Översättandets praktik har en egen erotik

Vad är det som driver en översättare? För Inger Johansson börjar
allt med begäret.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2016-02-15.


På midsommardagen 1973 recenserar författaren Artur Lundkvist en
nyutkommen roman i Dagens Nyheter: G: a novel, av engelsmannen
John Berger. ”Ett sexualbesatthetens ödesdrama” om en sentida Don
Juan, läser jag vid mitt köksbord. Lundkvist skriver: ”Som
romanförfattare tar sig Berger stora friheter och använder sig av
dem på ett lysande, stundom närmast genialt sätt.
 Friheterna medför också för läsaren en befriande
förnimmelse: det är högt i tak i detta bygge, ovanliga
rörelsemöjligheter i både rum och tid.”


Inom loppet av några minuter vet jag att jag måste få se den här
romantexten med egna ögon!


Jag beställer hos Fritzes Hovbokhandel i Stockholm, inväntar en
lysande lackröd bok, slår upp – och drabbas av ett egendomligt
sug, en plågsam lust, en språklig åtrå.


Redan typografin – satsytan, typsnittet, blankraderna – höjer
pulsen. Och orden, orden i de till synes enkla meningarna,
störtar emot mig, så här:


Fadern till huvudpersonen i denna bok hette Umberto. Han var
köpman, kom från staden Livorno och handlade med kanderad frukt.
Han var kortväxt och fet och föreföll ännu kortare på grund av
sitt stora huvud.


Vad är det då för en kraft som väller upp inom mig? Det är ett
begär att få översätta, ett begär som väcks i ett närmast
kroppsligt möte med texten, i en momentan upplevelse av dess
inneboende potential. Det skapar ett ögonblick eller ett
tillstånd av grandios självförhävelse, ett oresonligt anspråk, en
visshet om att texten borde kunna, kan, ska, måste bli min.


Efter denna upplevelse stapplar jag vidare på
min nyligen inledda autodidaktiska yrkesbana där jag översätter
från franska, rumänska och engelska. Varje bok och varje
manusredigering blir en ny invigning i översättandets hantverk.
Under tiden ruvar begäret djupt i det fördolda bland övriga begär
i mitt dunkla driftsliv.


Men när min blick faller på Gabriela Melinescus glest
maskinskrivna, fotokopierade manuskript till Tålamodets barn, det
som jag har åtagit mig att smuggla ut ur Rumänien – då stiger
begäret fram igen. Så här står det:


I gryningen den tjugotredje september – just den dag då
höstdagjämningen infaller – börjar det snöa i Bukarest, och det
fastän himlen är molnfri. Snön faller över Regnbågsgränd, en
liten återvändsgata som med sina fem hus tränger sig ett stycke
in på katolska kyrkogårdens domäner.


Och begäret ansätter mig på nytt när jag får syn på ungdomsdikten
av Paul Celan, ”Natten innan deportationerna började”, tryckt i
hans vän Petre Solomons minnesbok. Dikten börjar så:


Natten innan deportationerna började kom Rafael, iklädd en
ofantlig förtvivlan av svart siden med huva, hans brinnande
blickar korsades på min panna, rännilar av vin började strömma
över kinderna på mig, flyta ut på marken, människorna drack det i
sömnen.


Så fortgår mitt översättarliv. I decennier
översätter jag skönlitteratur, biografier, religionshistoria,
poesi och dramatik. Liksom många kolleger läser jag ibland lystet
ur den rika teoretiska litteraturen. För även om människor har
översatt i tusentals år, och även om maskinöversättandet blir
alltmer sofistikerat, så vet vi fortfarande inte riktigt hur det
går till. Jag samtalar ofta med andra om hur vi gör. Vi delar
passionen för språk och en sorts nyfiken självreflektion kring
den outtömligt gåtfulla översättningsprocessen. Tills jag en dag
blir ombedd att skriftligen besvara frågan: ”Hur kom det sig att
du valde att bli översättare?” Då kommer det oemotståndliga men
likafullt omedvetna begäret upp ur djupet och ger sig till känna.
Jag skriver: ”Begäret att översätta valde mig.”


Ordet begär blir ett ställningstagande. Kan jag stå för det?


Jag gör en informell rundfråga bland mina kolleger. Det
ekonomiska incitamentet för att översätta är utomordentligt
svagt, men är begäret en drivkraft? frågar jag och utgår från en
essä av Jeana Jarlsbo. Hon skriver så här om det som
översättningsteoretikern Antoine Berman kallar för ”begäret att
översätta”: ”Översättning har alltid inneburit ett visst mått av
tvång och nytta, men begäret att översätta inrymmer betydligt mer
än så.”


Och mycket riktigt lämnar kollegerna svar om översättandets
drivkrafter som tillsammans ger ett både bredare och djupare
spektrum än jag hade räknat med. Så är det ofta med denna
mångkunniga och erfarenhetsrika yrkesgrupp. Den spänner över vida
kunskapsfält och pejlar stora djup.


Alltså, är det ett begär som driver dig? frågar
jag översättarna. Nja, svarar de. Det är kampen med det
ouppnåeliga, behovet att förstå vad det egentligen står, en
ouppfylld längtan att bli ett med författaren; det är begäret att
förmedla, begäret att finna lösningen, tillfredsställelsen i att
kunna och att träffa rätt; det är en önskan att göra en viss
språkvärld begriplig och levande i en annan; det är kärleken till
det egna modersmålet; det är övertygelsen om att all förståelse
är översättning; det är arbetsglädjen, en oemotståndlig
nyfikenhet, översättandet som sinnestillstånd…


De här drivkrafterna är också mina. Men var hittar jag mitt begär
– den uppflammande lidelsen, den okuvliga lusten att göra texten
till min?


Jag söker vidare och vägleds slutligen in på det erotiska spåret.
Jeana Jarlsbo skriver: "Visserligen är det viktigt med teknisk
skicklighet, men det som framför allt kännetecknar en bra
översättning är 'ett intensivt begär'. Med den franske poeten och
essäisten Valery Larbauds lustfyllda formulering skriver François
Ost om 'översättningens erotik'. En liknande bild förekommer hos
Umberto Eco, som jämför översättarens begär gentemot författaren
med en älskares begär efter fullkomlig sammansmältning."


Här finner jag mitt begär. Här får jag anknyta
till och inordna mig i en tradition, den översättningserotiska,
som jag härmed bekänner mig till.


Men en helt annan fråga är huruvida ”ett intensivt begär”
verkligen ”kännetecknar en bra översättning”. Den frågan måste
jag med blossande kinder lämna öppen.


Hur det gick med John Bergers G? Nej, den blev aldrig min. Efter
en tid gjorde jag en provöversättning, skickade in den till det
nyetablerade förlaget med de lovande framtidsutsikterna, men
hörde aldrig av dem. Några år senare började de ge ut Berger, och
1985 utkom G: roman i inspirerad översättning av Nils A
Bengtsson.


Inger Johansson, översättare