Det stinker om våra hierarkier

Allt som rör dofter är en härva av status, trender och sociala
distinktioner. Luktsinnet har länge nedvärderats till förmån för
synen och hörseln. Malin Krutmeijer funderar på vad vi går miste
om.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras 2016-02-16.


I en Modesty Blaise-serie som jag just läst finns det med en man
som spårar med hjälp av luktsinnet. Mannen jobbar för skurksidan
i berättelsen och han tillhör Australiens ursprungsbefolkning,
aboriginerna.


En snabb nätsökning säger mig att det tydligen har funnits en
föreställning om att aboriginernas luktsinne skulle vara extra
bra. I Modesty Blaise-serien framställs mannen som spårar som
imponerade, men också primitiv. Och han spårar ju som ett djur.


De senaste två-tre hundra åren har luktsinnet systematiskt
nedvärderats. Det har setts som ett primitivt sinne, medan synen
seglade upp som civilisationens och förnuftets sinne nummer ett.
Det har att göra med att synintryck har betraktats som objektiva,
avgränsade och verifierbara medan lukter ofta är svårbestämbara
och sprider sig gränslöst genom luften. En civiliserad människa
förväntas sky alla lukter som verkar obehagliga eller konstiga -
inte intressera sig för dem.


Det här gäller åtminstone västvärlden, det vill
säga bland annat det Europa som under samma tid hänsynslöst
koloniserade andra delar av världen och klassificerade de
människor som redan levde där som lägre stående. Till de
folkgrupper som kategoriserades särskilt lågt i hierarkin hörde
aboriginerna. De utsattes för en fruktansvärd brutalitet. En
framställning av en aboriginsk man som en sorts spårande djur
måste ses i ljuset av det.


Nu är Modesty Blaise-serien jag läste skriven på 1970-talet. Den
är kosmopolitiskt vinklad och ger en på sätt och vis välvillig,
men extremt exotiserande, bild av aboriginerna. Idén om deras
goda luktsinne blir dubbel: de har nära till det djuriska och
primitiva men också till naturliga och ursprungliga förmågor i
positiv mening.


Hos Modesty Blaise finns inga tankar om att de
dessutom skulle lukta på ett speciellt sätt själva, men i
verkligheten smittar människors sociala status i hög grad
uppfattningen om deras doft. Det kan man läsa om i "Aroma: the
cultural history of smell" av Constance Classen, David Howes och
Anthony Synnott. Boken har drygt tjugo år på nacken och bjuder på
en odyssé genom luktsinnets och dofternas kulturhistoria.


Det är ingen direkt överraskning att såväl den brittiska
arbetarklassen som svarta amerikaner oavsett klasstillhörighet
har tillskrivits dålig kroppslukt och påståtts gilla billiga
parfymer. Författarna menar att en typisk mekanism är att
samhället först underordnar och diskriminerar en grupp så svårt
att de tvingas leva utan tillgång till vettiga hygieniska
förhållanden. När det här sedan märks på att de till exempel inte
kan tvätta sina kläder lika ofta som över- och medelklassen ser
man det som ett bevis för deras låga moral.


Lukt är makt - och makt luktar ingenting alls,
om vi ska tro författarna. Mäktiga mäns doft har i den moderna
tiden oftast beskrivits som neutral och ren. Kvinnor har gärna
fått parfymera sig men inte för starkt och mycket. En kraftig
parfym har signalerat en manipulativ sexualitet.


Skillnaden mellan hur olika människors kroppar i sig luktar har
förstås ingenting med hudfärg eller social tillhörighet att göra.
Däremot finns det olika kulturella doftideal.


Någon gång i 10-12-årsåldern läste jag en bok
där huvudpersonerna var kirgiser på dåvarande ryska stäppen. De
tyckte att européer från stan stank av härsket smör blandat med
blomdoft från deras tvålar. Samtliga som var med i boken,
kirgiser som européer, tyckte själva att deras egen lukt var helt
neutral.


Tanken att andra uppfattar ens lukt fast man inte gör det själv
gjorde ett stort intryck på mig. Jag började känna efter på
allvar, och insåg att det luktade olika hemma hos olika kompisar.
Jag blev besatt av att få reda på hur det luktade hemma hos oss,
för jag kunde ju inte känna det. Jag frågade, men ingen begrep
vad jag menade. Till slut illustrerade jag med en levande
beskrivning av doften hemma hos min bästis, där jag bland annat
använde orden "liksom lite murket men inte på ett äckligt sätt".
Bästisen blev djupt förolämpad och vi pratade aldrig mer om det
där.


