Vi eliminerar alla dofter men lurar inte döden

Snart är doften av cigg på våra svenska uteserveringar ett minne
blott. David Nyman reflekterar över olika starka dofter som genom
åren funnits så väl i det privata som i det offentliga.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-06-20.


Vid Munkbron i Stockholm låg för hundrafemtio år sedan en pråm
full av skit. Till denna skithög, kallad Flugmötet, kördes
innehållet i alla Gamla stans dasstunnor – där låg tusentals
människors exkrementer, bara ett stenkast från slottet, och
stank. När högen växt sig oregerlig kom någon fattig stackare och
stakade ut pråmen i Saltsjön, varpå skiten stjälptes av och
processen började om. Det var ett tungt arbete, men också en
trygg anställning, eftersom skit är en av människans mest
pålitliga följeslagare, och vår vilja att göra oss av med den
evig.


Var som helst i världen där människor flyttat tätt samman har
odörer varit naturliga: maten vi ätit har luktat, dassen vi gått
på, husen vi bott i och människorna vi älskat. Starka lukter har,
fram till våra dagar, varit konstant närvarande i både det
offentliga rummet och det privata. Innan elektricitet
installerades i våra hus eldade vi med ved och koks. Före bilen
använde vi djur som transportmedel. Industrierna spred nya
stanker, som sulfat och sulfit, över städerna. Innan vi kunde
förlita oss på desinficering, pastörisering och frysning hade
odörerna en funktion. Luktade ett sår illa var det infekterat.
Luktade maten ruttet var den inte ätbar. Vår näsa var, liksom den
varit i tusentals år, ett vitalt instrument för att definiera
fara – av den anledningen blev stanken en mänsklighetens
bundsförvant. Ibland, som under industrialiseringen, har den till
och med varit ett tecken på civilisation, på produktion, och i
förlängningen framsteg och välfärd. Men luktens betydelse och
inneboende värde har förändrats i takt med den moderna erans
möjligheter att slippa den.


I Sverige började vi att på allvar gömma vår samhälleliga stank
först kring sekelskiftet 1900. Vattentillförseln hade byggts ner
i marken några decennier tidigare. Det var en helt nödvändig del
av lantbrukarnationens modernisering: det installerades gasljus i
gathörnen, man byggde arbetarbostäder och började leda smuts och
avfall genom rör och valv. Det handlade till stor del om att
stävja sjukdomar. Koleran hade skördat många offer i olika
epidemier, smittkopporna kom och gick i vågor. Men det fanns fler
anledningar. Sverige befann sig, i skuggan av de europeiska
krigen, under lång tid i en explosiv utvecklingsfas – vi blev
rika och förseddes därmed med ett val. Att befatta sig med det
kroppen och tillvaron ofrånkomligen producerade hade alltid varit
en fråga om pengar, och i takt med att välfärden växte fick fler
de ekonomiska medlen att välja bort lukt och smuts.


I dag är odörerna nästan försvunna ur stadsrummet. Doftmiljön är
homogeniserad och valbar, luktsinnets status på dekis. Vissa, som
den franske arkeologen Paul Fauré, hävdar att våra luktsinnen i
det moderna väst är så underutvecklade att vi, som han uttryckte
det, inte kan uppskatta betydelsen av lukt mer än en blind kan
beskriva en färgstark scen. I modern litteratur har luktsinnet
ofta fått gestalta det djuriska och vilda i människan – i
Süskinds roman ”Parfymen” sniffar mördaren exempelvis sitt byte –
och det är ett styvmoderligt behandlat sinne inom många
vetenskapliga fält.


Långt före luktutrensningen, i den förmoderna västvärlden,
värderades sinnena annorlunda. Man såg doft som den faktiska
essensen – bärare av den inre sanningen om ett objekt. Det var
med näsan man kom i kontakt med tingens interiörer, eftersom det
utanpåliggande kunde ljuga. Kanske finns i så fall en förklaring
till luktsinnets dalande position att söka där. Samtidens
sensoriska modell är visuell, den lutar åt integritet,
presentation och ytliga interaktioner. Vi kontrollerar och är
medvetet kritiska till många av våra intryck: en störande syn går
alltid att blunda sig igenom, smaker passerar nästan alltid
händerna innan de når munnen. Men lukten registrerar vi
omedvetet, ögonblickligen och nästan skyddslöst.


Dofter kan dessutom exponera oss. En lukt vi inte har kontroll
över riskerar att avslöja något som vi inte är beredda att delge.
Den kan på ett ögonblick trigga en psykologisk reaktion: stanken
från ett kadaver väcker flyktkänslor, lukten av nybakade bullar
en instinktiv trygghet. Den smygande odören från plastmattan i
ett omklädningsrum kan i detalj återskapa ångesten som
ackumulerades under skoltidens gympalektioner.


Vår ömhet, eller motvilja, inför specifika dofter påverkar till
och med lagstiftningen. Det har bland annat resulterat i det
historiker kallar en ”deodorisering” av det offentliga rummet –
det vill säga en utrensning av allt som luktar illa. Den
successivt ökande intoleransen för dålig lukt bland de breda
massorna är ett välbelagt historiskt faktum, och började redan på
1700-talet. Men de senaste hundra åren har deodoriseringen nått
nya nivåer.


De första kvalitativa, antiperspiranta deodoranterna kom kring
förra sekelskiftet, dass och exkrementhantering försvann med
vattenklosetten några decennier senare, liksom arbetsdjuren
gjorde med bilens inträde. Före millennieskiftet började rökning
i dessa bilar att försvinna, och på krogen förbjöds cigaretter
2005. Numera skulle den som mot bättre vetande luktade svett
bland folk eller rökte framför teven snart ha förbrukat sitt
sociala kapital.


2019 togs nästa steg i deodoriseringen, med ett rökförbud på
många platser även utomhus. Det långsiktiga huvudsyftet med
förändringen var att Sverige ska bli rökfritt senast 2025. Men är
det verkligen folkhälsan som har styrt lagstiftningen?


Cigarettrök i offentliga rum är en lukt utom vår kontroll.
Plötsligt kan mannen på busshållplatsen plocka upp en cigarett,
på uteserveringen trycks tändare igång som små försåtsminor. Vi
har kanske ansträngt oss för att lukta gott, och förväntar oss
att gå ut på gatan och inkorporeras i ett upplyst samhälle där
väldoft är en stor dygd. I stället påminns vi om att människan
bara är ett djur, oförmögen att skilja sig från de andra
stinkande kreaturen.


Enligt den franske historikern Alain Corbin var liklukt den
första odören människan rensade ut ur det offentliga rummet. Det
var egentligen inte stanken i sig folk hatade, det var snarare
att den påminde om deras ändlighet. Man ville helt enkelt gömma,
och i förlängningen förneka, det definitiva slutet. Vad ett
rökförbud utomhus kommer att ha för effekt på folkhälsan går inte
att säga än. Men kanske är det inte lungcancern i sig riksdagen
vill åt, utan snarare att gatorna någon gång i framtiden ska
lukta så gott att vi glömmer att sjukdomen ens existerar.


David Nyman, Skribent och författare


Litteratur: Alain Corbin - ”The Foul
& The Fragrant”
Constance Classen, David Howes, Anthony Synnott - ”Aroma - The
cultural history of smell”
Paul Fauré - ”Parfums et aromates de l'Antiquité”