Konsten att sluta knarka kärlek

Separationer är en nödvändig del av livet och singelhushållet
vanligast av alla. Ändå matas vi med myten om den eviga
tvåsamheten. Anna Thulin ser verkligheten börja komma ikapp
kulturen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad: 2018-10-17.


Det brustna hjärtat tycks ha ett längre liv än förälskelsen,
åtminstone i konsten. Inget överlever tiden så väl som olyckliga
kärlekshistorier, från Romeo och Julia till Twilight-vampyrerna
Bella och Edward. I Paris heter tidernas mest olyckliga par
Héloïse och Pierre Abélard.


När de träffades en dag på 1100-talet var Pierre lärare vid
Notre-Dame och Héloïse blev hans student. Deras erotiska och
passionerade brev har odödliggjort deras förälskelse. ”Under
lektionernas täckmantel kunde vi alltså ostört ägna oss åt vår
kärlek”, skriver Pierre Abélard. ”När vi hade slagit upp våra
böcker infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna
var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare
innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon
att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid
boken.”


När Héloïse blev gravid var skandalen ett
faktum. Paret levde separerade under resten av sina liv, men
fortsatte att skriva till varandra. Héloïse blev nunna och
avhandlade tankar om hur klosterverksamheten bäst borde skötas.
Pierre fortsatte undervisa och uppröra kyrkan med sina böcker.
Långt senare blev kejsarinnan Joséphine Bonaparte så förtjust i
parets historia att hon ville bygga ett gotiskt stenvalv på den
berömda Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Där vilar två
vittrande statyer än idag, sida vid sida, med ansiktena vända mot
himlen, som en bild av den eviga kärleken.


Men om Héloïse och Pierre hade fått varandra i livet, hade vi då
kommit ihåg dem idag? Troligen inte. Kanske var det själva
uppbrottet som gjorde berättelsen så minnesvärd. Trots att
statistiken talar mot livslånga monogama relationer, så är
separationen nästan alltid enbart tragisk i kulturen. Kanske
säger det något om hur djupt rotad vår rädsla för uppbrott
faktiskt är. Förutom smärtan att förlora en kärlekspartner så är
separationen ett slag mot självbilden. Vi vet bara det vi redan
känner till, och bortom relationen vilar det okända.


Inte sällan liknas separationen med ett dödsfall. Om man visste
hur man skulle sörja, skulle man naturligtvis göra det. Men hur
sörjer man någon som fortfarande lever? Som man kanske till och
med valt att lämna, i förvissning om att det var bättre för båda.
Poeten Wisława Szymborska skrev om en katt i tom våning, och den
bilden tror jag att många kan känna igen sig i, oavsett orsak
till separationen. Här i Anders Bodegårds översättning:


 


”Dö – så gör man inte mot en katt.


För vad ska katten ta sig till


i den tomma våningen.


Klättra på väggarna.


Gnida sig mot möblerna.


Inget verkar ändrat,


men inget är sig likt.


Inget verkar flyttat,


men ändå står det glesare.


Och på kvällen lyser ingen lampa.”


 


En lampa som inte längre lyser. Ett pågående samtal som tagit
slut. ”Vad är separationer om inte en övning i avslut – en
förberedelse inför det sista avskedet, döden?” skriver Kristina
Sandberg i sin recension av Katie Kitamuras roman ”Separationen”
från 2017. Berättarjaget är en ung kvinna som nyss fått reda på
att hennes make är försvunnen och hon bestämmer sig för att leta
rätt på honom. Till saken hör att paret redan separerat, men inte
formellt hunnit genomföra skilsmässan. Huvudpersonen landar i en
grekisk, eldhärjad ort och finner snart att maken är död.
Författaren har sagt att hon ville utforska hur huvudpersonen
förhåller sig till sin nya roll – som fru, skild, älskarinna och
sedan också änka. Som om alla identiteter kräver att man
förhåller sig till någon annan. Kanske är det så. Och i så fall,
vem är man när den som stått en närmast inte längre finns där?


