Plötsligt var jag en spion i ett hus av kärlek

Ordens flertydighet kan leda till förvirring, men också till
verklig förlösning. För Ulf Karl Olov Nilsson har de varit helt
avgörande.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Året var 1989 och under en av mina allra första
psykoanalys-sessioner redogjorde jag för ett slags oral
bekännelsefantasi om att jag skulle kräkas rakt upp, som en
fontän, där jag låg på divanen. Min analytiker svarade att det
lät som titeln på en av Anaïs Nins romaner, A Spy in the House of
Love. Att spy blev alltså genom den absurt bokstavliga
översättningen över språk till engelskans a spy, en spion. När
jag berättade för vänner om tolkningen tittade dom konstigt på
mig och tycktes undra om sånt där ordvrängande överhuvudtaget var
någonting att pyssla med i psykoterapi. Men för mig var
tolkningen livsavgörande, en känslomässig och kognitiv knock-out.
Jag hade hamnat på rätt ställe. Mitt uppdrag på divanen hade med
ens blivit mycket större, istället för att psykoterapi helt
simpelt handlade om att verbalt spy ur sig sitt neurotiska inre
var jag nu upphöjd till spion i ett hus av kärlek och omsorg. Så
mycket mer stimulerande, om någon skulle fråga mig.


Men det var egentligen inte så mycket
tolkningens innehåll utan snarare dess form som knockade mig:
användandet av ordens flertydighet, också den mellan språk, för
att uppfinna ny betydelse. Ordens likaljudande blev ett sätt att
växla in på helt nya tankespår. Världen hade blivit rikare, men
också rent livsfarlig, som när jag på samma divan förstod att
utsagan ”jag var mina föräldrars stöd” uttalsmässigt ligger
intill förblandning nära ”jag var mina föräldrars död”. Plötsligt
kunde mina fasta övertygelser visa sig vara rena önskedrömmar.
Fast framför allt hade världen nog blivit roligare. Ty
fortfarande händer det, decennier efter jag hörde det, att jag
flinar åt mannen som i radioprogrammet ”Ring så spelar vi”
önskade Beatles låt, ”Happines is a warm gun” och tillägnade den
sin fru Gun.


Saken är givetvis den att det inte endast är psykoanalysen som
systematiskt gör bruk av ordens dubbeltydighet. Varenda
normalbegåvad poet och poesiläsare lånar ett öra till ords
mångfald av betydelse. Ibland också över språken, som när Fredrik
Nyberg i sin diktsamling Att bli ved försvenskar det danska
uttrycket ”Att blive ved” som betyder ungefär Att stanna kvar.
Men också vitsmakarna använder naturligtvis flertydigheten. Som i
följande: ”– Vilken sur golfare han är. – Ja, han är en riktig
greenolle.” Eller: ”– Hur visste du att strumporna var stulna. –
Jag såg det på hälarna.” Eller:”– Är du här på bensinmacken igen?
– Ja, tvångstankar.”


Ibland kan vi ofrivilligt råka avslöja något, som i en
felsägning, när vi märker att ordet eller uttrycket vi använde
också kan betyda något annat. Men också felhörningen kan göra
bruk av dubbeltydighet. Som när jag talade med en bekant som
berättade att hon fått jobb som journalist i Kina men samtidigt
klagade och sa att allt kändes otroligt segt och tråkigt – långt
att pendla var det också. Vadå, tyckte jag och gratulerade.
Kinakorrespondent! Wow! Det lät fantastiskt! Tills jag efter en
lång stund och många snirkliga missförstånd förstod att hon inte
alls pratade om Kina utan om Kinna, strax söder om Borås.


I såväl psykoanalys som poesi och vitsande har
blottläggandet av det mångtydiga i ord varit ett sätt till ny
kunskap. Freud menade att felsägningar, drömmar och symtom var
chiffer, rebusar, gåtor som kunde tolkas och förstås på ordets
nivå främst genom mekanismerna förtätning och förskjutning.
Franske psykoanalytikern Jacques Lacan går under 70-talet ännu
längre, framför allt under seminarieåret 1975-76 som handlade om
James Joyce, och menar att den psykoanalytiska tolkningens
främsta vapen mot psykologiska låsningar just är att använda sig
av ordens mångtydighet som perspektivskiftare. Att seminarieåret
handlade om Joyce är knappast en slump eftersom Joyce just tog
spelandet med polyglott flertydighet till tidigare aldrig anade
litterära höjder i sin Finnegans Wake från 1939, en bok som i
själva verket får hela idén om ords mångtydighet att fullkomligt
go bananas. Finnegans Wake är skriven på mer är 80 språk, därav
rikligt med skandinaviska eftersom Joyce var Ibsen-fantast, och
var och varannan rad exploaterar såväl ljudlikhet som
bokstävernas materialitet. När Joyce döper en figur till Miss
Fortstowelsy kan vi också höra Misförståelse, när han skriver
”good, jordan’s scaper” hör vi ”Gud, jordens skaber”, när det
står ”I became a stun, a stummer” kan vi också läsa det som ”Jag
blev en stund stummare”. Och när ordet ”Luredogged!” dyker upp är
det plötsligt lördag. Lacan menar att Joyces enormt komplicerade
språkbygge snarare än frilägger mening i själva verket saboterar
den. Genom att ta mångtydigheten till sin yttersta gräns får han
den att brisera. Något Joyce själv förmodligen skulle ha hållit
med om och tillagt att ”min bok är ren musik” och ”den är skriven
för att få dig att skratta”. Men när Joyce pulvriserar
mångtydigheten gör han det inte genom att subtrahera mening; i
Joyces fall snackar vi addition. Om Joyces Finnegans wake är
obegriplig, vilken den är på många sätt, är den det inte för att
den inte betyder någonting, utan för att den betyder allting och
handlar om alla överallt; som en av bokens mer begripliga
refränger lyder: Here comes everybody.


Det säger sig självt att en bok skriven på åttio
språk inte går att översätta i vedertagen mening – jag menar,
vilket språk ska man översätta från – icke desto mindre finns det
en Finnegans Likvaka i Bertil Falks heroiska översättning, eller
motsvariggörande som han kallar den. Sextiosex år tog arbetet med
boken, men som han säger i sitt sympatiskt luttrade efterord, han
har gjort en del annat också under tiden. Falk följde med Joyces
ordvrängande långt bortom den punkt där barn brukar säga: ”Nej,
nu är leken inte rolig längre.” Ty så måste det vara ibland: man
leker tills leken blir allvar och sedan fortsätter man och
fortsätter och fortsätter tills gränsen mellan lek och allvar
upplöses. Då har man som Joyce närmat sig det nästan oläsbara men
möjligen hörbara; ett slags tillstånd av polyassociativ epifanisk
frihet och kan hamna var som helst, eftersom ordspåren växlar in
och ut åt alla möjligt tänkbara håll. Som det sydkoreanska paret
på bröllopsresa som tog nattåget från Stockholm och hamnade i
Vännäs i Västerbotten och inte som planerat i Venedig, alltså
Venice. Men som dom sa i intervjun i Västerbottens Kuriren: ”Vi
älskade varenda minut. Så mycket snö har vi aldrig sett. Vi
kommer tillbaka i sommar för att se midnattssolen.”


Ulf Karl Olov Nilsson (UKON), poet och psykoanalytiker


Litteratur


James Joyce: Finnegans likvaka. Motsvariggjord på svenska av
Bertil Falk. Aleph bokförlag, 2021.