska och vardagliga kontext, för att i
stället placera den i en estetisk och historisk kategori. Det är
ingen liten sak – och sådana strider om vem som har
tolkningsföreträdet till historien har vi gott om än idag.


Det estetiska intresset är inte alltid mer
självklart eller mer oskyldigt än något annat – det kan lika
gärna brukas för att ta över och definiera om det som för en
annan fortfarande är både problematiskt och fullt av liv. Hos vem
ligger egentligen mandatet att bestämma vad som är vackert, vad
som är aktuellt och vad som är förflutet redan nu?


Kanske borde vi därför lyssna på båda sidorna i den här debatten,
och påminna oss om att historien aldrig är neutral eller ligger i
vila i väntan på att vi ska upptäcka den. På ett eller annat sätt
är den alltid redan i bruk, och varje gång vi betraktar den ger
vi den en ny mening, som kanske säger mer om oss, om våra behov
och om vår tid än om det som en gång var.


Och det är faktiskt sant även när vi bara är ute efter att koppla
av i värmen för en tid, och fly en vardag som har blivit
förutsägbar och trång.


Måns Wadensjö, författare och kritiker