Går det att vara människa utan att gråta?

Om man ska tro litteraturen intar gråten en central del i ett
människoliv. Hur ska den som inte lyckas fälla några tårar
förhålla sig till det? Malin Nord funderar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I de jämtländska landskap där jag växte upp tycktes generationers
slit för att överleva finnas kvar i det kollektiva medvetandet.
Man ska lära sig att åka skidor. Man hugger sin egen ved. Och om
man faller så torkar man tårarna, reser sig och går vidare.


I den här andan uppfostrades även jag. Som barn hjälpte jag ofta
till hemma, och vedtravning var den uppgift som jag tog på
största allvar. På vedbacken sköt pappa kubbarna mot klyvens
gnisslande knivar, medan jag stod vid slutet av rullbandet och
ordnade vedträna i en stadig hög på skoterkälken. Framme vid vårt
hus kilade jag ner i pannrummet för att ta emot när pappa kastade
in dem genom källarfönstret. När allt var inne åkte pappa
tillbaka till backen medan jag fortsatte att trava ved mot den
inre väggen. Det behövdes mycket för att värma en villa om
vintern.


Pappa är jägare, och det var till honom som polisen ringde när
det skedde viltolyckor.


En kväll kom han hem med ett chockat rådjur som
skulle få återhämta sig i vårt pannrum. Jag knöt an till djuret
på ett ögonblick, och kanske var det min första lektion i hur
maktlöshet känns i den egna kroppen.


Rådjuret behövde få äta så vi åkte ner till Gäddviksvägen och
grävde i snön där vi visste att det fanns blåbärsris. För en
stund tycktes det piggna till, men sedan kom smärtorna. Hela
kvällen stod rådjuret framför min travade ved, med huvudet mot
golvet när den spända buken rullade i konvulsioner.


Förstoppning, sade pappa, det fanns inget att göra. När han nästa
morgon stegade över gården och in i skogen, med rådjuret i famnen
och geväret på axeln, då stod jag kvar på farstubron för att
lyssna till skottet, som en slags stoisk solidaritetshandling med
rådjuret, att följa det hela vägen till slutet. Och när det small
inne bland granarna rann det inga tårar längs mina kinder.


Jag grät i stort sett aldrig som barn. Kanske om
jag slog mig, men då torkar man ju tårarna, som sagt, reser sig
och går vidare. Av känslor grät jag nästan aldrig. Men det
handlade, tror jag, inte bara om kulturen som jag växte upp i.
Jag känner igen mig i flickan i Claire Keegans novell Det tredje
ljuset, som inte heller står ut med sina egna tårar. I
berättelsen måste hon lämna den snälla familj som har tagit hand
om henne under sommaren och skickas tillbaka till sina mindre
omsorgsfulla föräldrar. Hon stirrar in i brasan och kämpar för
att inte börja gråta. ”Det var länge sedan jag gjorde det, och
medan jag gör det minns jag att det är det värsta man kan göra.”


Det är som att tårarna blir ett erkännande av att det gör ont
inuti. Kanske var jag rädd att förlora något hos mig själv, och
att det var därför som tårarna inte kom.


Men så småningom började jag betrakta den frånvarande gråten som
en brist. Det var ju inte ens så att jag höll tillbaka tårarna,
de kom bara inte. Med avund betraktade jag dem som grät ofta, de
tycktes befinna sig i nuet och reagerade i takt med det. Själv
vandrade jag några steg efter, och när det som gjorde ont till
slut kom ifatt mig var det för sent. Min kropp hade övat länge på
att undvika smärtans kanske tydligaste uttryck.


Jag letade efter symboler och betydelser i litteraturen, i
konsten och i filmens värd.


Återvände till Harry Martinssons diktepos Aniara, där tårarna är
vad som håller människorna kvar i sig själva. De har tvingats
lämna det sjunkande skeppet jorden, och när motorerna dör glider
farkosten obönhörligt mot evigheten. Ombord finns Miman som har
bevarat migranternas ljusaste minnen från livet som de har lämnat
bakom sig, och de söker sig dit, till hennes innersta rum. Där
kan de minnas sig själva i det som var vackert, och ju större
tårflod, desto lyckligare anses minnet vara. Tårarna blir beviset
på att de har levt. Men när Miman exploderar förintas minnena och
galenskapen tar vid. Det är som att det mänskliga i människan
upphör när minnet och tårarna försvinner.


Hos den franska författaren Marguerite Duras
härrör gråten däremot från en outsinlig källa inuti den egna
kroppen. I hennes böcker är tårarna begärets röst. Det vill säga,
den älskande människans allra mest levande röst. Och allt sedan
jag läste Älskaren och den senare versionen av samma berättelse,
Älskaren från Norra Kina, har jag velat kunna gråta som det
franska barnet och hennes kinesiske vuxne älskare gör. De gråter
i det oerhörda begär som flimrar i rummet där de befinner sig.


Älskaren och flickan gråter tillsammans över mannens ömkliga och
ojämförliga kärlek till barnet. Det är en kraft så stor att den
är det enda. Hon vet det, så som bara ett barn kan veta vissa
saker. Det hon erfar med honom är bortom allt. Han gnyr och
gråter, båda gråter. De gråter hela tiden, men utan att förlora
något hos sig själva. 


När Jesus befinner sig vid Lasaros grav, står det i
Johannesevangeliet att han faller i gråt, och att judarna säger:
”Se, hur mycket han höll av honom.” Tårarna visar alltså på hans
förmåga att älska, liksom de i andra berättelser påvisar närvaron
av det djupa begäret eller rent av uttrycker det mänskliga i sig.
Allt av värde tycktes finnas i dessa tårar som inte rann från
mina ögon.


Slutligen var det ändå i det religiösa perspektivet som något
slags försoning fanns, och en nyckel till att förstå vad det var
jag egentligen hade förnekat. För de fanns ju också där i
bakgrunden under hela min uppväxt, föreställningarna i de kristna
trossamfunden. Som idén att den som inte gråter saknar en
förbindelse med sina medmänniskor.


I en konflikt tar ju tårarna ofta vid där orden har tagit slut.
Ett sista halmstrå, kanske i ett försök att hålla någon kvar.


Gråten är med andra ord själens mayday: Jag är i nöd, rädda mig.


Och för de som kan gråta, tycks tårarna också vara den oerhörda
frågan: Älskar du mig, även om du inte gråter när jag gråter?


Vad jag har hållit undan genom att inte släppa
fram tårarna, är möjligheten, eller risken, att bli tröstad. För
mig, som satte en ära i att bita ihop, var underkastelsen att ta
emot tröst ännu svårare att stå ut med än själva tårarna. Det var
ju som bekant rådjuret som det var synd om, och inte mig.


Kanske handlar det egentligen om något så enkelt, som att en tår
inte trillar ensamt och obemärkt, ur intet till intet. Den
inbegriper hela kosmos eftersom gråten sätter oss människor i
förbindelse med varandra.


Den som blottar sitt ögas översvämning inför den andre, sin själs
jordskalv, måste vara beredd på gråtens konsekvenser.


Malin Nord, författare och dramatiker