Ett tankefel återkommer genom nätläkarnas historia

Tekniken har en utopisk potential, men varför är det så svårt att
förverkliga den? Erik Isberg söker ett svar i den teknologiska
distansvårdens historia.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


En eftermiddag i Boston 1876 såg läkaren Clarence John Blake en
telefon för första gången. Jag föreställer mig hur han försiktigt
lyfte upp luren och höll den mot sitt hjärta, varpå hans vän
Alexander Graham Bell, som förevisat sin nya uppfinning, tittade
frågande på honom. Varför höll han inte luren mot örat, som det
var tänkt? De började diskutera vad det var för apparat de hade
framför sig. Deras föreställningar om telefonen skiljde sig åt.
Där Graham Bell såg ett kommunikationsmedel, såg Blake ett slags
elektroniskt distansstetoskop. Möjligheterna, menade Blake, var
enorma. Runt om i Boston skulle människor hålla luren mot sina
bröstkorgar och låta sina hjärtslag färdas genom de nyligen
utdragna telefonledningarna, för att till sist landa i en
sambandscentral där Blake och hans kollegor satt redo att lyssna
och diagnostisera.


Ett par år senare tvingades Blake konstatera att han trots idoga
försök ”inte var i närheten” av att få till en tillräckligt bra
ljudkvalitet. Det skulle aldrig bli någon sambandscentral.
Patienterna pressade sina telefoner mot bröstkorgen, men Blake
hörde bara brus.


Drömmarna om att utöva vård på distans har,
trots Blakes misslyckande, knappast försvunnit. Idag utgör
insamlingen av hälsodata en miljardindustri, appbolag erbjuder
läkarbesök via videosamtal, där knastriga telefonlinor har bytts
ut mot högupplösta frontkameror. 2016 slog den dåvarande
regeringen och Sveriges kommuner och regioner fast att Sverige
bli världens bästa land när det kommer till digital vård.
Kommunikationstekniken har aldrig, skrev man i överenskommelsen,
erbjudit så här stora möjligheter.


På TikTok kan en stor mängd följare ta del av KaisTheSurgeons
försök att utföra operationer på distans. Med 5G-nätets utbyggnad
är tanken att man med fjärrstyrda skalpeller ska kunna genomföra
operationer med patienten i ett land, och kirurgen i ett annat. I
väntan på mänskliga patienter får KaisTheSurgeon hålla tillgodo
med frukt. I sina närmast hypnotiska klipp dissekerar han elegant
vindruvor, bananer och apelsiner utan att själv befinna sig i
rummet.


När KaisTheSurgeon filear en apelsin som ligger i rummet intill,
ter sig framtiden för en stund både ljus och högteknologisk. Men
samtidigt som utopiska löften om tekniska revolutioner avlöser
varandra verkar många av vårdens centrala problem inte alls vara
på väg att försvinna; det gäller tillgänglighet, jämlikhet,
personaltäthet. Varför är det så svårt att realisera teknikens
utopiska potential?


Läkaren och medicinhistorikern Jeremy A. Greene
menar i sin bok The Doctor Who Wasn’t There. History, Technology
and the Limits of Telehealth att en anledning till att de som
kommit med storslagna löften om tekniska innovationer ofta haft
svårt att förverkliga dem är ett enögt fokus på tekniken i sig.
Bara för att en teknik finns och fungerar, är det inte självklart
att man vet hur den kommer att användas, eller vem som kommer ha
nytta av den.


I slutet av 1800-talet var det inte bara Blake som
experimenterade med telefonen. Exakt vad man skulle ha den till
var oklart. Den användes såväl för livesändningar av konserter
som för privata samtal. Efter hand stod det klart att telefonen
hade skapat ett nytt slags rum: där man kunde vara fysiskt
frånskilda men ändå nära. Rösten kunde kopplas loss från kroppen.
Men telefonen blev också en symbol för modernitetens anonyma och
ensamma tillvaro, där tunna telefonledningar var det enda som
band samman de isolerade individerna. I Franz Kafkas Slottet är
telefonen den ansiktslösa byråkratins redskap. Protagonisten K
ser förtvivlat på när byråkraterna ringer sina samtal, men vad
som egentligen sägs och vem det är som säger det förblir oklart.


