Den eviga glädjen ligger kvar i den kinesiska jorden

Världens största icke-digitala uppslagsverk tillkom långt före
sina mer omtalade europeiska kusiner. Göran Sommardal reflekterar
över Yongle-encyklopedin, och över varför den inte finns bevarad.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det var egentligen två små notiser 2021 i Peking-tidningen
新京报|Xinjingbao, som återuppväckte mitt annars rätt slumrande
intresse för 永乐大典|Yongle-Encyklopedin – det som är världens mest
omfattande allmänencyklopedi, och som tillkom tre hundra år före
såväl Diderots och d’Alamberts franska Encyklopédi som
Encyklopedia Britannica.


Man kan också betrakta det som en historisk ironi att det
dessutom var sentida landsmän till Diderot och upphovsmännen till
den brittiska encyklopedin, som såg till att minst ett av den
handfull exemplar av den handskrivna kinesiska encyklopedin
brändes och förskingrades. Vid tillfället ändamålsenligt utklädda
till soldater i den franska respektive brittiska armén. Första
gången hände det sig under Opiumkriget 1838-40, och en gång till
vid stormningen av Sommar-palatset i Peking – allt med det ädla
syftet att tvinga den kinesiska Qing-dynastin till fri import av
opium.


Trots att boktryckarkonsten var uppfunnen i Kina
flera hundra år tidigare så existerade inga tryckta kopior av
Yongle. Och det berodde säkerligen på dess storlek:  22 877
volymer fördelade på 11 095 häften, med ett textinnehåll på cirka
370 miljoner tecken i tillägg de många specialgjorda och
handtecknade illustrationerna. Det ansågs väl enklast att låta
kalligrafer göra en handfull kopior.


Faktum att den stora Yongle-encyklopedin inte längre existerar
annat i några enstaka delar var också det som hade lockat Zhang
Chang, journalisten som skrivit notisen den 19 september 2021. På
nätet hade det nämligen ryktats att man vid ett
underhållningsarbete vid Donghua-porten till Den förbjudna staden
i Peking skulle ha påträffat en fullständig kopia av det
försvunna verket. Men det visade sig bara vara frågan om ett
extra nattskift för att åtgärda ett elfel och  för att
därmed undvika att påverka den dagliga turistbesöken till Den
förbjudna staden.


Det var Zhudi, kejsar Chengzu, Himlens son mellan 1403 och 1425,
som tillsatte den redaktion som skulle färdigställa det stora
lexikonet, som fick namnet 永乐|Yongle, som kan översättas
med  Den eviga glädjen, efter namnet på Zhudis
regeringsperiod. Det gjordes i gammal god tradition för att
manifestera att kejsaren inte bara var en mäktig krigare som
militärt kunde besegra sina fiender utan att han, och lika
viktigt, var en rikligt bildad man som gjorde sitt yttersta för
att bevara det kinesiska kulturarvet.


I den kinesiska texthistorien utgör den här sortens stora
antologier de kulturhistoriska nod-punkterna. Antologisterna är
både historiens herrar och dess ödmjuka tjänare. Här skiljer sig
den kinesiska antologi-traditionen från de västerländska
realencyklopedierna där medarbetarna har haft till uppgift att
själva bedöma och sammanfatta varje enskilt uppslagsämne i
lexikonet. De kinesiska redaktörerna sökte i stället land och
rike runt efter relevant material, såväl i det väldiga kejserliga
biblioteket som i de många privata boksamlingarna för att kunna
använda de fullständigaste utgåvorna av allt från de konfucianska
klassikerna med deras otaliga kommentarer, tillsammans med
religiösa och filosofiska urkunder, utgåvor av poesi och vittra
essäer, rese-skildringar, böcker om jordbruk och krigskonst,
naturvetenskapliga studier och historiska annaler.
                     


På det viset har de stora kinesiska referensencyklopedierna också
kommit att bevara texter och skrivna dokument som senare gått
förlorade i sina originalutgåvor.


Låt mig ta ett exempel. Den stora antologien av Tang-poesi, 全唐诗,
där vi hittar de legendariska poeterna Du Fu, Li Bai, Bai Juyi
och Wang Wei men också de mer udda Chan-buddistiska diktarna Han
Shan och Shi De. Den sammanställdes 1705, 800 år efter att
Tang-dynastin gått i graven.


Antologin innehåller mer än 48900 dikter av 2200 poeter. Och
storleken och omfattningen borgar också för att de annars
förbisedda, som kvinnliga poeter, trots att de bara utgör 5,1
procent, i absoluta tal ändå uppgår till 112 poeter med 586
dikter. Detta har gjort det möjligt att idag uppmärksamma och
publicera antologier med kvinnliga Tang-poeter.


Det finns en enkel förklaring till varför de
kinesiska medierna, trots en kliande nyfikenhet, ligger lågt när
det gäller fynd och nya utgrävningar av alla de antika skatter
och dokument som man vet måste finnas under jorden. De
kulturarvsbevarande myndigheterna håller hårt i tyglarna, och den
officiella förklaringen till den återhållsamma utgrävarpolitiken
är dåliga erfarenheter från tidigare tillfällen, då man har gått
till verket utan att vara tillräckligt förberedd. Därför görs i
stort sett inga utgrävningar utom när de är att betrakta som
räddningsaktioner, ungefär som när tunnelbanan i Rom byggde en ny
station 2007 och i samband med det gjorde fynd från romar-tiden.
Vilka genast måste tas om hand och konserveras.


Så här uttryckte sig vederbörliga kinesiska myndigheter i en
kommentar till tidningen beträffande det uteblivna fyndet den här
gången:


"Det finns ingen anledning att för närvarande göra en utgrävning.
Vårt land organiserade vid ett tillfälle under förra århundradet
en utgrävning, som icke var av akut räddningskaraktär, och som
innebar mycket smärtsam erfarenhet och lärdom. Då var det kejsar
Shenzongs grav i 明十三陵|De tretton grav­kullarna från Ming-dynastin
som grävdes ut, och utan skydd av relevant teknik för att ta hand
om de framgrävda artefakterna förstördes många kulturreliker så
snart de kom i kontakt med den friska luften."


Kanske har de kinesiska arkeologerna – åtminstone för tillfället
– grävt upp tillräckligt. Efter att den kinesiske bonden Yang
Jide av en slump stötte på Qin Shihuangs terrakottaarmé, som en
överväldigande livvakt  efter döden, i form av 8000 tusen
man i naturlig storlek och var och en individuellt utformad.


Den kinesiska arkeologin har ofta varit i strategisk politisk
framkant. Det var i tidskrifterna Kaogu|考古 och Wenwu|文物, ordrätt
översatta som Arkeologi och Kulturarv, det var där den rigorösa
ideologin från Kulturrevolutionen för första gången började
knytas upp efter Maos frånfälle och De fyras gängs fall från
makten. Inte i regelrätt politiska utan i mer akademiska termer.


I dag tycks Kinas arkeologiska framkant snarare handla om
paleontologi. Det är ju i Kina, framförallt i provinsen Liaoning,
som man har hittat de flesta och avgörande bevisen på att
dinosaurierna hade fjädrar, och att fåglar är besläktade med
dinosaurier. En annan upptäckt är det DNA man funnit i
Tarimbäckenet, hos ett folkslag som genetiskt mest liknar
ursprungsbefolkningen i norra Sibirien och i Nordamerika. Ett
fynd som öppnar ett nytt perspektiv på människosläktets spridning
över klotet.


Kanske är det den mediala instinkten som
bestämmer – i Kina precis som här – vad som är intressant.
Fjädrar på dinosaurierna och DNA-förbindelser över kontinenterna
gör sig trots allt bättre i både bild och text och föreställt
ljud än vad man i största allmänhet kan borsta fram ur någon
aldrig så kejserlig utgrävning i den gula lössjorden i åkrarna i
Kinas äldsta bosättningsområden.    


Och kanske kan det till och med ses som ett tecken på att
arkeologin är en smula mindre nationalistisk än självaste
politiken.


Göran Sommardal, poet, kritiker och översättare från kinesiska