Kvinnliga översättare visar nya sidor av klassikerna

Ovidius "Metamorfoser" präglas av sexuellt våld och debatteras i
cancelkultursammanhang. Kristoffer Leandoer dyker ner i en ny
engelsk översättning som tar frågorna på största allvar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


På sin bröllopsfest med den etiopiska prinsessan Andromeda
överfalls sagohjälten Persevs plötsligt från alla håll samtidigt.
Spjuten viner kring honom, fiendens övermakt är enorm, tusen mot
en, men Persevs har inte en tanke på flykt, tvärtom. Ovidius, som
berättar om det blodiga bröllopet i femte boken av Metamorfoser,
liknar hjältens dilemma vid en utsvulten tigers, som kan höra
kreaturhjordar råma i två olika dalar ”och står där i valet och
kvalet / vilken han först borde rusa emot, ty hans lust står till
båda”, heter det hos vår svenske Ovidiustolkare Ingvar Björkeson.


I Stephanie McCarters tolkning av Metamorfoser är scenen likadan:
bröllop, blodbad, tvekande hjälte. Men något har hänt: tigern har
bytt kön. Persevs med svärdet i högsta hugg liknas nu vid en
hungrig tigrinna. Det kan låta som en obetydlig detalj, men den
som sysslat med översättning vet att arbetet består av hundratals
sådana de facto-beslut om kön, art, modell när dessa inte
entydigt framgår av originalet – och att undvika tydlighet är
också ett val, man kan givetvis säga ”den” om en tiger, men det
är ett val med konsekvenser, man kan inte säga ”den” om allting,
då blir texten snart oskarp och fadd. Alla små beslut bildar ett
mönster, en textvärld. Björkeson bestämmer sig för att tigern är
en ”han”, McCarter för att den är en ”hon”. Detta är mer än en
obetydlig detalj, för det främsta vapen Persevs kan svinga mot
sina fiender är inte svärdet utan Medusas avhuggna huvud, som
förstenar alla som ser på det. Han besegrar alltså övermakten med
hjälp av kvinnokraft, med hjälp av en kvinnas blick för att vara
exakt. Hos Ovidius är det livsfarligt att bli sedd. Och det finns
definitivt en poäng med att tigern är en hona.


Stephanie McCarter är professor i klassiska
språk i Tennessee, och den första kvinnliga översättaren till
engelska av Metamorfoser på minst sextio år, smått
uppseendeväckande med tanke på hur många uttolkare som lockats
till detta verk, vår kulturs stora rekvisitaförråd, där
dramatiker, poeter, konstnärer, kompositörer och pedagoger i
tvåtusen år grävt bland ämnen. Metamorfoser har tillhandahållit
en lejonpart av vårt icke-bibliska basutbud av myter, berättelser
och motiv. Ändå är det kanske första gången den hungriga tigern
får vara av honkön.


åld


Samma arbetsetik hittar man hos professor McCarter: att återge
Ovidius så tydligt som möjligt. För att poesin inte ska gå
förlorad väljer McCarter blankvers, Shakespeares versmått, i
stället för originalets hexameter: blankversen menar hon stämmer
bättre med engelskans språkrytm.


Metamorfoser präglas av sexuellt våld, femtio av sagorna
behandlar våldtäkt i någon form, förvandlingen blir en flyktväg
eller ett uttryck för sorg och skam hos offret – eller hämnd på
förövaren. McCarters ambition som översättare är att kalla saker
vid deras rätta namn, att inte väja för det obehagliga, släta
över eller bagatellisera. Att hitta ett direkt tilltal, utan
omskrivningar, en rak och begriplig vokabulär där en spade kallas
en spade och en våldtäkt en våldtäkt. T. S. Eliot är ute efter
något liknande i essän ”Vad är en klassiker?” från 1944. Det
främsta stilistiska kännetecknet på en klassiker är enligt honom
just dess direkta tilltal, att den talar till sin samtid utan
omväg. Ett modernt, tillgängligt idiom som klart och ansvarsfullt
översätter alla scener med sexuellt våld och övergrepp. Så, menar
McCarter, kan Ovidius vara högst relevant för vår tid som
skildrare av maktutövning och dess offer: hon påpekar hur många
som förlorar sina röster, och sätter det i samband med poetens
eget kommande öde att landsförvisas. Men Ovidius visar också
utvägar. För honom är könsgränserna flytande, kroppen vi föds med
är inget som måste vara givet för alltid, inget som automatiskt
uttrycker vilka vi är. Man kan födas i fel kropp: kärlek,
sexualitet och begär är sociala och föränderliga fenomen. Det
finns en Ovidius som är fullt relevant för dagens diskussion om
könstillhörighet, menar hon. Genom att hon lyfter fram denna
aspekt får jag till exempel syn på kärleken mellan kentauren
Kyllaros och hans maka Hylonome, ”par amor” som är ”samma kärlek”
hos Björkeson men hos McCarter rentav ”equal love”, alltså
jämlik. Men ”equal” står det redan hos andra översättare, så i
det här fallet visar hon för mig vad som redan finns.


Det är inte så bara: att visa är ingen oskyldig handling.


Hos Ovidius är det som sagt livsfarligt att bli sedd, man
riskerar att bli offer för gudarnas lystnad eller avund. Och det
är lika livsfarligt att se. I exilen klagar han över sina
skyldiga ögon, som enligt honom var skäl till landsförvisningen:
”Varför, så aningslöst, har jag bevittnat ett brott?” Vi får bära
ansvaret för vad vi ser, vare sig vi velat se det eller inte.
Denna tanke är genomgående i Metamorfoser och får sitt tydligaste
uttryck i sagan om Aktaion, jägaren som utan egen förskyllan se
jaktgudinnan Diana naken och till straff förvandlas till en hjort
och sönderslits av sina egna hundar. Tankarna om den skyldiga
blicken och den förlorade rösten föregriper inte bara Ovidius
eget öde eller MeToo, utan hela vår visuellt orienterade
samtidskultur, besatt av att visa upp precis allt: i vilken grad
blir vi medskyldiga till det vi ser?


Varje ny översättning av en klassiker är i sig
en ny läsning som ofrånkomligt lyfter fram nya aspekter.
Plötsligt faller ljuset på nya textställen. Jag har till exempel
aldrig stannat upp och reflekterat inför inledningens skildring
av hur Prometheus knådar till människan av lera och regnvatten,
men nu drabbar den med full kraft. Är det i själva verket vi
människor som är monstret, Golem? Är vår ofullkomlighet inte
uttryck för vårt eget syndafall, utan bara resultatet av en
mindre gudoms klåfingrighet, en mindre gudom som inte kunde låta
bli att kladda på en för övrigt fulländad skapelse?


När man väl fått syn på tanken går den inte att komma undan. Det
finns inga oskyldiga sätt att läsa en klassiker. Precis som
översättaren får läsaren ta ansvar för texten: skapargud eller
demiurg, tigerhane eller tigerhona?


Kristoffer Leandoer, författare, kritiker och översättare