Uppbrott är en del av livet, men de blir inte
mindre smärtsamma för det. Det kan faktiskt finnas en biologisk
förklaring till varför separationer är så svåra. Den amerikanska
antropologen Helen Fisher forskar på just olycklig kärlek. Det
vill säga, hon genomför hjärnscanning på människor som blivit
lämnade av sin älskade för att undersöka de fysiska
förändringarna i hjärnan. ”Vi hittade aktivitet i många olika
delar av hjärnan”, säger Helen Fisher i dokumentären ”Krossat
hjärta i New York”. ”En av dem är en liten, liten del av hjärnan
som kallas det ventrala tegmentområdet, vilket är den del som
producerar dopamin, som är en naturlig stimulans och är kopplad
till romantisk kärlek. När du har blivit avvisad av någon, älskar
du dem ännu mer.”


Vänta lite. När du har blivit avvisad av någon, älskar du dem
ännu mer. Det låter ju inte klokt, egentligen. Men visst känner
vi igen forskningsresultaten i verkliga livet? Helen Fisher
kallar det här ”frustrationsattraktionen”. Hon säger: ”En annan
aktivitet vi ser är i den del av hjärnan som är kopplad till
begär, inklusive regionen som är förknippad med missbruk: heroin,
kokain, nikotin, alkohol.” Kärleken är alltså att likna med ett
beroende. Varför ger man sig in i frivilligt missbruk, kan man
undra? Tja, varför är vin och choklad så gott. Om du känner
abstinens efter ditt ex är det troligen inte inbillning, utan en
högst verklig, fysisk reaktion. Helen Fishers råd är också
drastiskt: liksom missbrukare tvärt måste sluta med sin drog, så
bör en olycklig förälskad säga upp all kontakt och ta bort alla
föremål som påminner om partnern.


Kanske kan lite svalkande statistik vara till hjälp: Enligt SCB
är den vanligaste boendeformen singelhushåll, där de flesta är
ensamstående utan barn. De motsvarar nästan fyrtio procent av
alla hushåll i Sverige. Du är inte ensam. Eller ja, det kanske du
är, men du är åtminstone inte ensam om att vara det.


Behöver alla uppbrott vara så smärtsamma då? Nej, självklart
inte. Positiva upplevelser av separationer börjar dyka upp allt
mer i litteratur och film. De symboliserar ofta frigörelse och
självständighet, en möjlighet för huvudpersonen att återskapa sig
själv. Problemet är att fiktiva relationer ofta formas för att
passa in i en dramaturgi: en stegring, ett klimax och därefter
ett lyckligt slut eller ett uppbrott. Litterära separationer
innebär att avsluta kapitlet och sätta punkt.


Men verkligheten är sällan så svartvit, utan rymmer mer gråskalor
och regnbågar. Det är alltså inte bara den romantiska bilden av
kärleken som är problematisk, där ett par förväntas leva för
evigt – till och med i döden, som Héloïse och Pierre Abélard –
utan också synen på separationer som skarpa avbrott. Kanske
träffar vi inte en viss person igen, men minnena lever kvar och
formar oss, på gott och ont. Det kan vara något så vagt som hur
någon stryker håret bakom örat eller dricker sitt kaffe. På så
vis lever alla relationer vidare i oss, dem som varit, dem som
pågår och dem som aldrig blev av.


 Anna Thulin, författare och journalist


 


Litteratur


Birger Bergh: Abélard och Héloïse: En kärlekssaga från
1100-talet. Historiska Media (1997).


Katie Kitamura: Separationen. Sekwa (2017). I översättning av
Marianne Tufvesson.


Wislava Szymborskas dikt ”Katt i tom våning”, i översättning av
Anders Bodegård.


 


Film


Krossat hjärta i New York (Sleepless in New York), 2014.