Kvinnorna undrar varför Dante stalkar Beatrice

Dante förälskar sig i Beatrice och i språket han besjunger henne
med. För läsaren är det lätt att bli förälskad i Dante. Mikael
Timm återvänder till "Vita nuova".


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Dante – en av få författare som världen kallar vid förnamn –
tillhör verkligen inte de bortglömda men Vita Nuova – det nya
livet, eller varför inte ”mitt märkliga kärleksliv” som
publicerades 1293, står lite i skuggan av helvetesskildringarna i
Den gudomliga komedin som kom långt senare.


Så har det också varit för mig. Första gången
jag läste om Beatrice var jag tonåring och blev irriterad. Om hon
nu var så avgörande för Dante kunde han väl tala om hur hon såg
ut. Vilken hårfärg hade hon? Och färgen på ögonen?


Nej. Besviken lade jag boken åt sidan och återkom några år senare
som litteraturstudent. Då ville jag förstå vem Dante var. Men det
var för många kommentarer, för många utvikningar om hur
kärleksdikterna är upplagda. Besviken lade jag boken åt sidan och
koncentrerade mig  på Tigerstedts Dante-biografi.


Men när jag nu som gammal återvänder till det Nya livet, lockad
av Anders Cullheds nyövesättning, ser jag en lekfullhet med
berättelser i berättelserna - ett ”tänk om…”.


Spelet inleds redan på första sidan av de dryga hundra med att
Dante meddelar att det vi just börjat läsa är en avskrift av en
bok skriven på latin med titeln ”Här börjar det nya livet”, som
han tänker återberätta, om inte i detalj, så i samma anda. Dante
tycks blinka åt läsaren: allt jag säger är nog inte riktigt sant…


Vi vänder blad och får veta att berättarens liv domineras av
kärleken. Berättaren återger sitt första möte med Beatrice, den
kvinna som ska forma allt som händer honom. Kapitlet är bara en
och en halv sida långt. Närmast brådstörtat sägs att Beatrice bar
röda kläder. Att både berättaren och hans tillbedda är barn
verkar lite egendomligt, men Dante förekommer invändningarna
genom att hänvisa till gudomliga krafter.


Upplägget är virtuost. Texten verkar nedslängd i all hast vilket
gör den känns autentisk.


Texterna i Vita Nuova kan delas in i fyra kategorier. 1-
kopierade texter: Dante återger vad andra skrivit. 2.
Sammanfogade texter – Dante sätter ihop andras texter. 3.
Kommentarer – Dante förklarar vad han satt ihop och så till sist
4. Dantes egna ord som både är dikt och prosa.


Alltså: En vuxen berättar om en livsförändrande förälskelse som
inleds redan i barndomen. Men vem är Berättaren? Han verkar vara
flera personer: okunnig men ibland allvetande. Trollbunden men
reflekterande. Till en början vill Berättaren veta mer om sin
tillbedda, sedan vill han veta mer om kärleken i sig och
kärleksguden Amor undervisar honom. Till sist försöker han förstå
hur han ska leva efter den älskades död. Dante blandar prosa och
poesi som en amatör-skribent, uppfylld av sina känslor. Men
läsaren märker snart att författaren visserligen är självmedveten
men inte besatt av sitt berättar-jag.


Däremot är han besatt av sitt ämne, av kärleken, som han försöker
ringa in både i konkreta, bildskapande detaljer och abstrakta
resonemang. Det blir motsägelsefullt. Inte ens en gång rådgivarna
han möter uttrycker sig klart.   I
kapitel 13 sägs:



Alla mina tankar talar om Amor,


Och de skiljer sig från varandra.


En del textavsnitt kan verka hastigt nedslängda men kompositionen
vittnar om att den som håller i gåspennan är en driven
författare. Ja, T. S Eliot anmärkte att ingen poet är så
hantverksskicklig som Dante. Numera vet vi att dikterna inte är
skrivna i ett svep, utan under ett tiotal år. Dante hade tid att
tänka igenom upplägget och valde en montageteknik med vilken han
fogar ihop disparata element som alla visar en aspekt av
kärleken.


