Tiden går in i en ny era

Tiden har uppfattats olika genom olika epoker och kanske står vi
just inför en ny sådan förändring i tidsuppfattning. Dan Jönsson
reflekterar över vad det gör med oss.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det sägs att när den irakiska armén 2017 återtog staden Mosul,
som då i tre år hade varit ett av de starkaste fästena för den
Islamiska Statens kalifat, så hittade man i en av IS övergivna
skolor bland annat en lärobok i engelska där ordet ”time”, tid,
illustrerades med bilden av en klocka apterad på en bomb.
Historien låter lite för bra för att vara sann – men även myter
handlar ju ofta om att beskriva verkligheten. I detta fall den
existentiella avgrunden mellan den västliga civilisationens
prosaiska klocktid och den tid som omger de utvalda i en
apokalyptisk sekt; de moderna klockornas regim som alltså måste
sprängas i luften för att ge plats åt kalifatets oföränderliga
nu. Evighet mot tid – men också ett nu mot ett annat: sekundernas
ändlösa flöde av ögonblick mot gudsstatens för alltid beständiga
ordning. Nu, eller nu; vad är skillnaden? Kanske mindre än vi
tror?


Själv fick jag mitt första armbandsur när jag
fyllde sju – och ända sedan dess känns det som om jag har levt i
den yttersta av tider. Jag växte upp med kärnvapenhotet och med
reaktorhaverierna i Harrisburg och Tjernobyl, jag blev vuxen
under aidsepidemin, med det växande ozonhålet som en svetslåga i
nacken och står nu, tillsammans med alla er andra, inför hoten
från den sjätte massutrotningen, från antibiotikaresistenta
mördarbakterier och från klimatförändringar som inom ett par
decennier sägs kunna bli slutet för vår civilisation. Inte för
att jag inte tar det på allvar, men jag märker att jag börjar
tänka att jag har hört det förr. ”Historiens slut”, som Francis
Fukuyama som bekant proklamerade i vad som måste ha varit den
moderna kapitalismens mest apokalyptiska ögonblick, har blivit om
inte verklighet så ändå någon sorts bakgrundsmuller man börjat
vänja sig vid medan man dag för dag öppnar sin tidning, räknar
sina timmar och minuter tills det är dags att sätta väckaruret.
Jag läser att den så kallade domedagsklockan aldrig någonsin förr
har varit så mycket som nu. Nittio sekunder i tolv.


Den här slitningen mellan vardagens och undergångens
tidshorisonter är i själva verket något som satt sin prägel på
vår västerländska civilisation ända sedan Kristi födelse, skriver
den franske historikern Francois Hartog. Hartog gjorde sig känd i
början av tjugohundratalet med sin tes om ”historicitetens
regimer”, från en bok med just den titeln där han beskriver hur
synen på historien förändrats med politiska och kulturella
konjunkturer. Händelser som länge ses som helt definierande för
tidsandan – som digerdöden, jordbävningen i Lissabon, Napoleons
fall eller ryska revolutionen – sjunker sakta men säkert in i det
förflutnas skugga, blir en del av den historiska bakgrunden. Men
också synen på själva tiden förändras: epoker som står under
starkt inflytande av ett levande förflutet kan avlösas av
perioder, som den moderna, när tvärtom allt som sker tycks peka
in i framtiden. Hartogs tes är att västvärlden vid
millennieskiftet sedan en tid lever under en ny
historicitetsregim som han kallar ”presentism” – där vi i skuggan
av de olycksbådande tecknen från Auschwitz och Hiroshima inte
längre ser något högre värde varken i att förvalta det förflutna
eller förbereda framtiden. Vid ”historiens slut” låter vi oss
istället uppslukas av det hektiska, föränderliga nuflödet: varken
historia eller framtid har någon innebörd utöver den att lysa upp
och ge mening åt vår egen samtid.


Men nu står vi återigen inför en avgörande vändning. Apokalypsen
är tillbaka. I sin bok ”Chronos” från 2020 följer Francois Hartog
trådarna tillbaka i idéhistorien, med början i det antika
Grekland som skilde mellan två sorters tid, ”chronos” och
”kairos”. Chronos var det vi idag skulle kalla klocktiden, den
mätbara normaltidens flöde, medan kairos stod för de avgörande,
minnesvärda ögonblick som bryter in i det där flödet, ger det
mening och kanske ändrar dess lopp. Med kristendomen, säger
Hartog, växer dessa båda begrepp till en sammanhängande
världsförklaring. Jesu födelse och död, det som med ett kristet
begrepp kallas inkarnationen, är just den avgörande händelse, det
kairos som ingriper i och fyller chronos med mening. Detta
eftersom den pekar fram mot den yttersta dag, när Jesus
återkommer för att uppväcka de döda och evigheten tar sin början.
Hartog betecknar denna räkenskapens dag med ordet ”krisis”,
skiljande. Här vid tidens slut skiljs en gång för alla getterna
från fåren, rättfärdiga från orättfärdiga, ont från gott.


Hela mänsklighetens historia skrivs sedan in i
detta schema. Allt som skett i det förflutna pekar fram mot
inkarnationen, på samma sätt som allt i nuet pekar framåt mot
apokalypsens dag. Också den enskildes liv måste se ut på samma
sätt: den kristne, skriver Hartog, lever i ljuset av den utlovade
framtiden, fånge i den världsliga chronos men hela tiden medveten
om sin plats i det sannare, utsträckta kairos, ständigt beredd
att möta apokalypsens krisis. Hur livet och historien gestaltas,
hur kairos skyddas mot den omutligt framvällande chronos, blir
för kyrkofäderna och deras efterföljare en allt mer komplicerad
fråga i takt med att tidsklyftan vidgas mellan inkarnationen och
den yttersta dagen. Till slut går det inte längre, med
naturvetenskapen och industrialismen brister fördämningarna och
chronos väller in över världen med sin oändlighet av tid. För att
sedan alltså på nytt sjunka tillbaka när tvivlen på modernitetens
framstegstanke får horisonterna att krympa till ett febrigt nu.


Men chronos och kairos fortsätter sitt arbete i
det tysta. Det vi nu upplever, med de apokalyptiska stämningar
som breder ut sig inför massutrotning och klimatkris, är hur vi
överväldigas, som Hartog skriver, av ett övermått av framtid. En
framtid som är på en gång akut och alldeles oöverskådlig, en
framtid som sträcker sig tusentals, rentav miljoner år framåt och
samtidigt kräver att vi handlar nu – eller allra helst igår. En
förlamande framtid, som liksom medeltidens pestepidemier får oss
att reagera med allt från förnekelse till botgöring, och där barn
försöker tvinga världen till omvändelse under inflytande av
vetenskapens uppenbarade sanning. Det var kanske inte en framtid
vi såg komma – ändå har vi som sagt haft den med oss som ett
oroande bakgrundsbrus rätt länge, och när den nu bryter in över
oss, ”lik en väldig våg som sköljer över däcket på ett skepp i
storm”, som Hartog lyriskt formulerar det, börjar vi kanske inse
att mot chronos kämpar även gudarna förgäves. Så ja, kanske
Historien verkligen är slut – Historien i metafysisk mening, den
halvt gudomliga Historien vi fortfarande tänker oss en dag ska
döma eller frikänna. Som om det faktiskt fanns en räkenskapens
dag, ett sensmoraliskt slut på alltihop. Jag tror det är den
illusionen vi behöver vakna upp ur.


Dan Jönsson, författare och essäist

Litteratur
François Hartog: Chronos – The West Confronts Time. Översättning:
S. R. Gilbert. Columbia University Press, 2022.