Paul Feyerabends sista brev till läsarna

Paul Feyerabend är berömd för sin syn på den naturvetenskapliga
metoden som ett anarkistiskt sammelsurium av metoder. Men Kim
Solin berättar om ett meddelande från andra sidan skapar
osäkerhet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det finns två vanliga sätt att missförstå vetenskapsfilosofen
Paul Feyerabend, ett om man inte läst honom och ett om man läst
honom. Han mest berömda bok och den som förlänat honom en plats i
filosofihistorien heter Against method, eller på svenska: Mot
metodtvånget: utkast till en anarkistisk vetenskapsteori. Och det
hör man ju, vad är en anarkist om inte en relativist som inte
tror på någonting och som med postmodernistiska illusionstrick
vill dra undan fundamenten för vår förståelse? Lägg till
anekdoten om att Feyerabend under en biltur blivit så förbannad
över en filosofisk meningsskiljaktighet att han stannat bilen,
slängt ut sin medpassagerare och helt sonika lämnat honom där i
vägrenen, ja, bilden av den excentriske revoltören tycks klar.


Men för dem som läst honom ser det lite annorlunda ut.
Vetenskapsfilosofin är ett fält som förvisso dragit till sig
starka personligheter, men tålamodet med excentriska tankar är
litet. Man ägnar sig åt frågor som: Vad säger vetenskapen
egentligen och hur utvecklas den? Vad skiljer vetenskaplig
kunskap från annan kunskap? Vad är egentligen en metod, vad är en
teori? Inom denna disciplin brukar man placera Feyerabend på
samma släkttavla som den logiska empirismen, alltså uppfattningen
att endast empiriskt verifierbara fakta och logiska sanningar
äger någon egentlig mening och att det är dessa trygga grunder
som präglar vetenskapen och dess utveckling. Lite mer
oppositionellt och lite mer dramatiskt framställt, fast ändå
något i samma anda. Det är också så han brukar beskrivas i
översikter och läroböcker.


Det finns emellertid anledning att ifrågasätta
även denna andra syn på hans gärning. Kring millennieskiftet
hittade Feyrabends änka Grazia Borrini en diskett med ett sista
brev från filosofen. Det var ställt till läsarna av den bok han
skrev på när han avled 1994. Här står att boken är tänkt att
läsas på ett något oväntat sätt. Den sägs vara skriven så att den
ser ut som ett vanligt vetenskapligt verk, med fakta och
generaliseringar, med fotnoter och referenser. Men allt är en
hägring. När läsaren når sista sidan ska hon ha insett det
utsiktslösa i sökandet efter en enda naturvetenskaplig metod som
går ihop med naturens överflöd. Liknande tankar finns förstås
redan i Against method, som behandlar naturvetenskapens
utveckling och metod med ett särskilt fokus på fallet Galileo
Galilei. Den anarkistiska undertiteln syftar på att den som får
syn på vetenskapshistorien med alla facetter och stickspår blir
så chockerad att hon utbrister att naturvetenskapen är ren
anarki.


Vad brevet tydliggör är att också Against method kan förstås som
en ironisk bok. Och att Feyerabends gelikar inte framförallt
återfinns bland 1900-talets naturvetare och logiker, utan i
antiken. Han påminner rent av om Platon: för ofta när vi tror att
Platon nått en systematisk förståelse, så kan vi plötsligt inte
längre avgöra om den Sokrates som för ordet i hans dialoger är
ironisk eller inte. Feyerabend föredrar berättelser framför
systematiska redogörelser, eftersom han menar att för mycket går
förlorat i en abstrakt begreppsapparat. Och som hos flera antika
filosofer tar hans berättelser ofta en oväntad vändning. Efter
vändningen kan man inte längre se på det tidigare sagda på samma
sätt som förut. Det är som om någon gjort om spelreglerna,
tidigare skeenden får en helt ny tolkning, huvudpersoner får
biroller och tvärtom. Och när man en gång varit med om ett sådant
omkullkastande blir man skeptisk till allt som framstår som
enkelt och tydligt.


Ironin hos Platon fungerar som en religiös ödmjukhet, menade E.N.
Tigerstedt, ett värn mot en otillbörlig förenkling av tillvaron.
Och oväntat nog så skriver Feyerabend i sitt brev att man
förvisso inte bör kalla hans tänkande för något särskilt, men om
man måste ge det ett namn så kan man kalla det mystik. Men det är
en mystik som använder sig av logiskt hållbara argument,
resonemang, vetenskapliga teorier och experiment. Han vill visa
det mystika i att världen finns till genom att åskådliggöra hur
varje försök att förklara hur världen är vid närmare och mer
uppmärksam betraktelse visar sig vara otillräckligt. Men för att
det mystiska inte ska ”stelna till något pompöst”, som
författaren och filosofen Lyra Ekström Lindbäck uttryckt saken,
så krävs ibland något chockerande och banalt. Det är just den
dynamiken man hittar hos Feyerabend, för samtidigt som han
beskriver sig som en naturvetenskapens mystiker är han allergisk
mot högstämda lovtal till vetenskapen och besvarar dem med
stötande sarkasmer som kan framstå som närmast puerila.


Strikt argumentation hittar vi hos honom, men det han vill säga
handlar om mer än det. I sin självbiografi beskriver han hur han
genom relationen till sin fru kom att överge vissa av sina
tidigare åsikter och att resonansen dem emellan fick honom att se
och vilja se saker på samma sätt som henne. Det var inte fråga om
några argument, tvärtom kunde han alltjämt hitta tusentals
argument mot hennes uppfattningar. Något liknande gäller också
för synen på vetenskapens utveckling. Kanske behövs det många
förtroliga samtal och flera långsamma omläsningar för att lägga
märke till det Feyerabend vill säga. Enbart argument är det i
varje fall inte fråga om, utan snarare en form av inväntande
uppmärksamhet, som inte genast säger emot eller slår fast. Också
en abrupt händelse kan göra att man slås av insikt, Feyerabend
själv fick ge upp sin förenklade syn på relationer när en stor
förälskelse lämnade honom.


Hur avgör man då om något är vetenskapligt när
det inte finns någon enkel definition på vetenskaplig metod? I
sitt sista brev skriver filosofen att det inte är vår förvirring
som är förunderlig, utan att naturvetenskapen faktiskt
åstadkommer så mycket upplysande och användbart. Att Feyerabend
älskade fysik är omvittnat och framgår av de orden. Och med honom
kan man dela en nykter, vardaglig syn på vetenskapen: den
åstadkommer det den ska utan att behöva göra anspråk på någon
enskild metod eller ens uppsättning metoder. Och det är när man
tar ännu ett steg och blir varse det ogripbara och oförutsägbara
i denna nyktra vetenskaps utveckling som verkligheten igen röjer
sig i all sin sanna mystik. En sanningslängtan leder långsamt
fram till att det man trodde var den säkrast fastslagna sanningen
av alla, den vetenskapliga metoden, blir ett bländverk och
förvandlas till en ödmjuk förundran inför tillvaron. Detta är
alltså den nyktre vetenskapsfilosofens sista hälsning från
graven: Jag är inget mindre än en mystiker. Nu är bara frågan:
menar han allvar?


Kim Solin, filosof