Tänk om det är verkligheten som har anknytningsproblem?

En frihet så fri att den blir fasansfull ett ämne för författare
som gjort den stora ensamheten till en gemensam angelägenhet.
Isabella Nilsson ser verklighetens vakande hand vika av.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Uppläsare: Sofia strandberg.


Har du någon gång stått vid ett övergångsställe i ett mindre
samhälle och plötsligt blivit varse hur världen tystnat? Som om
verkligheten under några ögonblick kommer av sig, står och
dagdrömmer, innan den ruskar på huvudet och fortsätter dirigera
biltrafiken och fågelsången. Kanske är du då också bekant med den
hisnande förnimmelsen av frihet? Ett förundrat Det är bara jag
och tomheten här. Under ett par sekunder genomfars du av
svirrande rymd och oändlighet, lätt berusning; en eruption av
evighet mellan inandning och utandning.


Men denna epifaniska frihetskänsla är totalt avhängig av
tilldragelsens flyktighet; redan efter någon minut måste
verkligheten återvända till din sida, ta dig i handen och skynda
över gatan när trafikljuset slår om till grönt. Allt annat vore
riskabelt, allt annat förödande för den tillit du med åren byggt
upp. För hur bristfällig och vårdslös verkligheten än är i sitt
förmyndarskap över mänskligheten så har den lovat dig åtminstone
ett minimum av stabilitet: att den alltid kommer att finnas där.


Tyvärr händer det att verkligheten sviker även
detta åtagande. Den överger en människa och lämnar henne vind för
våg utan minsta förklaring. Minut efter minut passerar utan att
den ger sig till känna och tar sin skyddsling i famnen och
skrattande ber om ursäkt för sitt elaka spratt. Timmarna går,
dagarna, veckorna, månaderna… Den initiala känslan av frihet
övergår i en förlamande och kuslig ångest. Den fasansfulla
förnimmelsen av frihet. Det är bara jag och tomheten här.


Världslitteraturen är full av berättelser om människor som under
långa perioder lämnats ensamma och tvingats sköta sig själva,
nästan helt utan kontakt med verkligheten. Under epitet som
excentriker, byfånar, galningar, neurotiker, dagdrömmare och
magiska tänkare lever de, alltefter förmåga, i sin egen lilla
värld. I min bokhylla hör dessa solitärers vittnesmål till de
mest tummade och lästa volymerna. De lämnar mig ingen ro, jag
läser och läser om, i jakt på ett slutgiltigt avgörande: vem
övergav vem? Var det människan som flydde verkligheten eller
verkligheten som flydde människan?


Världslitteraturens kanske allra ensammaste människa möter vi i
Mircea Cărtărescus bok Melancolia, översatt till svenska av Inger
Johansson. I berättelsen Broarna lever en femårig pojke övergiven
i en lägenhet där tiden har frusit fast i ett stumt,
oföränderligt och evigt nu. Alltsedan den dagen mamman gick ut
för att handla och sedan glömde att komma tillbaka har det varit
så. I dagar, veckor, månader, år, decennier, århundraden,
årtusenden har pojken varje morgon betraktat sin spinkiga
femåringskropp i badrumsspegeln utan att skymta minsta
förändring. Sitt namn har han glömt. Fragment av minnen från sin
tidigare tillvaro genomkorsar honom ibland med en blixtrande
smärta, men oftast minns han ingenting alls. Om eftermiddagarna
leker han med sina leksaker hästen, katten och clownen, alltid
samma lek, och om kvällarna vaggar han sig själv till sömns
invirad i mammans gula satängtäcke. Ibland slår han på radion,
den spelar alltid samma nostalgiska jazzmelodier och han kan dem
sedan länge utantill. Men hopkrupen framför apparaten,
hypnotiserad av ljuset från den osynliga lampan som belyser
våglängdsskalan, blir han ändå kvar i timmar. Cărtărescu skriver:
”Där han låg på knä på golvet, speglad i de lackade skåpdörrarna,
såg det ut som han tillbad någon avgud, en melankolins
hypnotiska, grymma avgud.”


Att följa den lilla pojkens tröstlösa
förflyttningar mellan lägenhetens olika rum är fullständigt
hjärtskärande, och kanske har mer än en läsare tvingats lägga
ifrån sig boken och ta ett djupt andetag, när pojken vid ett
tillfälle lyckas öppna ytterdörren, bara för att mötas av en vägg
av kompakt jord som fyller hela trapphuset.


Hur och om pojken lyckas bryta sin isolering skall här inte
avslöjas helt, men låt oss konstatera att Cărtărescu inte är den
typ av författare som skulle få för sig att tumma på sanningens
komplexa natur till förmån för ett lyckligt slut. Med sitt
sagoaktiga språk gräver han sig istället envist in mot den
mytiska och mystiska sanningskärna, som ligger inkapslad i
ensamhetens epicentrum. Det är dock talande att han gett pojkens
berättelse titeln Broarna. På ett plan går berättelsen nämligen
alldeles utmärkt att läsa som en studie i den moderna psykologins
utvecklingslära; det handlar om modersseparation och om
erövrandet av ett autonomt subjekt, om barnet som kommet till ett
visst stadie av utveckling måste sluta använda modern som länk
mellan sig själv och omvärlden, för att istället på något
outgrundligt sätt upprätta en egen direktförbindelse med världen.
Broar, om man så vill, mellan barnets inre magisk-realistiska
perceptionsvärld och den yttre konkreta livsmiljön.


Den svenska utgåvans baksidestext beskriver Melancolia som en
samling historier som skildrar de traumatiska separationer som
präglar våra metamorfoser i förvandlingen från barn till vuxen.
Sådana historier lider varken min av separationsångest bågnande
bokhylla eller världslitteraturen i stort någon brist på. Det som
gör Cărtărescus bok till ett så betydande bidrag är hur väl han
lyckas illustrera att det inte bara är separationen från modern
och barndomshemmet som utgör uppväxtårens traumatiska förluster;
var och en av våra metamorfoser på vägen mot vuxenblivande
innebär också en förlust av den verklighet vi ditintills förlitat
oss på. Berövade denna förvandlas livet till en allvarsam
gissningslek med vårt subjekt som insats. I tider av existentiell
förvandling och omorientering är vår förmåga, eller oförmåga, att
återupprätta kontakten med verkligheten helt avgörande för lekens
utgång.


Ifråga om människors sätt att fungera i
mellanmänskliga relationer pratar man om anknytningsmönster. Man
skiljer mellan trygg och otrygg anknytning. Människor med ett
tryggt anknytningsmönster har från barndomen med sig en
erfarenhet av att få sina behov av närhet och omsorg
tillgodosedda, och känner därför som vuxna tillit till sin 
omgivning. Människor med ett otryggt anknytningsmönster har från
barndomen med sig erfarenheten av att bli avvisade, försummade
eller övergivna när de sökt stöd och tröst. Som vuxna präglas
deras sociala liv av misstro och osäkerhet, som kan ta sig
uttryck i såväl ett överdrivet behov av bekräftelse som en
överdriven rädsla för att behöva andra människor.


Det är bara jag och tomheten här. Frågan fortsätter hemsöka mig:
vem övergav vem? Är det jag som flyr verkligheten eller
verkligheten som flyr mig? Är det jag, eller kanske snarare
verkligheten, som lider av ett otryggt anknytningsmönster?


Isabella Nilsson, författare och översättare


Litteratur


Mircea Cărtărescu: Melancolia. Översättning: Inger Johansson.
Albert Bonniers förlag, 2023.