Den kinesiska poesin flödar i alla riktningar

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi
väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över
utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu
Hua.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2018-03-14.


Redan innan de lärt sig läsa lär sig kinesiska dagisbarn att
recitera landets klassiska dikter. Det fortlöper kontinuerligt
genom hela skolgången och barnen har den kinesiska poesihistorien
inpräntad i ryggraden när de går ut i livet. Poesin är en levande
del av det historiska minnet och den nationella självbilden, med
en dokumenterad poesitradition som sträcker sig över tvåtusen år
tillbaka i tiden till Shijing, den äldsta kinesiska
poesisamlingen. Poesikomponering var länge en del av det
kejserliga examensväsendet. Till och med Mao själv, som med sin
kulturrevolution på 60-talet inledde en kulturhistorisk
utrensning av världshistoriska mått, var en flitig läsare av
klassisk poesi, och själv en erkänd versmakare.


Poesins upphöjda status i Kina är alltså långtifrån hotad. Men
hur mår själva poesin? Å ena sidan befinner den sig i en
guldålder – läst, skriven och delad av fler än någonsin på
internet och sociala medier. Å andra sidan, säger vissa, befinner
sig den kinesiska samtidspoesin i ett tillstånd av degenerering
och förfall, underställd både en hårdnande statscensur och den
estetiska utslätning och strömlinjeformning som nättillvaron fört
med sig, där poesin i allt högre grad format sig efter idealet om
klickbarhet, delbarhet och den lättsmälta underhållningen.


1900-talets kinesiska poesi var till stor del formad av Kinas
våldsamma historia, med många uppblommanden och avbrott. Växte
man upp under den kommunistiska eran förknippar man kanske poesi
framförallt med revolutionärt patos och teatraliska kampsånger,
är man född senare inspirerades man kanske av de så kallade
”dunkla poeterna” – som Bei Dao, Mang Ke och Shu Ting – eller
deltog i någon av de många hundratals poesiföreningar på
universitetcampus som grundades runtom i landet under 80-talet,
innan den nyväckta tilltron till kulturen och poesin nådde ett
abrupt slut med massakern på Himmelska fridens torg 1989, som
också markerade slutet på demokratirörelsen.


Sedan dess har mycket hänt. Nya generationer poeter har dykt upp
och internet har idag helt förändrat det sätt på vilket
litteratur skrivs och distribueras. Kinas internetanvändare
uppgår idag till 800 miljoner och nätet har blivit den utan
tvivel främsta plattformen för skriven kinesisk poesi. Om detta
skriver den brittiska litteraturvetaren Heather Inwood, som i
boken ”Verse Going Viral” från 2014 beskriver den
explosionsartade poetiska aktivitet som vuxit fram på nätet: i
poesiforum, på webbsidor, bloggar, mikrobloggen Weibo – i form av
subkulturer, communities, tidskriftskollektiv.


Även om nätet ännu är det medium som är svårast
för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera, och där
poeter därmed också funnit störst frihet, så har oförutsägbara
stötar av censur drabbat den digitala poesisfären de gångna åren.
Inför 2008 då de Olympiska spelen hölls i Beijing, liksom i juni
2010 kring årsdagen för massakern 1989, då den kommersiella
internetdistributören NetEase plötsligt stängde ner nästan
tvåhundra poesiforum, något som ledde till en litterär
massmigration till bloggar, Weibo och andra sociala medier.


Trots det har nätet försett många med möjligheten att samlas
kring sammanhang som tidigare inte funnits – alltifrån queera
poesicommunities till ekonomiskt underställda grupper som fattig
landsbygdsbefolkning och migrantarbetare. Migrantarbetarpoesi är
en genre som fått stor uppmärksamhet efter den 24-åriga poeten
och Foxconn-fabriksarbetaren Xu Lizhis självmord 2014, inte minst
efter hans hemsökande vackra dikt om att arbeta ”Jag sväljer en
måne gjord av järn”.


En annan poet som blivit en viral sensation under de senaste åren
är Yu Xiu Hua, som 2014 blev berömd över en natt med onlinedikten
”Att korsa halva Kina för att ligga med dig”, som beskriver ett
kvinnligt diktjags erotiska längtan: ”Jag pressar samman
oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig /
Jag genomkorsar många jag och många jag springer samman till ett
för att få ligga med dig.”


 Yu Xiu Hua är född 1976 i en bondefamilj
på landsbygden, bosatt i provinsen Hubei och var innan 2014 i
princip okänd. Kort efter att hennes dikt skapat sensation på
nätet gav hon ut två diktsamlingar; den senare blev den mest
bästsäljande i Kina på trettio år. Hon föddes med en cp-skada,
har kallats för ”Kinas Emily Dickinson” och i hennes dikter löper
skildringar av erotiskt begär, disabilitet, kärlek, eufori och
dödslängtan sida vid sida. På ett såväl tvetydigt som kraftfullt
bildspråk skriver hon om ämnen som ofta är relaterbara, med en
expressiv nyenkelhet som förmodligen banat väg för deras
popularitet. Som i dikten ”Källan”: ”Jag blev förälskad vid mitt
omskakande möte med världen. / Jag blev förälskad i den
tryckande, vulgära, återkommande våren. / Jag blev förälskad i
min beslutsamhet att stå ut med allt tills det upplöstes i
stoft.”


År 2017 gavs Yu Xiu Hua också ut på svenska i förlaget
ellerströms lilla poesiserie, i översättning av Birgitta
Lindqvist. Att hennes mest kända dikt, ”Att korsa halva Kina för
att ligga med dig” inte finns med i urvalet är något märkligt,
men här återfinns å andra sidan samma ensamma och utpräglade
lyriska diktjag, som ömsom stilla, ömsom affekterat låter
diktraderna vandra över tillvarons smuts, sin egen kroppslighet,
sitt begär och ensamhet, som sammansmälter med vardagsnära scener
från landsbygden, som – som hon skriver - ”detta fallfärdiga hus
där jag vårdar mina gamla föräldrar och min son som växer lika
långsamt som gästernas steg närmar sig”.


Mycket kan sägas om Yu Xiu Huas enormt populära och virala poesi:
den är å ena sidan enkel, delbar, relaterbar och appellerar till
många. Tyvärr kan den svenska översättningen inte helt göra
hennes enkla och genomsläppligt tvetydiga bilder rättvisa, som så
ofta är fallet med översatt poesi från kinesiska. Men mycket hån
och kritik har också riktats mot internetpoesin: den har kallats
för banal, rättande sig efter det minsta motståndets lag och inte
bara i maskopi med underhållningen och popkulturen, utan också
med företag och politiska institutioner, som ofta finansierar och
använder sig av poeter och poesi idag, medvetna om den upphöjda
status lyriken fortfarande har samt de politiska och ekonomiska
vinsterna med att använda den. ”Hur kommer det sig att modern
poesi och poeter fortfarande existerar?”, frågade sig Kinas mest
populäre bloggare Han Han i en hånfull attack mot samtidspoesin i
en essä med samma namn från 2006.


Svaret är väl att bilden är mer mångtydig och
paradoxal än så. Att poesin flyttat ut på internet gör den inte
automatiskt mer strömlinjeformad, mycket tyder trots allt på det
motsatta. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på
poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett
heterogent fält av uttryck, ett fält som hela tiden omformas och
förändras. Mitt i en sådan förändring kan man ibland få höra en
både tvetydig och klingande klar, rättfram röst som Yu Xiu Huas:


”Tvärsöver Kina händer allt: vulkaner får utbrott, floder
förtorkas, politiska fångar och tvångsförflyttade släpps fria,
hjortar och rödkronade tranor skjuts ner / Jag korsar ett
kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga
nätter till en enda gryning för att få ligga med dig”.


Viola Bao, litteraturvetare och kritiker



Litteratur


Xiu Hua Yu: Leva trots allt. Översättning: Birgitta Lindqvist.
Ellerströms, 2017.


Heather Inwood: Verse going viral – China’s New Media
Scenes, University of Washington Press, 2014.