Inom sjukvården kom telefonen under 1900-talets första decennier
att få en motsatt symbolik. Snarare än att markera distans, blev
den ett uttryck för en modern och alert läkarkår som ständigt var
närvarande. En läkare som inte svarade i telefon var inte bara
ålderdomlig, utan också dålig på sitt jobb. I USA sammanfattades
den nya läkarrollen med en slogan: The doctor is on call.


Med tiden kom andra kommunikationstekniker in i bilden. Men även
om de ofta fungerade utmärkt, visar Greene hur detta ändå inte
räckte för att de skulle bli långsiktigt framgångsrika. Ett
sådant exempel hittar han i ett pilotprojekt i Harlem, New York,
under tidigt 1970-tal. I fattiga områden i USA:s större städer
var det vid den här tiden inte ovanligt att ett område delade på
en tv-antenn, som sedan var kopplad med telekablar till hushållen
runt omkring. En grupp läkare i Harlem insåg att de här lokala
kabel-tv-nätverken kunde användas för att anordna videomöten och
på så vis nå en grupp patienter som var vana vid ett rasistiskt
vårdsystem och drog sig för att söka vård.


Ett lokalt system för telemedicin började ta form: filmkameror
riggades upp i samlingslokaler runt om i Harlem och
sjuksköterskor som själva bodde i området fanns på plats för att
assistera. Kabelnätverket ägdes av invånarna själva. Även om
projektet inte var perfekt, visade det en väg framåt för en
demokratiskt förankrad distansvård, som satte de mest utsattas
behov i centrum. Men detta var inte tillräckligt. 1977 lades
projektet ner. De statliga pengarna var slut och lokala
kabelnätverk hade börjat köpas upp av stora telekombolag, i syfte
att skapa en nationell tv-marknad. Ekonomi, inte teknik, avgjorde
utgången.


Om allt istället bara hade handlat om teknikens
prestanda hade historien sett annorlunda ut. Då är det enda som
krävts för att Blakes sambandscentral skulle fungera en
tillräckligt bra ljudkvalitet och videosamtalen i Harlem hade
fortsatt så länge det fanns patienter. Vår förtjusning över
spektakulära tekniska lösningar skymmer sikten, allt det där
andra – pengar, människor, kunskap – trängs i bakgrunden.


Vägen från Clarence John Blakes sambandscentral för hjärtslag
till KaisTheSurgeons virala fruktoperationer är kanske inte så
lång som den kan verka. De representerar båda en utopisk
tekniksyn, som fångar potentialen i ny teknik men samtidigt
missar allt som finns runtom och som är nödvändigt för att
tekniken ska fungera. Det spelar ju faktiskt ingen roll om
telefonen kan uppfatta ens hjärtslag om det inte finns någon
läkare att ringa till. Motsatsen till närvaro, påminner
teknikhistorikern Hannah Zeavin, är inte distans, utan frånvaro.
I KaisTheSurgeons kommentarsfält skriver en av hans följare
lakoniskt: ”Den där apelsinen får nog bättre sjukvård än jag”.


Erik Isberg, idéhistoriker


Litteratur


John Durham Peters, Speaking into the Air. A History of the Idea
of Communication (Chicago: The University of Chicago Press,
2001).


Jeremy A. Greene, The Doctor Who Wasn’t There. History,
Technology and the Limits of Telehealth (Chicago: The University
of Chicago Press, 2022).


Hannah Zeavin, The Distance Cure. A History of Teletherapy
(Cambridge, MA: MIT Press, 2021).