"Murket" lät väl inte så smickrande även om det
inte var illa menat. Hur ens kropp och ens hem luktar är
känsligt, för det är svårt att helt få kontroll över det. Och få
saker är väl så påträngande och pinsamt som så kallad oönskad
lukt.


I garderoberna i mitt hem där jag bor nu finns till exempel en
lukt som jag inte kan definiera. Den fanns där när vi flyttade
in, och den kommer att vara kvar när vi flyttar ut fast vi har
skrubbat och skrubbat. Konstigt nog känner jag ibland samma lukt
strömma ut från trappuppgångar och källarfönster till andra
hyreshus i närheten.


Det viktiga är att lukten inte är min. Den är
inte direkt obehaglig men den har inte bland mina kläder att
göra. Här har vi en intressant gränsdragning för när lukter är
godtagbara och inte. Doften från ens egen mustiga matlagning är
god, men den ska ju helst inte prägla hela trappuppgången och
sprida sig in i grannens hall. Än värre vore om grannens steklukt
letade sig in i ens eget vardagsrum. Då är den plötsligt äcklig.


Som så mycket i vårt symboliska och kulturella universum ska rätt
sak vara på rätt plats, och vid rätt tillfälle. Men lukter är mer
trolösa än föremål, och de påverkar oss på ett sätt vi inte
alltid kan förstå och förklara.


Det är antagligen en av anledningarna till att dofter har en så
ambivalent status.


I den förmoderna tiden trodde man att dofter
reflekterade människors inre, och att man kunde frambesvärja
saker med aromatiska oljor och parfym. Lite är det så
fortfarande, om man tittar på hur dofter används i
marknadsföring.


Till exempel så doftsätter man produkter för att öka deras
attraktionskraft och upplevda effekt. På 60-talet tillsatte ett
företag en syntetisk citrondoft i ett diskmedel. Undersökningar
visade att de som köpte det uppfattade det som mer effektivt än
samma diskmedel utan citron. Liknande undersökningar har gjorts
för hårschampoo: doftar det "rätt" uppfattas det som bättre.


Vad som är "rätt", det vill säga säljer
produkten, är förstås helt målgruppsstyrt. Man riktar sig till
unga, gamla, män, kvinnor och så vidare med olika dofter.


När vi sedan kommer till parfymer så är det en värld för sig.
Under 1900-talen dominerade de stora modehusen marknaden. De
skapade dofter som förstärkte varumärket och bilden av den kvinna
deras kläder skulle frammana. Idag är det trendigt med så kallade
nischparfymer, tillverkade av mindre parfymhus som gärna
marknadsför sig med naturliga råvaror. Precis som andra
modetrender är parfymtrender intressanta, för man kan läsa in
indirekta samband med saker som händer på till exempel
världsmarknaden.


På 80- och 90-talet ökade statusen för japanska
bilar och hemelektronik starkt. Deras exportvaror betraktades som
högkvalitativa i Europa och USA. Tidigt 90-tal fanns naturligtvis
en japansk parfym bland de riktiga storsäljarna. Idag har oud,
som utvinns ur ett sydostasiatiskt träslag eller framställs
syntetiskt, varit en stående ingrediens i många högstatusparfymer
under några år. Man kan fundera på vad det betyder.


Själv gillar jag verkligen parfymer, för att det är härligt att
goda dofter förstås, men också för att de aktiverar luktsinnet
rent allmänt. Att prata om parfymers sammansättning är också en
rolig språklig utmaning. Svenska språket är inte så välutvecklat
när det gäller den olfaktoriska världen, det vill säga lukternas
värld, så man måste vara lite uppfinningsrik själv. En bra parfym
kan lukta alltifrån nougat och liljor till lite kattpiss och
svett.


Allt som rör dofter och luktsinne är en härva av
status, trender och sociala distinktioner. Att helt frigöra sig
från symbolvärden, kultur och marknadsföringstrick är antagligen
omöjligt. Men det går att utmana sig själv och känna efter på
riktigt. Blunda, dra in dofter i nosen och fråga sig: vad luktar
det här egentligen? Just här, där jag suttit och skrivit, luktar
det damm, trä, såpa och hund. Och hunden, han luktar konstigt nog
mariekex.


 


Malin Krutmeijer, kulturjournalist