Har rika människor börjat lukta konstigt?

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt
att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft.
Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot
makten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2020-12-22.


De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i
omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig
stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: ”Det
luktar.” Några höll för näsan: ”Usch, vad det stinker.”


Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men
vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt.
Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare
ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och
kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt
och makt.


Min kompis och jag tillhörde inte den lilla
byskolans maktlösa. Vi var plugghästar och kom från trygga
familjeförhållanden. Kompisens pappa hade till och med
chefsposition. Kamraterna irriterade sig på vår duktighet, och de
hårdmarkerade.


Vanligtvis är det de som står över i hackordningen som - genom
att markera en gräns och betona sitt överläge - tillskriver
underordnade frånstötande lukt. Det är ett kraftfullt symboliskt
vapen för att skapa och förstärka klassmässiga och etniska
gränser.


Exemplen är oändliga i verklighet och fiktion. I sitt banbrytande
radioreportage Lort-Sverige från 1938 excellerade
Ludvig Nordström i språklig uppfinningsrikedom vad gäller
motbjudande dofter i de fattigas stugor på landsbygden.
Elle-Marja i filmen Sameblod vill tvätta bort
”samelukten”. Hon tvingar lillasyster att bada bort det
äckliga i iskallt smältvatten. ”Jag känner inget”, säger
lillasystern och får svaret: ”Man känner den inte själv”.


Smutsen finns i betraktarens öga, konstaterar socialantropologen
Mary Douglas i sin klassiker Renhet och fara, från 1966. Kan
smutsen finnas i den maktlöses öga? På sistone har jag, kanske
med mobbningen i minne, noterat ett omvänt luktflöde. Hur den i
socialt överläge tillskrivs en obehaglig lukt. Stank uppifrån och
ner är sällsynt. Renlighet är ju historiskt sett kopplat till
pengar och makt. När luktar makten? Känner du stanken från
Enskilda banken. En slogan från 70-talets
demonstrationer. Fast den handlade inte om människokroppar.


Artisten Hans Caldaras memoartitel I
betraktarens ögon låter som en hälsning till Mary Douglas.
Han berättar om sin släkts historia och om uppväxten på 50-talet.
Romer var förbjudna att stanna längre än tre veckor på varje
plats. De levde i tältläger, som flyktingar i sitt eget land. På
grund av svåra boendeförhållanden underkastade sig romerna
rigorösa hygienvanor. De badade i sjöar och gick till badhus, i
den mån de blev insläppta. Romerna ville hålla sjukdomar borta,
men även i symbolisk mening ”skydda gruppen från moraliskt
förfall och söndring”. Följden av det var att man såg icke-romer
som orena. Med andra ord luktade svensken oangenämt.


När jag läser Maya Angelous självbiografiska klassiker Jag
vet varför burfågeln sjunger blir jag påmind om
Caldaras.  Romanen utspelar sig på trettiotalet och visar
vilka roller svarta och vita hade i amerikanska södern efter
slaveriets avskaffande. Angelo berättar ur barnets synvinkel om
uppväxten hos mormor som drev en liten speceriaffär i ett fattigt
område. De hade det ingalunda sämst, fast de flesta handlade på
kredit. ”Du skall icke vara smutsig”, var mormoderns första
budord. Gick barnen till sängs med smutsiga fötter fick de stryk.
Det handlade om respektabilitet.


I en central och betydelseladdad scen dyker det upp
kringstrykande busungar i butiken. De är svårt märkta av
fattigdom, men på grund av sin vita hudfärg tycker de sig ha rätt
att förnedra den svarta affärsinnehavaren. En flicka ställer sig
på händer och blottar sitt kön.  Unga Marguerite är
stum åskådare till hur den barska mormodern förvandlas till
servil. Inombords kokar vreden och ur den maktlösa positionen
fördömer hon inte det vidriga beteendet. Nej, övertrampet handlar
om lort.


”Smutsen på flickornas bomullsklänningar fortsatte på benen,
fötterna armarna och i ansiktet, så att det såg ut som om de var
gjutna i ett stycke. Det flottiga färglösa håret hängde ner
ohjälpligt tovigt.” Marguerites skrik kom av sig ”de var ena
smutsiga avskum till vita fattigdjävlar, men jag visste att jag
var lika fången bakom scenen som skådespelarna därute var låsta i
sina roller”.


Luktforskaren Mats J Olsson, professor på
Karolinska institutet, undersöker lukter kopplat till friskt och
sjukt. Hur immunförsvarspåslag avger en doft som kan vara
oangenäm. En läkare kan lukta sig till ifall någon är på väg att
bli sjuk. Han kallar lukten en projektionsduk för känslor. ”Din
älskade mormor doftar gott trots att hon röker.”


Olsson beskriver hur kroppslukt, utöver en genetisk komponent,
bestäms av kulturella faktorer. Det handlar om tvättmedel,
parfymer, kryddor, alkohol och rökning. Och jag tänker på
70-talet och pratet om att hamna bredvid en vitlöksstinkande
invandrare på en biograf. Nu äter alla vitlök så den nedsättande
luktfiguren är borta. Jämfört med hörsel och visuell perception –
är luktsinnet ett eftersatt område i forskningen. Det räknas till
”de lägre sinnena”.


Varför är det särskilt förnedrande att förknippas med dålig lukt?
Värre än att höra att man är elak och ful. Olssons svar är
lakoniskt: ”Anklagelser om dålig lukt kan vara svåra att
motbevisa”.


Välbeställda kan i hög grad betala sig bort från vämjeliga
odörer. Minns att jag fascinerat läste om en rik person som
prenumererade på strumpor. Efter en användning kastades de. Jag
påminns om strumporna när jag läser Valerie Kyeyune Backströms
debutroman Ett nytt England, från 2020. I den dejtar en
europeisk ung kvinna rika amerikaner. Hon ser framför sig en
snabb ekonomisk karriär via giftermål. Författaren lägger ett
doftspår genom romanen, som växlar mellan eggande och
frånstötande.


”Alla männen luktade tvål. Eller något renare, som om
kroppsodörer inte fanns […] deras kroppar förblev obefläckade.”


Ibland hjälper inte ens pengar. En självsäker man i skräddarsydd
kostym stinker. Jagberättaren, vars enda kapital på köttmarknaden
är ungdom och skönhet, fylls av förakt. ”Det spelade ingen roll
att han duschade, tränade, dränkte sig i Tuscan Leather eller
någon Roja Dove – gamlingdoften fanns där, smygande, som om den
sipprade ur hans själva porer. Det var en söt doft, som en
övermogen frukt, med en hjärtnot av förruttnelse i dess mitt.”


Jag läser roat. Det är befriande när den i
maktöverläge för en gångs skull tillskrivs dålig lukt. Och jag
får erkänna att någon sorts skadeglädje infinner sig hos mig. De
tysta och uttalade förolämpningarna förändrar inte maktbalansen.
Strukturerna sitter inte i kroppslukten. Men luktförolämpningen
kan kanske handla om en oro för att maktlösheten är på väg att
förskjutas och öka. Förolämpningen blir en ventil. Och kanske var
det just skadeglädje de kände, mina klasskamrater i sjätte klass.
När de självgoda duktflickorna fick sig en symbolisk luktörfil.


Anneli Jordahl, författare och skribent