Vardagens skönhet lyser i skuggan av folkmordet

Trots vidden och vikten av folkmordet i Rwanda är kunskapen
ytterst bristfällig. Eva-Lotta Hultén ser hur Scholastique
Mukasonga med fantastisk litteratur undervisar oss om det
fruktansvärda.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


När jag var liten upptäckte jag Förintelsen. Det var så det
kändes när jag läste Katitziböckerna och fick veta att något
fruktansvärt hade hänt. Jag drog slutsatsen att få kände till
det. Varför hade jag annars inte hört talas om detta oerhörda
innan? Lite samma känsla fick jag när jag på 2010-talet läste in
mig på folkmordet i Rwanda. Visst hade jag hört om, och upprörts
över skeendet och världens passivitet redan när det skedde 1994
men det hade sedan dess varit så märkligt frånvarande i vårt
samtal om världen att det nästan kändes som om jag grävde fram en
hemlighet.


Andra världskrigets folkmord har jag efter Katitziupplevelsen
studerat i skolan, läst romaner och fackböcker, sett spelfilmer,
dokumentärer och samtalat om otaliga gånger. Det är precis som
det ska vara. Förintelsen utspelades i vår del av världen och har
fortfarande starka återverkningar på samhälle och politik. Den
finns där som bakgrund till allt som hänt och händer i vår
närhistoria och nutid. Varje tecken på okunskap, och de finns, är
en varningsklocka, och glömskan blir ibland föremål för debatt.


Med folkmordet i Rwanda är det annorlunda. När
jag tog upp det i en föreläsning för journaliststudenter frågade
jag dem om de alls kände till det. Ingen svarade ja. Det kan inte
bero på att omfattningen var obetydlig. Upp mot en miljon
människor mördades i en befolkning på omkring sju och en halv
miljoner. Det borde inte heller bero på att det inte har med vår
del av världen att göra. Rwanda var en belgisk koloni fram till
1962, kolonialismen var en stark faktor i upptakten till
folkmordet och efterverkningarna av kolonialismen inverkar,
precis som andra världskriget, på vår nutid på en rad intrikata
sätt.


Vi bör inte underskatta vår förmåga att förtränga denna historia,
inte heller européernas ointresse för händelser bortom den egna
och den nordamerikanska kontinenten. Men kan det som gör detta
gigantiska folkmord så lite omtalat också ha med bristen på
berättelser att göra? Några reportageböcker och romaner fanns
översatta sedan tidigare, men det är ändå svårt att överskatta
betydelsen av att rwandisk-franska Scholastique Mukasongas
fruktansvärda och underbara böcker började ges ut på svenska år
2020.


Mukasonga föddes 1956 och växte upp i Rwanda med sin stora
familj. När hon var fyra år blev de fördrivna från sitt
ursprungliga hem till det oländiga Bugesera där de levde i ett
flyktingläger tillsammans med andra från folkgruppen tutsi som
också tvångsförflyttats. Mukasonga var studiebegåvad och fick en
plats på den eftertraktade skolan Lycée Notre-Dame-de-Citeaux i
Kigali där katolska nunnor undervisade. Hon fortsatte sina
studier vid socialhögskolan i den rwandiska staden Butare. 1973
drevs tutsiska elever bort från högre utbildningar och Mukasonga
flydde till Burundi där hon studerade klart och sedan arbetade
för UNICEF. 1992 flyttade hon vidare till Frankrike.


Ett par år därefter utbröt folkmordet i Rwanda. På två och en
halv månad mördade människor ur folkgruppen hutu forna grannar
och vänner ur folkgruppen tutsi i ett tempo som är oöverträffat.
Titeln på Jörgen Gassilewskis roman om händelserna är passande:
”Hastigheten”. De flesta dödades med macheter som köpts in och
distribuerats av milisgrupper kopplade till regeringen. En
radiostation som stöddes av huturegimen hetsade till att göra
slut på ”kackerlackorna” och göra ”arbetet” tills det var helt
avklarat. Det var så man pratade. Om ett arbete som gick ut på
att döda kackerlackor.


