Vem bryr sig egentligen om chefen?

En och annan mellanchef tillägnas väl en roman, men generellt är
de underordnades perspektiv som skildras i litteraturen. Thomas
Steinfeld funderar över ett perspektiv få tycks vilja se.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Kontoret har en egen litteraturhistoria. Den börjar innan
förrförra sekelskiftet, när de nya nationalstaterna utvecklade en
alltmer omfattande byråkrati, och när allt fler företag blev så
stora att de behövde en egen organisation framför allt för
bokföring, inköp och försäljning samt för korrespondens. Italo
Svevos “Ett liv” från 1892 är en tidig kontorsroman liksom Elin
Wägners ”Norrtullsligan” från 1908. Böckerna handlar om unga,
bildade, men maktlösa och mestadels dåligt betalda människor. De
får titta uppåt när de vill se någonting av världen, uppåt till
ett helt samhälle, som uppenbarligen klarar sig alldeles utmärkt
även utan kontoristernas mödosamma insats. Förmodligen finns det
tusentals sådana romaner. Och genren består i vår tid.


Men om publiken är väl förtrodd med
kontoristernas själsliv, om den vet mycket om deras förhoppningar
och deras besvikelser, om deras privatliv, deras intriger och
deras ofta fåfänga försök att göra sig själva till oersättliga
medarbetare, så är det förvånansvärt tyst om motsidan. Det är
svårare att hitta en kontorsroman med titeln ”Chefen”, och det
finns ingen motsvarighet till den tyske sociologen Siegfried
Kracauers banbrytande studie ”De anställda” från 1930, med
perspektivet riktat mot andra sidan av makten. Visserligen
publiceras det böcker om chefen i oändliga mängder: De handlar om
hur man blir chef, hur man blir en bättre chef eller hur man
klättrar upp i hierarkin så att man blir chefernas chef. Men det
är inte ofta man kan läsa om de lägre anställdas uttråkade miner
som kan förvandla ett möte till ett långsamt och kvalfullt
nederlag för ledaren. Sällan får vi en beskrivning uppifrån av
det åtråvärda skvallret som enar en klick och kan förstöra en hel
arbetsmiljö. Och få har någonsin lyckats skildra ett krissamtal i
telefon, från den dåliga nyhetens ankomst, framförd med stammande
röst, till den hysteriska bestämdheten, som brukar följa en
stunds stumhet, till alla tvivel och betänksamheter, som blir
kvar efter ett beslut.


Innan tysken Niklas Luhmann blev en av 1900-talets främsta
sociologer, arbetade han som tjänsteman. Under sina åtta år i den
statliga förvaltningen, från 1954 till 1962, började han bygga
upp en gigantisk arkivlåda, som senare blev fundamentet till
sjuttio vetenskapliga böcker och flera hundra artiklar. Han
skaffade sig därutöver erfarenhet för skriva tre korta föredrag,
som skiljer sig från hans annars mer eller mindre abstrakt
formulerade verk. ”Den nya chefen” är temat för det första
föredraget, det andra handlar om ”spontana ordningar” på kontoret
och i det tredje föreslår han en ny socialteknik kallad för
”undervakning” – i motsats till ”övervakning” – för att få
kontroll över människan som vill bestämma över det mesta utan att
dock verkligen vara förtrodd med både ämnet och rutinerna.
Föredragen publicerades först flera år efter Niklas Luhmanns död
år 1998. Den som vill skriva en roman med titeln ”Chefen” hittar
grunddragen till sin huvudperson här.


I den dunkla tiden före byråkratins genombrott,
förklarar Luhmann, fanns det chefer som var produktionsledare,
krigshövdingar, huvuddansare, medlemmar av stamrådet och mycket
annat, allt på en gång. I några sällsynta fall tycks sådana
chefer finnas kvar, mest i mindre, familjeägda företag. Med
förvaltningens segertåg genom samhället förändras dock chefens
funktion, genom att den gamla chefens funktioner delas upp, så
att det uppstår allt fler chefer, på allt fler nivåer. Det blir
alltså svårare att veta vem som ansvarar för vad. Men det leder
också till konsekvensen att det faktiska ansvaret flyttas alltmer
neråt i hierarkin, medan de högre cheferna mest sysslar med
förmedling. Och detta i sin tur leder till att chefen blir
tvungen att härska genom samarbete. Samarbete är dock inte så
lätt som man skulle vilja tro.


 


Luhmann skiljer mellan tre områden där ”chefsskap” – ett vackert
svenskt ord, som enligt mitt vetande inte finns någon annanstans
i världen – verkligen krävs. Enklast är det att vara chef på det
första området: genom att hålla i kontakterna med världen utanför
den egna organisationen. Att representera förvaltningen utåt, det
är chefens privilegium, och nåde den underordnade som framför
utomstående påstår sig kunna tala för hela sin enhet. Det andra
området är initiativen: Det borde vara chefens uppgift att
utveckla nya idéer, att komma på och genomdriva meningsfulla
förändringar, att leda den egna organisationen till framgång och
effektivitet. Men i samma mån som ansvaret flyttas neråt i
hierarkin, desto mindre vet chefen om vad som egentligen görs
inom sin organisation.


Dennes insikter i arbetet, i dess villkor, i dess föremål och
dess procedurer, är för begränsade för att verkligen kunna ta
initiativ – med följden att chefens uppslag blir av alltmer
verklighetsfrämmande karaktär. Dessutom blir varje uppvisning av
sakkunskap en utmaning av chefens auktoritet. Farligast för
chefen är dock vad som sker på det tredje av chefsskapets
områden. Här handskas man med ”osäkerheter”: oväntade händelser
som påverkar förvaltningens gång, plötsliga konflikter inom och
utanför organisationen, utmaningar av alla slag. Ju mer chefen
blivit till enbart förmedlare, förklarar sociologen, desto mera
sannolikt blir det att de nedre anställda i fall av en kris
börjar samarbeta direkt. De uppfattar sig som kollegor och
stabiliserar sin tillvaro med hjälp av varandra, på chefens
bekostnad.


Luhmann lämnar inget tvivel om på vilken sida
han står. Med enbart lite medlidande berättar han om
statssekretaren som sjönk ihop när han fick gå i pension. Och med
uppenbart nöje utvecklar han tanken om att det går att styra
chefen underifrån: ”Jag uppfattar det som orättvist”, skriver
han, ”att cheferna, som redan är privilegierade, dessutom får
stöd genom till exempel seminarier om ledarskap, om
personalutveckling, om kommunikationsfärdigheter. Minst lika
meningsfullt vore det att utbilda de underordnade i teknikerna
att handskas med chefen”. Och så utvecklar han en rad subversiva
förslag, från att medvetet strypa informationsflödet uppåt till
att i smyg överta tidsplaneringen genom att skapa tillgjorda
tillfällen som kräver chefens uppmärksamhet. Till slut kommer det
djärvaste förslaget: Möt din chef med respekt. På så sätt får den
överordnande vad hen mest av allt vill ha, och du får göra vad du
vill.


Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap