Det är de korta resorna som får tillvaron att gunga

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara
lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow
berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till
vår tid.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna
essä sändes första gången i augusti 2020.


”Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi
stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss
(...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som
sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man
kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta
för oss.”


Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert.
Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var
troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa
resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och
Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap,
och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse.
Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av
1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en
kristen pilgrimsfärd.


Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett
odefinierat ”vi”, men texten gör det tydligt att hon var
sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan
genomfördes på åsnerygg – ett för tiden mycket vanligt
transportalternativ, robustare och billigare än hästar – och
ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när
berget Sinai skulle bestigas.


Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och
budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att
utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad,
ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken
började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i
religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på
färden fick mening genom religiösa ideal.


De som ständigt reste betraktades dock ofta med
skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en
klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de
längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de
kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, ”de som strövar
omkring i cirklar”. De betraktades som falska munkar eftersom de
inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan
”tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid
olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på
ständigt nya platser.” Såväl deras rastlöshet som deras
återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes
grundligt.


Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del
av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier
försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern
Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga
utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som
omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus
avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för
människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning.


Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss
själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i
religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som
pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett
varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida
påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr
inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster.


Latinets ord peregrinus som blivit vårt ”pilgrim” saknar från
början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller
resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från
vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi
reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till
andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå
över julen.


Så reste man också förr. Sabine Huebner,
professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som
finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en
studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är
förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna
från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett
fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare.
Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och
papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren
till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna
kan spåras.


Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots,
men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade
kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars
båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel
arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den
kostnaden, motsvarande två dagslöner.


Varför reste man? Den främsta orsaken var handel
och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata
skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till
täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan
ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste
större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom
ofta hem och hälsade på.


Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats
med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan
familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: ”Jag har
skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett
enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess.” ”Det här
är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte
svarat”, skriver en annan man till sin bror.


Och textkällorna från det romerska Egypten har
visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare
trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem
inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste
till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med
sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika
praktiska och professionella ärenden.


I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig
förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna
om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att
resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora
äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär
mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter:
besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den
förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana
små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som
resor.


Men om allt resande plötsligt förhindras, som
när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt
riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan
mikroresorna människor emellan.


När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades
hon med följande ord av stadens biskop: ”Min dotter, för
religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest
hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka
platser du än vill se.”


De mödosamma, långa och makalösa resorna gör
kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning.
Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men
de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss
om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den
mänskliga tillvaron.


Anna Blennow, latinforskare och poet


Litteratur


Egeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av
Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow,
Artos & Norma bokförlag 2006.


Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic
travel in the Mediterranean world, A.D. 300–800, The Pennsylvania
State University Press 2005.


Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New
Testament, Cambridge University Press 2019.