Plötsligt fick hela Sovjetunionen skrivbokspanik

Vandringssägner skapade flera gånger hysteri i den sovjetiska
vardagen. Morris Wikström spårar myter vars ekon hörs än idag.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Den 19 december 1937 utbröt panik i Sovjetunionen. Det fanns
såklart gott om skäl att vara rädd, åren då Stalins terror nådde
sin kulmen. Men paniken som bröt ut just den 19 december 1937
handlade inte om tvångsförvisningar och avrättningar utan om de
nya omslagen till de sovjetiska skolelevernas skrivböcker.
Omslagen var framtagna för att högtidlighålla den ryske
nationalskalden Aleksandr Pusjkins dödsdag och gestaltade olika
scener ur poetens liv. Men när eleverna kom till skolan i slutet
av december blev de genast beordrade att riva bort omslagen. Det
hade uppdagats att flera av dem innehöll symboler som inte alls
tycktes högtidlighålla minnet av Pusjkin, utan tvärtom antingen
kritiserade sovjetmakten genom dolda budskap som ”Ner med
säkerhetspolisen”, eller hyllade det tyska nationalsocialistiska
partiet genom att linjerna i teckningarna bildade en svastika.


Denna ”skrivbokspanik” är ett av många fall av
kollektiv, sovjetisk hysteri som triggades av vandringssägner,
och som studerats av de ryska antropologerna Aleksandra Archipova
och Anna Kirzjuk. I deras bok som i ungefärlig svensk
översättning skulle kunna heta ”Farliga sovjetiska föremål:
vandringssägner och rädslor i Sovjetunionen” skriver de fram en
alternativ 1900-talshistoria. En historia som pågår, ja, närmast
svävar omkring, på gator och torg, i köken och på fabrikerna. En
historia vars skugga fortfarande går att få syn på i det ryska
samhället.


Författarna jämför den kollektiva psykosen med den individuella
psykosen, så som den beskrevs av den tyske psykiatern Klaus
Conrad 1958. Enligt Conrad inleds en schizofren psykos med att
det som annars förstås som en bakgrund framträder som bärare av
ett budskap. De prasslande löven tycks prassla onaturligt starkt.
Och lyssnar man noga tycks de också säga något. Detta är en djupt
obehaglig känsla, som lindras först när man lyckats avkoda det
budskap som förmedlas, Conrad kallar det för en aha-upplevelse.
Då avtar ångesten, innan den efter ett tag återvänder. Problemet
i det sovjetiska samhället på 30-talet var att det inte fanns en
plats att vila på. För när Stalins terror pågick var bäraren av
de dolda symbolerna enligt den sovjetiska logiken själv smittad –
ja, rent av farlig för sin omgivning. Det enda sättet att frigöra
sig från smittan var att slå larm. Och när larmet gick var alla
som bar på symbolen antingen agenter – eller i sin naivitet ett
redskap för fienden. Därmed utbröt ett slags tävling om vem som
kunde hitta symbolerna först. Det var i en tid av statlig terror
lika farligt att inte se symboler, som att faktiskt se dem.


Det sovjetiska imperiets politiska logik, dess
långlivade särskildhet och totala anspråk, är en intressant
kontext för studier av vandringssägner. Det är mardrömmar om röda
atomvapenknappar i märkligt bekanta portföljer, det är svarta
KGB-bilar som kör runt på gatorna sent på kvällen och
tillfångatar barn som inte sitter hemma, det är förgiftade
amerikanska tuggummin, ja faktiskt alla slags gåvor från
utlänningar inför Moskva-olympiaden 1980. Det är hemliga
arkitektoniska budskap, riktningsanvisningar som bara syns från
bombplanen i luften, det är fotoapparater med röd film som kan se
genom väggar och kläder - och det är en obscen mängd
antisemitiska blodsmyter. På väggarna i de sovjetiska hemmen
hänger kinesiska bonader som om nätterna visar sig vara förhäxade
i tider av geopolitiska spänningar mellan de röda stormakterna.
Och så den där låten, som tycktes förebåda ännu ett krig. Den
okända tyskan i Dschinghis Khans kitschiga schlagerdänga från
1979 tycktes kommunicera hotfulla meddelanden om att tyskarna
skulle komma tillbaka och bomba sönder Moskva.


”Farliga sovjetiska föremål” är inte bara en studie om hur
vandringssägner påverkade de sovjetiska medborgarnas vardag. Det
är också forskning som gör det möjligt att orientera sig i dagens
Ryssland. Själv minns jag hur jag, i en gammal lägenhet i Sankt
Petersburg, blev beskylld för att vara det mest skrämmande en
äldre generation ryssar kan tänka sig: ”du är en främling!” skrek
en upprörd äldre kvinna som bodde permanent i en
kollektivlägenhet jag hyrde ett rum i. ”Jag är ingen främling”,
sa jag, ”jag är gäst här”. ”Du är ingen gäst, du är en främling,
och imorgon kommer jag ringa polisen så får de ta reda på vem du
egentligen är!”. Förutom ilskan och rädslan i hennes röst minns
jag ordvalet. Hon skulle inte ringa polisen: politsija, utan
militsija. Den heter inte så i dagens Ryssland. Men den hette så
i Sovjet. Replikskiftet var en tidsresa in i ett medvetande som
jag inte själv har tillgång till, men ändå blev en deltagare i.
På samma sätt blev flera generationer sovjetiska medborgare
deltagare i en historia de aldrig genomlevt. Flera av de som
delar med sig av sina minnen i ”Farliga sovjetiska föremål” minns
hur rädslor och beteenden traderades från äldre släktingar.
Framtidens krig var en föreställning om det krig som varit,
rädslan för ett kärnvapenkrig var lika mycket rädslan för de
atombomber som redan exploderat mot 1900-talets jord, och det var
i denna bördiga jord som nya mardrömmar och myter blomstrade –
ett tillstånd som den ryska kulturvetaren Alexander Etkind har
beskrivit som att minnet av ett trauma i det förflutna till slut
blir omöjligt att skilja från en tvångsmässig rädsla för dess
upprepning.


Även om flera av de sovjetiska vandringssägnerna
var specifika till sitt innehåll, är deras struktur ofta
generell: Många är vi som någon gång fått för oss att sätta en
klisterlapp över linsen på datorns webbkamera. Dövat ångesten,
tillfälligt lindrat den skrämmande insikten om att allt vi gör
övervakas. Det tycks inte spela någon roll att det inte är våra
eventuella t-shirtmotiv som intresserar de globala
teknikföretagen. Klisterlappen över webkameran fyller alltså
samma funktion som de sovjetiska vandringssägnerna gjorde när de
lindrade en kontrollförlust. Fantasin är både barnets och den
vuxnes sällskap när verklighetens rädslor tränger sig på.


Men det är också i fantasins domäner som lärofilmer och varnande
förmaningar ibland förvandlas och antar nya skepnader – på ett
sätt som förvandlar det skrämmande till det åtråvärda. Så
berättar en av deltagarna i forskningsstudien att han som
skolelev fick se en instruktionsfilm om det förestående
kärnvapenkriget. Filmen var tänkt att varna eleverna för den
totala katastrofen, men fick nya innebörder i nattens
fantasieggande mörker. För det som stannade kvar i minnet var
inte den fasansfulla explosionen, utan en scen där bombens
tryckvåg på ett erotiskt sätt fick en tjejs klänning att
”fullständigt klibba fast mot huden”.


Morris Wikström, kulturjournalist och doktorand i rysk litteratur


 


Litteratur


 Archipova, Aleksandra & Kirzjuk, Anna
(2020). Opasnye sovetskie vešči: gorodskie legendy i
strachi v SSSR. Moskva: Novoe literaturnoe obozrenie.


 


Ėtkind, Aleksandr Markovič (2013). Warped mourning: stories of
the undead in the land of the unburied. Stanford, California:
Stanford University Press.