Anders Cullhed kallar Dante för en skrivande
älskare, men nog är Dante också förälskad i själva skrivandet, i
språket. Ja, i kapitel 18 blir han utfrågad av kvinnorna runt
Beatrice som skrattar åt Berättaren och på nutidssvenska undrar
varför han stalkar henne och ändå flyr när chansen finns att möta
henne. Och varför säger han sig var så lycklig, när han alltså
inte träffar Beatrice? Dante svarar att hans lycksalighet består
i ”de ord som lovprisar min dam”.


Känslostormarna till trots är uppenbarligen Vita Nuova ett
litterärt projekt. Dante valde att skriva på toscanska istället
för på latin. Han ville nå många och skapa en ny sorts
litteratur. Boken är tillägnad den något äldre Cavalcanti men i
ett kapitel markerar Dante att han söker en ny litterär väg.
Dante visste att kollegerna i den grupp unga diktare han
tillhörde skulle granska Vita Nuovas ditker, prosa och
komposition.


Men för de flesta är dikterna bokens kärna. Mest älskad är den
enda balladen. Kapitlet där den ingår börjar med att Berättaren
återger en dröm i vilken han ser en ung man sitta bredvid sig och
säga att det är tid att sluta med låtsaslekar. Eller som vi
skulle säga till en känslostormande tonåring ”Skärp Dig”.


Den unge mannen i drömmen meddelar att berättaren inte ska vända
sig direkt till Beatrice utan skriva en ballad som dröm-mannen i
sin tur ska förmedla till henne. Den berömda balladen börjar:


Ballad jag vill att du finner Amor,


Och leder honom fram till min dam.


Berättaren är viss som sin dikts kvalitet:


”Du går, min ballad, så belevat fram,


att du till och med utan sällskap


nog kunde våga dig överallt.


Samtidigt är Berättaren lite irriterad över Amors inflytande så
han skriver strax ännu en dikt, riktad till Amor. Och så där
fortsätter Dante, till synes obekymrad om hur de olika
perspektiven ska smälta samman. Dante säger själv i kapitel 19
att han ”började fundera över vilken stil jag skulle hålla mig
till”. Svaret blir: många. Upplägget pekar bort från frågan om
vem berättarjaget är, detta är inte auto-fiktion.


Dante-kännaren Antonio Coen, verksam under första hälften av
1900-talet, suckar i en bok om Vita Nuova att han inte kan förstå
texten, bara beundra den. Men han säger också att han umgås med
Dante.


Och vilken förälskad person som helst kan må bra av att hänga med
Dante. Men kanske helst utan att försöka vaska framförfattarens
livssyn och identitet. För att parafrasera T.S. Eliot: ”läsare
tenderar att läsa litteratur alltför litterärt”. Så om vi gör
enklast möjliga läsning – vad möter oss då?


Kärlek. Så klart. Det är förstås frestande att läsa texten
biografiskt.  Beatrice fanns på riktigt, hon var dotter till
en rik köpman i Florens. Men talade de två verkligen med
varandra? Läser man texten blir frågan oviktig, Dante har så
mycket att berätta om kärlek. Så låt oss gå in i kärlekens rike
med Dante som guide. Det blir en ryckig och knyckig vandring och
fort går det. Precis som när man är besatt både av en person och
sina egna känslor.


Kommen till slutet av denna lilla bok, libello,
som Dante kallar den, bildar pusslet en helhet: en kärlekens
karta, där vi ser stigarna berättaren vandrat. Dikterna,
kommentarerna och beskrivningarna av författarens vånda och
skrivproblem kan läsas som besvärjelser.


Och se - Beatrice får liv igen. Vid bokens slut är vi tillbaka
till utgångspunkten där sorg och begär möts. Men nu vet vi mer om
kärleksspelets regler. Autofiktionen jag fascinerades av på
första sidan visar sig blott vara en kugge i Dantes sinnrika
språkmaskin vars mål är att förstå och återskapa kärlek.


Mikael Timm, författare, filmare och kritiker


Litteratur


Dante Alighieri: Vita nuova. Översättning av Anders Cullhed.
Bokförlaget Faethon, 2021.