Kampen mot träsken förändrade konsthistorien

Kampen mellan natur och människa speglas i såväl Sara Lidmans
romaner som 1600-talets nederländska landskapsmåleri. Verk som
kan få oss att se vår omgivning i ett nytt ljus, menar Erik
Lindman Mata.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Mitt barndomshtem är omringat av åkrar. När jag växte upp odlades
det år efter år vete, råg, korn, raps och lin runt omkring mig;
österut tog skogen vid.


Landskapet var alltid självklart för mig. Jag tänkte aldrig på
det. Det fanns skog och det fanns åker. Men för några år sedan
hände nåt: en liten bit av den södra åkern styckades av och ett
två meter högt stängsel restes. Innanför var det, förvirrande
nog, bara samma åker som utanför. Först senare insåg jag att det
var en liten granodling som hade anlagts där. I det läget hade
jag redan vant mig vid det nya landskapet.


På samma sätt vänjer vi oss hela tiden vid det som alldeles nyss
omformats och som då verkade nytt och upprörande. I målningen
Sädesfältet, av den nederländske landskapsmålaren Jacob van
Ruisdael, finns ett tydligt exempel på denna sorts omvandling.
Målningen föreställer en himmel med rörliga moln, en väderkvarn,
en väg och några kullar med åkermark. Men det viktiga, om man
utgår från den amerikanske litteraturvetaren Lytle Shaw, är
placeringen av vägen. Genom att lägga den bördiga sädesåkern i
direkt anslutning till den sandiga och eroderande vägen så visar
Ruisdael övergången från sandig sankmark till odlingsbar jord.
Detta är kärnan i Shaws bok New Grounds for Dutch Landscape från
2021. Genom 1600-talets nederländska landskapsmåleri skakar han i
boken om vår tillvanda blick och påminner oss om vårt förhållande
till omgivningen.


Det som utmärkte det nya
nederländska måleriet var framför allt motiven. I stället för
porträtt och historiska händelser, valde konstnärerna landskapen.
I efterhand har forskare tolkat det här som en vändning från det
religiösa till det sekulära. Hand i hand med den teknologiska och
samhälleliga utvecklingen, tänker man sig, övergick måleriet till
allt noggrannare avbildningar av den verkliga världen. Ut med
symboliken och religionen. In med den konkreta och handfasta
jorden. Men kastade man av sig religionens masker, för att
äntligen reproducera världen som den verkligen såg ut?


Vid en första anblick kan det verka så. Tagna var för sig är
landskapsmåleriets motiv inte uppseendeväckande. Det är skogar
och diken och åkrar. Det är sjöar och dungar. Man ser framför sig
hur konstnären helt enkelt har tagit sitt staffli under armen och
gått ut, för att beskåda den natur som hela tiden har legat där
och väntat.


Men detta är knäckfrågan – den låg inte och väntade. Det
Nederländerna som avbildades, menar Shaw, måste förstås som ett
landskap i framväxt. Under 1600-talet pågick ett intensivt arbete
med att dika ut och torrlägga stora delar av landet för att skapa
odlingsbar mark.


Detta omformande var, enligt Shaw, det väsentliga i målningarna.
Själva landskapet skapades framför målarnas ögon. Besattheten av
sanddyner, kärr och dammar handlade aldrig om någon romantisk
eller naivt realistisk syn på hur naturen egentligen var. Det var
människans förhandling och kamp med naturen som stod i fokus.


För dammar brister ju, sanddyner smetas ut och det leriga,
skiftande vattenlandskapet motsätter sig ständigt den mänskliga
kontrollen. Kärnan i måleriet var, menar Shaw, det genuint
märkliga i detta landskap som kontinuerligt tog sig nya
skepnader. De nederländska konstnärerna fångade försöken att
tämja naturen, och de svårigheter och motgångar detta innebar.


Även i Sverige har utdikning genomförts i stor
skala. Detta syns inte minst hos författaren Sara Lidman. I sitt
jernbaneepos, den septologi som beskriver hur Västerbotten
befolkades och exploaterades, skriver hon om konflikten mellan
natur och människa, mellan myrar och odlingsmark och mellan
landsbygd och centralmakt. I berättelsens mitt står Didrik
Mårtensson med sin önskan om att låta dra järnväg genom
hemsocknen Lillvattnet och öppna upp bygden för storskaligt
skogsbruk.


I den fjärde boken, Den underbare mannen, kan vi läsa om hur den
ökända Hästätarflarken förvandlas, för att bana väg för Didriks
järnvägsdrömmar. ”Men denna samma sumpmark”, skriver Lidman,
”torrlades nu genom utdikningar, hundratals famnar per sommare.
Och överskottsdyan breddes ut på en mark, som skulle bli den
fasta grunden för ett stationssamhälle, där handel och kulturell
odling skulle blomstra.”


Både hos de nederländska målarna och i Lidmans romaner är det
fråga om konst som gestaltar rationalisering, industrialisering
och kapitalism i mötet mellan natur och människa. Men medan
1600-talets målare var samtida med det föränderliga landskapet,
utgör Lidmans romaner en tillbakablick. Det är i hur detta
gestaltas som den mest givande jämförelsen finns.


De läckande nederländska landskapen återspeglades i konstnärernas
konkreta arbete med färgen. Man målade vått på vått, konstaterar
Shaw, utan att låta färgen torka först. Likt leran som fanns
längs med vägarna, lät målarna pigmenten blandas upp och smetas
ut. Det var alltså inte bara i motiven fråga om en kamp mellan
vatten och land, människa och omgivning, utan även i motivens
utformning.


Lidman skrev visserligen varken med sumpvatten eller snö, men
böckerna är ändå sipprande och läckande skapelser. Det finns få
svenska författare som så oförväget låtit språket flöda och
krascha, kränga och dansa. Meningar lämnas oavslutade;
skiljetecknen både avgränsar och öppnar upp; talspråk varvas med
högtravande bibelcitat; till och med konsonanterna omformas, som
när ”jernbana”, blir ”jernbarna”. Så tuggar sig texten glatt
vidare in i inlandet, för att sedan vända tillbaka ut mot kusten,
fullastad med stockar från den västerbottniska granskogen. Inget
är givet och inget står still.


Och detsamma gäller tolkningen av de här konstverken. De ska inte
förstås enbart utifrån det sammanhang de skapades i eller den tid
de avspeglar. Precis som landskapen förändras, utvecklas också de
effekter konstverk har på oss. Även tolkningarna sipprar och
droppar från de mest oväntade vrår.


I dag präglas vårt förhållande till
omgivningarna inte minst av våra tafatta försök att hantera
utarmningen av jorden och massdöden av arter. Det går inte att
läsa om Didriks utdikningar eller betrakta de nederländska
träsken utan att tänka på klimatförändringarnas konsekvenser för
dagens landskap. Samtidigt som vi lever i en tid som tycks
förändras alltför snabbt håller vi paradoxalt nog krampartat fast
vid våra tidigare sätt. Trots att städer, jordbruk och landskap
har skapats av oss alldeles nyligen ser vi dem som oundgängliga
och självklara.


Det är i slutändan föränderligheten vi måste minnas. Det är vi
som upprätthåller samhället och landskapet i dess nuvarande form.
Kanske borde jag alltså egentligen bara vara glad över att åkern
hos mina föräldrar blivit granodling. Det är en påminnelse. Vem
vet vad jag kommer att se nästa gång jag är på besök. Kanske har
det blivit åker av granskogen, igen. Eller kanske har grannen
gjort våtmark av det hela.


Litteratur


Lytle Shaw: New Grounds for Dutch Landscape
OEI Investigations X (2021)

Sara Lidman: Den underbare mannen
Bonniers (1983)