Trettiosju av Scholastique Mukasongas närmsta
släktingar mördades. Däribland hennes båda föräldrar och alla
syskon utom ett. Först tio år efter folkmordet klarade hon att
återvända till Rwanda och efter det bestämde hon sig för att
berätta om den värld hon växt upp i och de människor som befolkat
den. Debuten fick titeln ”Kackerlackor”. Uppföljaren
”Barfotakvinnan” handlar om Scholastique Mukasongas mor och alla
andra kvinnor som gjorde allt de kunde för att skydda sina barn
och behålla sitt eget vett i en ständigt hotfull omvärld. Det är
en varm, vacker och förtvivlad bok som inleds med ett kapitel om
hur mamma Stefania ständigt försökte skaffa sig information om
annalkande faror och lärde sina barn att gömma sig ute bland
taggbuskarna för att undkomma de mobbar av unga hutumän som
regelbundet besökte området och trakasserade, misshandlade och
våldtog dess tutsiinvånare.


I kapitlen som följer tecknas sedan framför allt en vardag med
odling, matlagning, skolgång, lek och fester. Läsaren hinner
glömma den mörka fonden av hotande våld. Tills det plötsligt
dyker upp igen i ett par meningar eller en bisats. Som när
författaren berättar om sin brors lyckliga bröllop och äktenskap
och avslutar med att skriva: ”De fick nio barn, varav sju pojkar,
till min mors stora glädje. Hon tänkte att åtminstone några av
dem skulle överleva och föra släkten vidare. Hon misstog sig.”
Och så slutar det kapitlet och ett nytt tar vid, åter tillbaka i
det vardagliga.


Mukasonga skildrar också med bakgrund i egna erfarenheter tiden
som förebådar folkmordet. Som tutsi hade hon fått en kvotplats på
det prestigefulla läroverk där den rwandiska hutuelitens döttrar
fick sin utbildning, och romanen ”Madonnan vid Nilen” hade mycket
väl kunnat vara en vanlig skildring av vänskap, utsatthet och
pennalism på en internatskola. Omnämnandet av de pogromer och
attacker mot tutsier som förekom i Rwanda vid denna tid,
förvandlar berättelsen till en föraning om det som ska följa.


Vi säger gärna att vi måste minnas Förintelsen
för att det inte ska hända igen. Men sedan 1945 har flera andra
folkmord inträffat och det i Rwanda är av en enorm omfattning.
Jag kan inte låta bli att undra: är det bekvämt för oss att
stanna vid andra världskrigets illdåd eftersom de ligger allt
längre ifrån oss tidsmässigt? Skyddar vi oss genom att tänka att
det hände för länge sedan? Eller är det snarare så att vi tänker
att folkmordet i Rwanda inte har med vår moderna, västerländska
värld att göra? 


Mördandet i Rwanda framstår kanske som primitivt eftersom det
skedde med machete men det var oerhört välorganiserat.
Mordredskapen beställdes från Kina och distribuerades över
landet. Uppifrån utsedda ledare såg till att arbetet fördelades
rättvist och sköttes på normala arbetstider. Det var inte en
outvecklad nations kaos som ledde till massdödandet. Det var
tvärtom ett administrativt välordnat samhälle som gjorde
effektivitet och precision möjligt. Motsättningarna mellan
grupperna, påeldade av kolonialmakten Belgien, var grogrunden men
i Rwanda visste också alla sin plats och när myndigheterna gav
order så lydde man, även när det innebar blodbad.


Scholastique Mukasongas böcker påminner oss om
att liv är liv var det än levs och att folkmord är en del av
såväl vår historia som vår nutid. Det räcker faktiskt inte att vi
inte glömmer Förintelsen. Vi borde också prata mer om Rwanda.


Eva-Lotta Hultén. journalist och författare


Litteratur


Scholastique Mukasonga: Barfotakvinnan och Madonnan vid Nilen.
Översättning: Maria Björkman. Bokförlaget Tranan, 2020 respektive
2022.