Att bo i Lars Noréns dagböcker

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas
fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad
som får honom att läsa dem om och om igen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jaha. Där ligger de, fem kompakta volymer med bibeltunna och
opaginerade blad, skrivna mellan åren 2000 och 2020. 6040 sidor
upplyser förlaget, sammanlagd vikt: 5253 gram. Det slår mig att
de tre första volymerna sammantaget väger mer än mina
tvillingdöttrar gjorde vid sin ljusa födsel. Fem labyrintiska
böcker att gå bort sig i. Fem överväldigande hav att drunkna i.
Nej. Det är inte som på Louvren. Men vad är det då i dessa texter
som har gjort att jag med våldsam besatthet nästan dagligen de
senaste två decennierna omättligt ätit av dem? Varför har jag
ägnat så mycket tid åt omtagningen av varje bok, inte bara en
gång, utan tre och fyra gånger? Kan det inte tyckas ha varit ett
enormt slöseri med tid som kunde ha ägnats åt så mycket annan
läsning, så mycket annat engagemang i världen? Jag ser högarna av
olästa böcker staplade längs väggarna i lägenheten. Men nej, jag
sörjer den inte, all denna tid som jag aldrig får tillbaka. Lars
Noréns dagböcker fortsätter alltjämt att skaka om och förlösa
mig.


Den tyske författaren W G Sebald säger i en sen
intervju att när han skriver vet han inte vart han är på väg, han
följer tankarna och kopplingarna likt en hund på ett fält. Och
kanske är det så jag läser dessa texter, som en skrift med själva
avvikelsen som princip. Arbetet tycks för Norén till stor del
handla om närvaro, att vara sann mot och lyhörd för ingivelsen
med en uppmärksamhet som går att likställa vid den rena
hängivelsens bön. För det förhåller ju sig så att när man som
författare slutar orkestrera sitt tänkande gör man ofta de
största upptäckterna.


Och han skriver, om högt och lågt, inte sällan självsvåldigt som
i sina detaljerade redogörelser för en hysterisk konsumtion. Här
blandas vardagligt skvaller och rena personangrepp med
sofistikerat filosoferande och ett våldsamt inspirerande
kulturintag. Bill Violas änglar flimrar förbi i Sjostakovitjs
stråkkvartetter och Gerhard Richters begravningsmåleri, Maria
Miesenbergers dunkla förnimmelsefotografier ackompanjeras av John
Coltrane och Art Pepper. Men främst tar kanske dagboksförfattaren
sikte på avskapelsen, med ett begrepp hämtat från Simone Weil, i
ett försök att skriva sig ut ur sig själv, från sina
föreställningar om sig själv, för att ge plats för världen.


Nej. Det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas
fokus. Snarare handlar det nog om ”att slå sönder den plats där
det nya skall komma”, som det står i diktboken Hjärta i hjärta.
Kanske går anteckningarna att likna vid de resefotografier som
tas som ett sätt för att slippa se, där minnet förvisas såsom
till en krypta. Avsikten tycks vara ett skrivande som ett sätt
att följa dagen och att skikta tiden, en skrift för att urskilja
åtbörderna, för de dagliga sceneriernas ljus- och skuggspel. Ja,
kanske skriver han för att undkomma sitt signum, för att i
egentlig mening bli Ingenting, en text där namnet och ansiktet
måste utelämnas för att överträffas av verket självt.


”Dagboken är mitt hem, den enda plats där tiden
kan frysas ned för att ge mer tid”, står det i oktober 2005.
Skriften som en fördämning mot döden. Och så tar de långa tysta
inomhustagningarna vid, laddade med samma sorg och ensamhet som i
en Hammershøimålning. Skriftströmmarna tar form av Lethe,
glömskans flod, dit någon går med sina intryck och minnen för att
kunna förpassa dem. Omvärlden liknar en spegelsal där ansikten
och kroppar tas emot med öppen famn för att sedan skjutas ut i
små båtar på vattnet. ”Det är som att tända en eld i ett hus
fyllt med människor som jag tycker om eller som jag har älskat”,
som det står i en anteckning från augusti 2008. Nej. Mycket till
hem är det inte.


Men vad liknar dagböckerna om de inte liknar ”vårt allmänna
avtryck av att finnas till”, för att citera Henri Michaux.
Avsikten är att de inte ska föreställa någonting. De ska helst
bara bestå av torra utsagor om det mest basala. ”Jag är ett
egendomligt redskap, reducerad till funktion och lyssnande, som
ett skelett av uppmärksamhet”, står det i november 2005. Men det
underbara är att denna föresats hela tiden misslyckas. Skelettet
får kött. Det motsägelsefulla blir alstrande: avskapelsens
intention omvänds till en flödande skriftflod, rädslan för den
poesi som en gång verkade klaustrofobisk och hotade att göra
honom sjuk, leder 2016 till en sen och överraskande återkomst
till dikten i och med samlingen Stoft. Flöde och fördämning
alltså. Men också: ”att slå sönder den plats där det nya skall
komma.” Det är som att han alltid rör sig mot slutet, mot
språkets gränsposteringar, där språket stelnar och bryts ned och
låter någonting nytt och outforskat ta vid.


Kanske denna ständiga återkomst till dagböckerna för att jag när
en rastlös längtan efter det språk som i verklig mening talar
oss, som verkar i en stark förvissning om att världen i någon mån
förloras om den framställs som en föregiven berättelse. Förlorad
bland detaljerna kan jag sällan redogöra för handling, vare sig i
romaner eller film. I stället följer jag de knappt märkbara
förskjutningarnas vilt växande rhizom. Jag skiter egentligen i
vad som händer i Lars Noréns liv, all lågmänsklig illvilja
passerar revy och rinner av mig. Det är det antända språket bland
alla vardagsobservationer som jag dras till. I detta grafomaniskt
tillåtande prosalandskap finns poesin ständigt närvarande som en
våldsam möjlighet, lusten att söka efter dikten förstärks av att
den inte ligger färdigställd och uppenbarad. Utsikterna att
förirra sig öppnar för en uppmärksam och vårdslös läsning som
också bereder plats för att fortsätta skriften.


Den som skriver, påpekar Roland Barthes,
turnerar bara ett litet antal variabler: Jag åtrår, jag lider,
jag älskar, jag vill vara älskad, jag är rädd för att dö. Och det
är berättelsen. Men hos Norén handlar det inte om att försöka
förstå sitt liv, sin person eller sin plats i världen. Det
handlar i större omfattning om att nå fram till ett språk för det
som är omöjligt att fånga och omfamna, få begrepp om vad som är
värdefullt att tiga om i ett liv. Ja, kanske är det i
bristningarna och i bristen som dagböckernas språk tar plats. Det
vädjar till oss om sin sanning utanför alla sanningsanspråk.
Denna skrift som en berättelse om försvinnande, om någon som
betalar med sitt ord för att slippa vara människa.
Stavelseansamlingen Lars Norén som vitt ljus, vit hetta, ett
spöke på besök hos andra spöken. Och hans skugga färdas, rör sig
över dagboksbladen. Eller som han själv skriver: ”När människor
har varit här, en kort stund, undrar jag efteråt om de har varit
det, om de var verkliga.” 


Jörgen Lind, poet


"En dramatikers dagbok" publicerades i fem volymer på Albert
Bonniers förlag mellan 2008 och 2022.