Ge mig ditt ord!

Eden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på
andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna
kulturens hopp och förtvivlan.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


 ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett
ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vem kan jag egentligen lita på? Hur kan jag någonsin vara säker
på att mina medmänniskor inte bedrar mig?


Skräcken för att bli lurad tycks ha plågat människan i alla
tider. På ganska så goda grunder, måste man tyvärr säga. För det
första så har vi som släkte visat att vi inte bara är förmögna
att ljuga, utan också att vi ganska så ofta är benägna att göra
det. För det andra så kan vi faktiskt aldrig helt säkert veta vad
som pågår bakom vår nästas pannben.


Det är med andra ord inte underligt, att vi
genom historien utvecklat en lång rad raffinerade metoder för att
kunna blicka in i varandras huvuden. Människans strävan efter
kunskap visar sig här rymma en minst sagt otäck skuggsida.
Att viljan att veta ofta går i hand med viljan till makt låter
sig, om inte annat, illustreras av de väldiga framsteg som
oupphörligen gjorts inom övervaknings- och avlyssningsteknikens
vida fält.


För att inte tala om tortyren, den minst subtila av alla de
strategier vi utvecklat för att komma åt de tankar och känslor
som vi misstänker att andra döljer för oss.


Men det finns naturligtvis även mer humana metoder för att
utvinna sanning och lojalitet ur våra grannar. Ett intressant
exempel på en sådan metod finner vi i kravet på att våra
medmänniskor, inte bara ska säga sanningen utan också lova, eller
rentav svära, på att de gör det. Det är i sanning en rätt så
besynnerlig ritual, detta talets tillägg till själva talet. Det
är inte nog med att du säger mig någonting, du måste också svära
vid allt som du håller dyrt och heligt på att det du säger
faktiskt stämmer. Svär vid Gud vid ditt samvete vid dina barns
liv. Jag vill ha ditt ord, ja, ditt hedersord på att det du
säger är riktigt.


När man betänker alla de högtidliga löften och eder som reglerar
våra vardagliga relationer – ämbetseder, trohetseder,
läkareder, vittneseder, äktenskapslöften och så vidare – så
undrar man snart om det alls är möjligt att bygga en enda
gemenskap, liten eller stor, utan att grunda den i något slags
svuret löfte, i något slags helgad sanningsförsäkran.


Redan de gamla grekerna var fascinerade av edens förmåga att rida
spärr mot den ömsesidiga misstänksamhetens sönderfrätande
krafter. Antikens filosofer, författare och jurister framhåller
gång på gång eden som ett medel för att binda människan vid
sina ord. Det är först, säger man, när en medborgare svurit vid
den egna gemenskapens mest heliga och fruktade maktinstanser som
man kan lita på att hon säger sanningen och ingenting annat än
sanningen. Som man kan lita på hennes lojalitet gentemot den egna
gemenskapen.


Den atenske statsmannen Lykurgos – verksam på trehundratalet
före kristen tideräkning – ska rentav ha förklarat att det är
”eden som håller ihop vår demokrati”.


Enligt den samtida brittiske forskaren Alan Sommerstein består
edens verkningskraft i att den utsätter den edsvurne inför ett
slags ”villkorlig självförbannelse”, a conditional
self-curse. Den som svär en ed placerar sig i samma prekära
belägenhet som en gång kung Agamemnon i Illiadens 19:e sång: ”Om
det jag nu svär är falskt”, säger han, ”så må gudarna ge mig de
plågor varmed de slår envar som med mened förbrutit sig mot dem.”


Att det kan gå väldigt illa för den som bryter
mot en svuren ed illustreras i Euripides klassiska tragedi
Medea. I detta makabra drama, uppfört i början av 430-talet före
kristen tideräkning, framträder Jasons brutna kärlekslöfte till
Medea som ett huvudmotiv för allt det blod som snart kommer att
flyta. Gång efter annan åkallar Medea Jasons kränkning av den
ingångna eden för att berättiga sin fruktansvärda hämnd. Genom
edsförbrytelsen har han nämligen inte bara bedragit och
förödmjukat henne. Han har också förbannat sig själv. En man som
inte står fast vid sina ord är en man utan heder, en usling som
förtjänar alla slags plågor.


En annan viktig aspekt av eden möter vi i Aristofanes komedi
Lysistrate, uppförd bara några decennier efter Medea. Här får vi
en inblick i edens förmåga att svetsa samman en annars brokig
skara människor till en effektiv politisk gemenskap. Vi befinner
oss i det peloponnesiska krigets slutskede och den listiga
Lysistrate har äntligen lyckats samla Hellas kvinnor bakom en
plan för att få slut på det långa blodbadet. Lysistrate har
nämligen insett att det bara finns en enda sak som de krigförande
männen är beredda att tysta sina vapen för: den sexuella
njutningen. Därför har hon bett kvinnorna att svära under ed att
de aldrig mer ska vända sina fötter mot taket inför någon make
eller älskare.


Blott genom det obrottsliga celibatet kan männen tvingas till
försoning.


Men behöver inte gå ända tillbaka till antikens greker för att
finna belägg för edens sociala och politiska bärkraft. Lika
talande är till exempel det romerska imperiets
kejsareder, de franska revolutionärernas berömda ed i
bollhuset, eller varför inte de antikoloniala uppror där
rebellerna sluter sig samman genom att, för att citera Frantz
Fanon, ”svära sin ed i fiendens blod”.


Den avgörande poängen med den kollektiva edgången är just att den
ger de edsvurna ett gemensamt överordnat mål, en helig uppgift
som de kan förklara sig beredda att både dö och döda för – och
som de inte kan svika annat än genom att just förbanna sig själva
till ett eländigt öde.


Därmed är vi tillbaka till den nära förbindelsen mellan viljan
att veta och viljan till makt. Det vill säga: till viljan att
veta var vi har vår nästa, så att vi just därigenom kan
kontrollera och dominera henne. Ett av de värsta exemplen på
detta är den trohetsed som Naziregimen utkrävde från sina
soldater från och med hösten 1934. Här handlade det inte om att
fordra lojalitet gentemot någon bestämd konstitution, eller ens
mot den tyska nationen, utan om absolut lydnad, ända in i döden,
mot Adolf Hitler personligen. Med den svurna edens hjälp kunde
det Tredje riket sända en till synes outsinlig rad av unga tyska
män i döden som martyrer för Hitlers galenskaper.


Ge mig inte bara ert ord, utan också ert blod,
fordrade Hitler av sina soldater samtidigt som han för egen del
aldrig såg sig bunden av sina löften och ingångna avtal. Det var
– och är – han dessvärre inte ensam om, trots all den
fromma förhoppning som vi vanliga dödliga gärna sätter till
ordets bindande makt.


På realpolitikens område gäller allt som oftast den gamle
Machiavellis råd till världens furstar: eftersom människor i
allmänhet är så lättrogna, behövs det inte mer än några fagra
löften för att förvrida huvudet på dem.


Michael Azar, idéhistoriker och författare