Vad är kärlek efter metoo?

Hur ska man reagera när man läser om sitt ex i metoo-artikel om
våld och övergrepp? Vad var lögn och vad sanning? Och framför
allt: Hur gör vi nu med kärleken? undrar författaren Tone
Schunnesson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras 2018-10-08.


Hösten 2017 slet kvinnor sönder sina kläder för att visa världen
sina sår, eftersom världen till sist verkade kunna tänka sig att
lyssna. #METOO öppnade portarna till en undangömd
avfallsanläggning och ut krälade monster. Priset för dem som
sorterat bort sina minnen var högt: Inför öppen ridå skulle vi
återvända till det vi tidigare blivit ombedda att förtränga. Det
var som att kräkas upp något, nödvändigt men svårt att få luft.
Obehag och befrielse i samma smärtsamma konvulsion.


Kunskapen om kärlek är så bristfällig att vi inte ens har en
tydlig och gemensam definition.


Först reagerade jag som många människor reagerar när de ställs
inför något som är på samma gång obehagligt och uppfodrande. Jag
vände mig bort, kände mig nästan attackerad av den konstanta
ström av vittnesmål som rann genom mina dagar. Jag vände mig bort
tills jag mötte mig själv och i slutet av metoo-hösten 2017 läste
jag, förundrad, en kort artikel i Aftonbladet om och om igen.
Pojkvännen jag hade i slutet av mina tonår blev av flertalet
kvinnor anklagad för sexuella övergrepp och våld. Jag läste
texten hyperfokuserat, som om jag letade efter någon viktig men
dold detalj. Trots att jag inte borde var jag förvånad. Jag hade
trott att det som utspelade sig mellan oss, bara hade med oss att
göra. Att vår relation var källan till kaoset, och när han gick
vidare i världen blev någon annan.


Vad är kärlek? Gärningsmannabilden bredvid
artikeln i Aftonbladet är en skuggbild, inga drag går att
urskilja. Jag har inte sett honom på många år, osäker på hur han
har åldrats. Jag minns honom i badet, med fötterna som stack upp
ur badskummet, den kroppen skrev jag oräkneligt antal dikter om.
Jag minns hans hårfäste som kröp uppåt trots att han bara var
strax över 20, till och med det tyckte jag var vackert. Aldrig
var jag så förälskad. Aldrig var jag så förtvivlad. Inget av den
bitterljuva smärtan går att finna här, i berättelsen om en
gärningsman och hans offer.


Den feministiska teoretikern och författaren bell hooks skriver i
sin bok ”All about love: New visions” att försvinnande få män och
kvinnor får lära sig hur man älskar. Män, menar hon, lär sig att
systematiskt misstro kärlekens kraft, medan kvinnor uppmuntras
att älska i de mest omöjliga situationer, även när deras kärlek
inte kommer besvaras. Kunskapen om kärlek är så bristfällig att
vi inte ens har en tydlig och gemensam definition.


För bell hooks handlar kärlek om vilja. En vilja att utvidga sitt
själv i syfte att nära sin egen eller någon annans själsliga
utveckling. Love is as love does. Kärleken som viljehandling,
både en avsikt och en handling som förutsätter ett val: Vi måste
inte älska – vi väljer att göra det. Hon menar att kärlek
består utav av ömhet, respekt, erkännande, engagemang, förtroende
och ärlig kommunikation. Många viktiga relationer består utav en
eller flera delar, men kärlek är det först när vi ger och tar
emot samtliga.


Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och
vår kollektiva maskopi med patriarkatet.


Så många av mina relationer, romantiska och icke-romantiska,
verkar plötsligt hotade. bell hooks föreslår att människor låter
bli att definiera vad kärlek är för att det bär med sig något
tungt.  Har jag aldrig varit älskad? Osäkerheten är både
svindlande och skamlig. Inte vill jag vara en behövande kvinna
som måste bli älskad, men inte heller någon som inte blir det. Ta
allt ifrån mig, mitt förnuft, min självkänsla och min trygghet
men ta inte min föreställning om vår kärlek. Vad var då meningen
med allt? Jag bär med mig bell hooks definition som en
förolämpning mot mig personligen, jag vet nämligen inte hur jag
ska våga kräva allt det där av världen. Våld och kärlek kan inte
samexistera, fortsätter hon, det är nästan för radikalt för mig
att få grepp om.

