Stagnelius själ fladdrade mot himlens tak

Erik Johan Stagnelius dog 29 år gammal och i kroppsligt förfall.
Men i fantasin kunde han bryta de bojor materien fjättrat honom
med. Anders Olsson reflekterar över hur det gick till.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det finns i den moderna litteraturen två beprövade sätt att
omvandla begäret till skrift, antingen svälta ut det eller
övertrumfa det. Antingen askesens eller övermåttets väg. För vår
tids svältkonstnärer, en Kafka, en Simone Weil eller en Joyce
Carol Oates är den förra vägen given. Fångenskapen i köttet
omvandlas i skriftens frihet. Men om Stagnelius förblir kärlekens
stora sångare i vår litteratur beror det mycket på att han
fortfarande kan tänka sig en väg från det jordiska till det
himmelska. Metafysiken är inte död. Tilltalet till hans musa
Amanda överskrider gränsen.


När Stagnelius vänder sig till högre makter får han genomgående
också gensvar, som ger kraft att svinga sig upp från gruset till
den åtrådda ”kärleksoceanen”. I den svenska poesins kanske mest
magnifikt uppbyggda dikt ”Vän! i förödelsens stund” ligger
motsatserna tätt, tätt intill varandra. Med en vänlig ängels
hjälp övergår fallet i jubel,  och poeten kan med ”det
heliga Ordet” åter resa en störtad värld. Natten blir dagens mor,
kaos blir granne med Gud. 


Friheten hos Stagnelius är alltså bestämd av sin
motsats, gruset här nere ställs mot det saliga Pleroma där ovan.
Ordet bär en laddning av mystikens tradition och den religiösa
inriktning som kallas gnosticism och som präglade Stagnelius
djupt. För gnostikerna var Pleroma den ljusvärld som vi en gång
kom från och som vi till sist skall återvända till. Och
jordelivet, omvänt, underkastat en ondskefull despot, vid namn
Demiurgen.


Bilden av människan som träl finns redan i den tidiga ”Ond och
besvärlig är tiden” från 1815, där skalden beklagar sig över att
inte kunna bli det han helst vill vara, frihetens lovsångare.
Hans svaga hälsa gör att han anses olämplig som soldat, när det
rustades för krig mot Norge. Därmed förlorar han i egna ögon sin
legitimitet att hylla den politiska makten. Men detta nederlag
skulle han omvandla till en poetisk seger, för det är först när
han överger denna möjlighet som han gör dikten till frihetens
verktyg i en helt annan och långt produktivare mening.  Den
tungsinta livskänslan kommer på ett förbluffande sätt att
kontrastera mot den lätthet med vilken han skriver sina verser.


Men eftersom fångenskapen är rotad i det mänskliga begäret kan
den inte på något enkelt sätt besegras. Denna konstans gör varje
dikt till en rörelse mot frihet. I den stora dikten ”Livets
villkor” sluter sig rummet ödesmättat kring jaget: ”Vart skall
jag fly? Mitt fångvalv är azuren / Det famnar mig, hur fjärran än
jag går, / Och djupt i ödets koppartavlor skuren /Min dom
evärdligt för mitt öga står”. Men dikten vilar aldrig i dessa
förtvivlade lägen, den fortsätter och rör sig otåligt vidare. Och
förvandlingen sker ofta plötsligt och med brutal kraft, som i
”Vän! i förödelsens stund”, där ordet blir ett magiskt spö som
får fångdörren att öppna sig.    


Vad är det som håller oss fångna i Stagnelius
värld? Ett svar ger den dikt som säger att det är kärleken till
kvinnan som kastat honom i ”i kedjor”. Han skriver där:
 ”Jag älskar dem alla / Alla i féiska band snärja min
fladdrande själ”. I epitetet ”fladdrande” känner vi igen själens
fjärilsnatur. Det som tragiskt binder människan vid jordelivet är
ett gränslöst begär som aldrig kan få nog. Så har Stagnelius
också formulerat det i filosofiska fragment: begäret är större än
njutningen, och ur den skillnaden föds längtan efter ett annat
rike. Så alstras
övermåttet.         


Här har det mänskliga förnuftet ingen styrande roll. Jaget är
berett att kasta sig i den tillbeddas famn, medveten om riskerna.
”O! jag älskar så högt att bedras av den flyende villan / Och i
min känslas rus endast Gudinnor jag ser”.  Det är denna
ambivalens som visar hur fäst Stagnelius är vid det som han vill
befria sig från. Hur ska han kunna bli fri när det är just
kärleken som föder hans frihetsdröm som binder honom?  Eller
finns det en annan kärlek än den som förslavar? 


Som många romantiker tänker sig Stagnelius att slaveriet vilar på
en glömska om forntidens lycka som måste avtäckas för att frihet
skall uppnås. Denna idé om återfödelse finner han i den
esoteriska tradition som hans tid återupptäckte, allt från
alkemi, astrologi till gnostisk spekulation. Där spelar
förmedlaren en avgörande roll, någon som kan visa vägen genom
fångvalvets port. Det kan hos Stagnelius vara änglar, mytiska
väsen eller de naturens röster som genomtränger hela skapelsen
med sitt frihetsbudskap.


Men för gestaltningen av kärleken fäster jag mig
särskilt vid fjärilen, en klassisk symbol för förvandling som vi
mötte tidigare i diktarens ord om sin ”fladdrande själ”. I den
grekiska kulturen personifierade Psyche den mänskliga själen och
avbildades ofta i bildkonsten som en fjäril. Stagnelius måste ha
känt till den romerske författaren Apuleius roman Den gyllene
åsnan som berättar sagan om Amor och Psyche. Där skildras den
sköna Psyche som utmanar gudavärlden, särskilt den avundsjuka
kärleksgudinnan Venus, genom att bli föremål för människornas
kult. Psyche har till råga på allt lockat till sig Venus son, den
bevingade Amor, som förfört henne men samtidigt förbjudit henne
att se sin älskade. 


Men en natt tänder Psyche oljelampan och får då se den underbart
vackra guden sovande vid sin sida. Straffet för hennes nyfikenhet
blir att hon inte får träffa Amor igen. Sagan berättar om hennes
irrande prövningar, men också om hur hon räddas av den hemliga
kärlek, som Amor fortfarande hyser för henne.  


Hos Stagnelius återkommer denna saga i renodlad form: där finns
kärlekens allmakt, den uppslitande separationen mellan de
älskande och den gudomliga återföreningen. Psyche är en bild för
själen, men hos honom är hon också en av Demiurgens slavar och
återföreningen kan först ske i Pleroma, gudariket ovan
himlavalvet. 


När sagan återberättas i ”Icke av tid och rum de levande” löses
fjättrarna: ”Psyche, ur bojorna löst, / Sökte och fann sitt
hjärtas idol, den himmelska Amor”.


Kärleken binder, kärleken befriar. Kanske kommer
vi aldrig ur den motsägelsen. Men själva anropet är kvar i dikten
som en smärtsam vädjan som vi inte kan värja oss mot: ”Skall
Psyche då aldrig / Med Amor försonas?”, står det. Och till sist:
”Ack! brister ej världsäggets / Högblåa skal?”


Kan vi komma längre i våra drömmar?


Anders Olsson
författare, litteraturvetare och ledamot av Svenska Akademien