Utan festens extas blir tillvaron fattig

I festen hävdar människan sin rätt i leva i ett frihetens
nutidsrike. Michael Azar reflekterar över ett farmakon som är
både farligt och nödvändigt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


”Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en fest där alla hjärtan
öppnade sig, där allt vin flödade.”


Jag misstänker att Arthur Rimbaud – den franske 1800-tals
poeten som blott var nitton år gammal när han skrev dessa rader
– sätter fingret på en ganska så vanlig känsla. För många
människor går det i alla fall en skiljelinje mellan ett förflutet
som levts i festens tecken och en nutid som helt låtit festen
glida ur händerna. En skiljelinje mellan ett liv som placerat
lusten högst upp på tillvarons dagordning, och ett liv som i
stället blivit inriktat på att undvika olust.


Inte sällan infinner sig denna gräns i den så
kallade övergången mellan ungdom och vuxendom. Som den dag då
barnet själv blir förälder och lekens era får träda tillbaka för
allvarets epok. Barnets vagga är föräldrarnas död, som Hegel
uttrycker det någonstans. En gång fanns det tid att dansa, berusa
sig och förälska sig, nu börjar i stället planteringens,
planeringens och sörjandets tid. Eller i värsta fall: det
utdragna döendets tid.


Men kanske måste festen, åtminstone som medvetet vald
livshållning, inte alls sträcka vapen inför den väntande
liemannen. Kanske kan festen på ett djupare plan betraktas som
ett existentiellt modus, ett sätt att ta sig an själva Varat och
Tiden ända fram till det allra sista andetaget. Till festens
gåtfulla väsen hör nämligen dess förmåga att, i alla fall
för stunden, jaga all oro och framtidsängslan på flykten. I
festen hävdar människan sin rätt att leva i ett frihetens
nutidsrike bortom nödvändigheternas stränga imperium.


Festen, förklarar den tyske filosofen Hans-Georg
Gadamer, äger just den märkliga förmågan att bringa till
”stillestånd allt det beräknande och planerande med vilket man
annars fyller sin tid. […] När festens tid har kommit blir tiden
själv festlig.”


Kanske skulle festen, som livsform, rentav kunna tjäna som grund
för en genomgripande civilisationskritik. Mot den moderna
civilisationens alltmer kvävande järnburar påminner festen oss om
att livets mening måste ha mer med livsglädje att göra än med att
ha alla sina papper i perfekt ordning. Festens mångtaliga gudar
och gudinnor – en Astarte, en Dionysos, en Freja eller en
Shiva – har alltid sjungit lovsånger till extasen som
livsprincip. Festen, alltså, som ett medel för att övermanna alla
de krafter som försöker förvandla människan till en simpel kugge
i det stora samhällsmaskineriet.


I Sigmund Freuds tydning hjälper festen
människan att besegra den inre vaktpost som i kulturens namn
övervakar alla hennes steg – och som alltsedan barndomen
lärt henne att rädas sina egna drifter. Festen är naturens hämnd
mot kulturen, det vildas utbrott mot den ständigt pågående
domesticeringen.


Freud själv ställde sig visserligen aldrig entydigt på festens
sida mot civilisationen. Lika lite som han tveklöst bejakade
civilisationens makt över individen. I själva verket visste nog
psykoanalysens skapare – lika lite som alla vi andra
– exakt hur människan ska navigera mellan besten och
husdjuret inom sig.


Å ena sidan är det förvisso sant att festens livsform utgör ett
verkligt hot mot samhällsordningen. Ingen gemenskap skulle
överleva särskilt länge om dess medlemmar gav efter för alla sina
lustar. Det kan, som den mexikanske författaren Octavio Paz
noterat, räcka med ett enda utbrott, en enda otyglad sexuell
utlevelse, ”för att hölja ett helt samhälle i blod och aska”.


Festens extaser, säger den goda moralens väktare, måste därför
alltid stå tillbaka för det gemensamma goda. Festen, det är ormen
som förleder oss att föredra vår egen sinnliga njutning framför
våra plikter mot den evige guden, det heliga fosterlandet eller
det klasslösa samhället.


Å andra sidan skulle man kunna hävda att festmänniskans val av
nuet framför morgondagen – och av lusten framför guden – i bästa
fall kan tvinga gemenskapen att på ett mer kritiskt sätt
genomlysa sina grundvalar och principer. För vad är egentligen
det ”gemensamma goda”, som så ofta åberopas, och i vars namn man
inte bara förbjuder gatans spontana fester, utan också
påbjuder en lång rad av offentliga och strängt kodifierade
firanden. Som om storslagna militärparader skulle kunna ersätta
karnevalens oförutsägbara sinnlighet.


Till syvende och sist är det just detta som festens livsform
sätter på spel: frågan om vad vi som individer har rätt att kräva
av det korta liv som vi – utan att någonsin be om det
– blivit utkastade till. Att insistera på festens livsväg
skulle därmed kunna ses som den enskildes rätt att karva ut ett
eget rum, ett singulärt frihetens rike, ja, en unik livsmening
bortom de moraliska makternas kollektivt pådyvlade livsmål.


Fast nu låter jag kanske som ett banalt språkrör för Fru Lusta på
bekostnad av Fru Dygd. Som det mesta här i livet utgör ju festen
bara ännu ett exempel på vad de gamla grekerna kallade ett
farmakon, det vill säga en drog som på samma gång är ett
botemedel och ett gift. Tvetydigheten är människans öde. Efter
festen väntar baksmällan. Efter extasens mäktiga frihetskänsla
infinner sig alltför ofta den utmattning och skamkänsla som
varslar om döden.


Jag tänker på min far som en dag för många år
sedan ställdes inför en bister läkares ultimatum: ”Sluta röka
annars går du mot en långsam och plågsam död.”


”Det kommer jag nog att göra ändå”, svarade min far – och
fortsatte att röka tre paket om dagen, eftersom det var otänkbart
för honom att leva ett liv som endast var inriktat på att undvika
olyckan. Som om inte livets försakelser redan var alltför många!
Som om inte själva universum redan var inställt på att gradvis
stympa hans livskraft! Nu skulle man alltså också ta ifrån honom
en av de få saker som fortfarande gav honom en liten stunds
glädje varje dag, en aning paus från livets alla dödsfruktande
konsekvensberäkningar.


Hans hållning var förvisso både oförnuftig och ansvarslös, i
synnerhet gentemot de barn som härigenom blev tvungna att
bevittna hans eländiga dödskamp.


Ändå händer det att jag tänder en cigarett vid hans grav,
uppfylld av misstanken att han trots allt inte gjorde helt fel.
När min far förde cigarettens farmakon till mungipan såg han
faktiskt ibland ut som en lycklig Dionysos, eller varför inte som
en Rimbaud, upptagen av att sluka varje liten giftpinne som vore
den en fest för livet.


Michael Azar, författare och idéhistoriker