Vad är det jag letar efter, när jag lusläser Aftonbladets sakliga
artikel om vittnesmålen mot min första förälskelse. Kanske någon
kodad detalj som bara jag förstår, om nätterna fyllda av gråt och
fylla och aggressioner och senare försoning. Så underbar den
försoningen var, som ingav mig en känsla av allt inte var
förgäves.


Tjusningen med parrelationen är också skräcken: Det är en
isolerad plats. I min mening finns det bara en plats som är än
mer ensam och det är platsen mellan barn och förälder. När du är
barn har du ingen annan värld att jämföra med din, så allt som
sker, sker som en absolut sanning. Och jag har upplevt något
liknande i samlivet med män, för ingenstans finns det egentligen
utrymme att undersöka det som pågår mellan två par förälskade
ögon. För ögonen som jag betraktar honom med är just det,
förälskade. Jag kan finna goda förklaringar till allt hans
beteende i hans historia, för det är så vi möter dem vi älskar,
och hans tyngsta hemligheter är nu även mina. Jag tänker: Aldrig
vill jag förråda dig.


Terrence Real är en terapeut specialiserad på
bland annat manlig depression och i självhjälpsboken ”How can I
get through to you” undersöker han hur maskulinitet lägger sig i
vägen för sann intimitet. Real menar att det inte är socialt
accepterat att tala om hur det verkligen är att leva tillsammans
med män. När unga flickor, och unga pojkar, blir vuxna är det som
att vi avlägger vi ett löfte om att bevara deras hemligheter.
Denna tystnad är inte en privat tystnad, utan en kulturell, och
vår kollektiva maskopi med patriarkatet.


Vad är det vi tiger om? Om ett vardagligt patriarkalt förtryck
som pågår lågmält och konstant. Ibland tiger vi om mer
uppseendeväckande hemligheter. Att bryta detta förtroende var det
som satte metoo i rörelse. Det var det som var själva dess
styrka, att vi utan förvarning lät munnen gå.


Me too. Jag också. Det betyder att någon tillkommer. Att det inte
bara är du här. Jag som du har blivit utskälld. Jag har likt du
blivit skrämd, kontrollerad, hotad. Också jag våldtagen. Låt oss
stå jämte varandra i vår sårighet.

Hur kommer det sig då att jag fortfarande känner mig ensam?


Nu äger jag inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker
att den aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som
tyckte den passade honom bra.


Den före detta artisten Kelis gav våren 2018 en lång intervju om
sitt avslutade äktenskap med hiphop-ikonen Nas. Orädd berättade
hon att hon blev psykiskt och fysiskt misshandlad. Samtidigt sa
hon: ”Jag drack också. När han slog mig så slog jag
tillbaka.”
Det låter som hon klandrar offret – sig själv. Men att göra sig
medansvarig är inte, tror jag, bara att ge förövaren oförtjänt
förlåtelse. Det är också att hävda sin rätt över det lilla man
har kvar.


Lika noggrant som jag läste Aftonbladets artikel läser jag nu mig
själv, söker spår av den agens som gått förlorad. Jag läser gamla
mejl, och går igenom dagböcker. Innan dessa klarsynta kvinnor,
som också levt nära honom, vågade kliva fram kunde jag framställa
vår romans som ett möte mellan två skeppsbrutna jämlikar som
hakade tag i varandra, desperat och sorgset. Jag slapp vara en
platt flickfigur i en söndertjatad historia om emotionellt
våldsamma, sexuellt gränslösa och alkoholdränkta olyckliga unga
män. En historia som inte handlar det minsta om mig. Nu äger jag
inte ens berättelsen längre, även fast jag misstänker att den
aldrig var min utan bara en jag ärvde, från någon som tyckte den
passade honom bra.


Efter metoo är vi som ville vara ogenomträngliga
och onåbara nu tvingade att bli något annat. Vad vet jag ännu
inte. Efter en tid bestämmer jag mig för att radera alla gamla
mail. För vad är det mest infekterade såret? Inte traumat eller
skammen i att vara oälskad. Inte heller förlusten av våra
lögnaktiga historieskrivningar. Det mest infekterade såret är att
vi skrev till våra gärningsmän och bad dem ta oss tillbaka. Att
vi skrev ”Jag älskar dig, förlåt”, och trodde att det var
sant. 


Tone Schunnesson, författare