Ursäkta, var är klockan?

Klockorna var inte bara ett mätinstrument. De förändrade hela vår
uppfattning om tid. Thomas Steinfeld funderar på hur det tickar i
oss idag.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I början av Jules Vernes roman “Jorden runt på 80 dagar” sitter
en rik engelsman i sin fåtölj. Fötterna i blänkande skor
placerade precis intill varandra, nacken är sträckt, huvudet
höjt. Phileas Fogg inväntar sin nya betjänt. Hans ögon är riktade
mot en komplicerad klocka, som visar timmarna, minuterna,
sekunderna, dagarna, månaderna och åren. Den nya betjänten träder
in, det visar sig att han är en fransman av varierande talanger,
inte minst som cirkusartist och brandman. Men mannen med klockan
fattar tycke för denna livets konstnär. Och så börjar en
uppfostran: Betjäntens första uppgift blir att ställa sitt enorma
fickur efter sin nya arbetsgivares kronografiska underverk.
Fickuret hade gått med en försening av fyra minuter. Uppfostran
blir ömsesidig, men det är en annan historia.


Boken handlar, som bekant, om ett vad. Den mest
exakta av alla människor hade hävdat att en resa runt jorden kan
göras på åttio dagar. Några medlemmar av hans klubb höll emot,
och så börjar en vild jakt över hela klotet, med ångbåtar, tåg,
droskor, slädar och elefanter. Äventyr följer efter äventyr. Men
i mitten av alla händelser tickar lugnet självt, i form av exakt
synkroniserade klockor. Resenärerna får bara följa tidtabellen.
Romanen ”Jorden runt på 80 dagar” publicerades år 1873. Den
moderna kommunikationens teknik hade slagit en ring runt hela
världen. Den hade slutits bara några år innan, och de samordnade
klockorna var inte bara globaliseringens främsta uttryck, utan
också ett av dess främsta verktyg.


Klockarna hade då tickat under femhundra år. Visserligen
fastställdes tiden också under medeltiden, inom kyrkorna och
framför allt inom klostren: Munkarnas och nunnornars dagar var
strängt reglerade, från bön till bön, och tiderna emellan mättes
med hjälp av sandur, levande ljus eller ännu mera böner. Men
tiden gick bara runt, från upprepning till upprepning, och så var
det för all mänsklig gemenskap, från solens uppgång till solens
nedgång, från fullmåne till full måne, från skörd till skörd. Så
förblev det fram till slutet av 1200- eller början av 1300-talet.
Man vet inte var eller hur det hände:  Men då uppfanns
spärren, den mekaniska hämningen som omvandlade en krafts obrutna
gång till en jämn takt. Det är spärren som tickar, och det är
spärren som skapar tidens jämna gång.


Tickandet hördes först i städerna. Ju mer arbetsdelningen
utbredde sig, ju mer olika yrken, sysselsättningar, stånd och
skrå det fanns, desto större blev behovet av en samordning av
tiden. Oavsett om det var sommar eller vinter, regn eller sol,
ljust eller mörkt, så hade dagen numera 24 timmar, och alla var
lika långa. Runt år 1400, vid renässansens början, fanns det
offentliga klockar i alla städer mellan Palermo och Moskva, redan
innan den europeiska handeln verkligen hade tagit fart. Exakta
var klockslagen dock sällan. I en större stad som Venedig eller
Paris hade mångfaldigandet av klockorna därför till följd, att
det alltid hördes någon klocka som ringde, dygnet runt.


Med handeln kom kreditväsendet, och så började
man räkna i veckor, månader eller till och med år tills ett köp
blev avslutat eller ett lån betalats tillbaka. Utan klockan
skulle det inte kunnat ske: Den ordnade inte bara tiden, så att
alla visste vad klockan hade slagit. Den kände till historien och
öppnade framtiden. Den förvandlade en kretsformig rörelse till en
linjär gång utan slut. Och så etablerade den jämnt gående,
tickande tiden som ett fenomen i sig självt.


 


De första klockorna installerades på kyrktorn, även om kyrkan
uppfattade den linjära tidsmätningen som ett brott mot den
gudomliga ordningen. Efteråt hängdes de på rådhusen och
installerades på torgen, och när den industriella revolutionen
kom, så syntes de på tågstationer, färjelägen och postkontor. Och
så tickade de ovanför alla verkstadsgolv. En varas värde, hade
Karl Marx förklarat, bestäms efter den genomsnittliga arbetstiden
som används för dess produktion. Satsens sanning bekräftades
genom stämpeluren som hängde bakom portarna. Klockan var en
gammal uppfinning när ångmaskinerna började puffa. Men än en gång
till blev den till det främsta verktyget för en social förändring
av fundamental karaktär: Med hjälp av klockan skiljdes arbetet
från alla andra sysselsättningar, yrket från det privata livet,
tiden från fritiden. Klockan skapade ett samhälle, och ett
samhälle skapade klockan.


Sedan dess har många klockor försvunnit ur stadsbilden, en efter
en och till slut nästan allihopa. Men de fortsatte att ticka.
Folk hade börjat bära tiden med sig, först i form av fickuren,
sedan som armbandsur. Tiden individualiserades, medan klockornas
precision förbättrades tills de avvek från den exakta tiden med
bara några sekunder om dagen. Om de offentliga klockorna betydde
att de satte tiden för människan utifrån, så blev den personliga
klockan ett tecken på att hon regerade över sig själv. Människan
underkastade sig inte bara en tidsregim. Den valde den själv,
underdånigt och suveränt på samma gång.


Klockorna verkar numera ha slutat ticka. Ljudet började försvinna
redan under sjuttiotalet, när de mekaniska verken i allt större
mån ersattes genom en processor och en kvartskristall. Redan i
början av denna utveckling var det vanligt att koppla ihop den
digitala klockan med en kalkylator. Sedan dess har många
funktioner kommit till: telefon, kamera, stegräknare,
identitetsbevis, allting finns i samma apparat.


Tickandet är dock kvar, även om det inte hörs,
liksom klockslagen. Klockans ljud var ett tecken på människans
disciplinering. Det försvann när tiden, i dess mest exakta form,
sänkte sig djupt i den enskilda människan, så att den blev som
stegens jämna gång, eller ännu mer: som ett hjärtslag. Då
behövdes det ingen kontroll utifrån längre, eftersom det blev
själen själv som hade börjat ticka, på ett mera pålitligt sätt än
någon klocka innan gjort. Och så stabilt tickar det numera i
människans inre, att skillnaden mellan arbete och fritid kunde
upphävas och att flexibla öppningstider kunde införas och att man
kan titta på kvällsnyheter även på morgonen.


Fram till för inte så länge sedan var det brukligt att en
anställd, när hen efter många års trogen tjänst gick i pension,
fick ett armbandsur i present. Gåvan var sinnrik: Som avslutning
av ett långt liv under kontroll överlämnades kontrollinstrumentet
till den kontrollerade. Aldrig har jag hört att man gör likadant
med en mobiltelefon.


Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap