Vi har mycket att tacka de franska konsttjuvarna för

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från
erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren.
Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än
idag.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Under sommaren 1794 skickades fyra franska lärda män till
Belgien, Holland och de nyss erövrade områdena väster om floden
Rhen. De skulle hitta och beslagta betydande konstverk och
vetenskapliga objekt. Kort därefter flyttades flera dussin
målningar ur den flamländska skolan till Paris, bland annat verk
av Jan van Eyck och Peter Paul Rubens. Bilderna följdes av
tusentals gamla manuskript från Aachen, Köln, Bonn och Koblenz,
samt av stora mängder teckningar och träsnitt, antika pelare,
mynt och medaljer, romerska sarkofager, historiska kanoner och
sällsynta stenar. Männen var utsända av
nationalkonventet, som vid denna tid utgjorde
både Frankrikes parlament och regering, och de flesta av dessa
objekt hamnade i Nationalbiblioteket eller i ett före detta
kungaslott, som vid denna tid kallades "Musée central des arts",
centrala konstmuseet, och som idag är känt under namnet Louvren.


De lärde männen uppfattade sig själva varken som
tjuvar eller rövare, tvärtom, de var övertygade om att de
handlade inte bara för Frankrikes, utan också för mänsklighetens
bästa: "Medan vi vinner över tyrannerna, skyddar vi konsterna",
förklarade en av dem och fortsatte, att han såg fram emot att se
dem uppvisade i franska museer. Märkligt nog motsatte sig
konstkännarna i de berövade länderna för dett mesta inte detta. I
stället var de förtjusta i idén att ett museum skulle ta emot
alla dessa skatter. De gladde sig över att verken fick lämna
kyrkorna, herresätena och privata salonger, så att alla människor
kunde beskåda det bästa vad konsten hade kommit fram till.
Bortrövandet av konst som krigsbyte har en lång historia, som går
tillbaka till antiken. Mest hade det skett av materiella skäl,
för verkens ekonomiska värde. När bildade franska revolutionärer
började samla in de största konstskatterna i grannländerna hände
det för första gången med blick på verkens estetiska och
historiska betydelse.


De franska rövartågen genom Europa fortsatte i allt större skala,
när revolutionsarméerna under Napoleons ledning drog  fram
genom Italien, Egypten och senare till Moskva: Laokoongruppen
hämtades ur Vatikanen, den väldiga farnesiska Herakles släpades
ur kungens palats i Neapel, de fyra hästarna på Markuskyrkan i
Venedig monterades ned och fördes bort. Senare följde egyptiska
mumier, segergudinnan med vagn och hästar från "Brandenburger
Tor" i Berlin och många andra konstverk. Allting plockades ner,
packades i stora lådor och reste i långa processioner till Paris.
Den franska huvudstaden hade, enligt revolutionspolitikernas
åsikt, blivit till frihetens hemvist i världen. Där bodde ett
folk, som betraktade sig som den republikanska antikens sanna
arvtagare. De kunde inte föreställa sig en bättre placering för
ett betydande konstverk än civilisationens centralort, och många
konstkännare utanför Frankrike kunde det inte heller. Snart
förenade Centralmuseet, som så småningom döptes om till "Musée
Napoléon", den största konstsamlingen som någon gång funnits i
världen.


De lärda männen var inga dilettanter. Napoleons konstkommissarie
Dominique-Vivant Denon och hans kollegor visste mer om konsten
och dess förflutna än de flesta av sina likar i de utplundrade
länderna. Det fanns ingen konsthistoria i dagens mening förrän
långt in på 1800-talet. Det revolutionära Frankrikes
konstkommissarier var vetenskapens pionjärer, de inventerade,
systematiserade och centraliserade konsten. De upptäckte den
medeltida tyska konsten, som dittills knappt blivit
uppmärksammad. De skapade en ny form för att presentera verken,
de såg till att det fanns verkstäder för restaurering, de
utvecklade föreställningen att varje konstverk skulle betraktas
bara för sig självt, som ett enastående dokument över människans
förmåga att skapa och gestalta. Och så uppstod en jämförande
konsthistoria, en förutsättning för att över huvud taget kunna
bestämma stiler, epoker och individuella egenarter. Dessutom
kunde tallösa konstnärer, som dittills rest till Italien för att
utbilda sig, numera hitta sina modeller i det statliga museet.


"Beauty is bounty", "skönhet är byte", lyder ett
talesätt som ofta tillskrivs Karl Marx. Bortsett ifrån att man
inte hittar meningen i hans verk, ligger det mycket sanning i
dessa ord: Sedan mer än tvåhundra år delar vi föreställningen om
att ett museum är konstens högsta destination, och om några av
kolonialmakter stulna konstskatter långt senare ska lämnas
tillbaka, så flyttas de inte till kungapalatsen där de en gång
rövades ifrån, utan till ett praktfullt museum. I och med det
revolutionära Frankrikes konststölder förändrades föreställningen
om vad konst är och hur man skall handskas med den, för all
överskådlig tid.


 


Ibland kan man läsa att Louvren var det första offentliga museet.
Men så är det inte. Redan under det tidiga 1700-talet fanns det
museer som var tillgängliga för offentligheten, i Basel, i
Florens eller i London till exempel. Men till skillnad från alla
andra museer var Centralmuseet i Paris ett företag av och för
hela nationen. Det uppstod för att hysa alla konstverk som
revolutionärerna hade samlat in från kyrkor och palats, både som
ett tecken på segern över de gamla makterna och till skydd inför
det upprörda folkets benägenhet att förstöra. Med rövartågen
genom Europa och Egypten växte Centralmuseets bestånd mot det
oändliga. Snart var Louvrens salar överfulla. År 1802 grundades
tolv muséer i provinserna för att ta emot vad centralen inte
längre kunde bärga, bland annat i Genève, Bryssel och i tyska
Mainz. I den sistnämnda staden kan man fortfarande se trettio
konstverk främst från renässansen som kommit från Paris, men som
tappade sina rättmätiga ägare under de napoleonska krigens lopp.


År 1815 slogs Napoleon för den sista och
avgörande gången, i slaget vid Waterloo. Därefter började den
enorma konstsamlingen i Paris upplösas, men i många fall inte
direkt och inte helt  - de åtta romerska pelare som en gång
hade stått runt Karl den Stores grav i Aachen finns till exempel
fortfarande på Louvren. I Köln mottogs de återvändande verken med
en folkfest. När segergudinnan från "Brandenburger Tor" kom
tillbaka till Berlin så skedde det i form av ett triumftåg, med
kungen i spetsen. Men det fanns experter som den preussiske
filosofen och statsmannen Wilhelm von Humboldt, som beklagade att
man aldrig mer skulle se så många av de största konstverken på en
plats, så som det varit i Paris. Idén om ett nationalmuseum spred
sig dock från Paris till många länder: Preussen fick sitt "Altes
Museum" under 1820-talet, i München skapades "Alte Pinakothek" år
1836, Sveriges Nationalmuseum öppnades år 1866, efter en femtio
år lång förberedelsetid. Och koncepten lånades alltså från Paris,
konströvarnas huvudstad.


Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap