Hur ska jag kunna bli japan om jag inte ens kan vara skåning?

Man kan lära sig språket, och de kulturella koderna, men att
verkligen träda in i en annan kulturell identitet är svårare än
så. Dan Jönsson reflekterar över svårigheter, på hemmaplan och
långt borta.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag minns blicken. Dimmig och enögd. Det var grisfest i byn,
årets tema var sjörövare och vi stod och hämtade luft ute på
trappan till gamla Folkets Hus när han plötsligt vände sig mot
mig med en svart blick ur den blinda ögonlappen: ”ådu ska hålla
flabben jävla nollåtta!”. Jag kände hur tygpapegojan på min axel
ryckte till, liksom i chock medan jag sluddrande försökte
försvara mig med att jag faktiskt hade bott i den här byn i
tjugofem år och i Skåne hela mitt liv, men det räckte inte
tydligen. Inte förrän Janet i kiosken grep in och utbrast, på sin
vackraste Eslövsdialekt: ”Dan e min granne!”. Det räddade mig
från den i luften hängande smockan, men jag kunde likförbannat
inte göra mig fri från känslan att den här brännvinsdoftande
Kapten Enöga ju i själva verket hade rätt. Jag hade avslöjat mig.
Igen. Hela mitt liv hade jag inbillat mig att jag var skåning,
eftersom jag inte kunde annat, och hela mitt liv hade det stupat
på dessa rullande ”r”, som obevekligt röjde mig som en
representant för kolonialmakten. Vad hjälpte det om jag hade bott
här hela livet, när jag inte klarade att säga ”stickelbärsgröd”
så man begrep?


Identitet är luriga saker. Under en resa i Japan
gör jag mitt bästa för att göra som japaner gör. Det är inte
svårt. De första dagarna gör man förstås pinsamma misstag hela
tiden: glömmer bort att byta innetofflor när man går på toaletten
på sitt ryokan, ställer sig på fel sida i rulltrappan, råkar
kanske vinka till med handen istället för att göra den där lilla
avmätta bugningen när man lämnar sevenelevenbutiken med ett
förbindligt ”arigato gozaimasu”. Men redan efter en vecka har man
ju lärt sig de där sakerna. Det svåra kommer sedan. När turisten
har åkt hem och de överbetalda expatsen har installerat sig i
sina curlade utlänningsgetton sätter den seriöse
kulturkameleonten igång och lär sig språket. Det kan gå bra det
med. Kanske lär man sig det rentav flytande; man tycker man
bemästrar de sociala koderna och börjar i sitt övermod känna sig
som fisken i innanhavet. Utan att fatta att man fortfarande bara
simmar runt i sitt privata akvarium. Och att man från andra sidan
glaset ser precis lika exotisk och främmande ut som någonsin.


Lurigt, som sagt. Frans Wachtmeister beskriver den här processen
väldigt roligt i sin roman ”Territoriella anspråk”. Romanens
berättare är en svensk man som har bott i Tokyo i tio år och för
länge sedan förlorat alla kameleontens illusioner. Han pratar
språket flytande, han vet hur man beter sig utan att krocka med
de sociala och kulturella normerna, men inser att han trots det
aldrig kommer att smälta in. Aldrig kommer att bli japan. All
hans samlade, men väl dolda bitterhet väcks till liv när han en
dag får en ny, tysk kollega som – precis som han själv en gång –
är full av entusiasm och fast besluten att låta sig uppslukas av
den japanska kulturen och identiteten. Plötsligt får hans
tillvaro en ny mening när han skadeglatt ställer sig på den
japanska sidan och börjar göra allt för att torpedera kollegans
integrationsprojekt. Utan att avslöja för mycket lyckas det över
förväntan.


Vad Wachtmeister pekar på är det naiva i tron
att kulturell identitet skulle vara en fråga om anpassning och
inlärning. Man kan tala språket hur perfekt som helst – med en
vit, europeisk kropp gör det en i bästa fall till en sorts
kuriositet. Man kan lära sig äta, buga, tala, tiga som en japan,
inser romanens berättare – men ”hur blir man exempelvis luktfri
som en japan?” Samma genetiska barriär är det som reser sig i
Hanna Sahlbergs ”Den osynliga muren. Rapport från mitt
misslyckade försök att bli kines.” Sahlberg berättar hur hon
efter många år i Kina till slut försökte sondera möjligheterna
att plastikoperera sig till ett asiatiskt utseende. Något som
möttes av total oförståelse – att asiater opererar ögonlocken för
att få ett europeiskt ansikte är väl en sak, precis som när
svarta i USA eller Afrika rakpermanentar håret eller bleker
huden. Men om en vit person försöker något liknande ses det som
dårskap, om inte rentav som en form av kulturellt övergrepp.


Det här är inga konstigheter. Identitet handlar om så mycket mer
än bara kulturella koder och språkkunskaper. Det är en fråga om
makt och erkännande, om klassklyftor, historisk dominans och
kolonialt förtryck. Identiteten är med andra ord alltid politisk
– och den vita europeiska kroppen har i århundraden varit bärare
av alla de privilegier som förknippats med den västerländska
civilisationens koloniala herrefolk. Främst bland dem just
förmånen att slippa den etniska och kulturella identitetens alla
begränsningar. Som en av Hanna Sahlbergs kinesiska bekanta lite
krasst säger någon gång när den osynliga muren ställer sig i
vägen: ”Ni kan ju alltid resa härifrån.”


Så blir kanske Östasiens osynliga murar mer begripliga.
Självklart är det så att även den västerländska privilegierade
identiteten kan ses som ett fängelse – och självklart kan det
vara lockande, särskilt för den som faktiskt inte ställer upp på
den koloniala världsbild som ligger till grund för dessa
privilegier, att försöka bryta sig ut ur den gyllene buren och
skapa sig ett liv på andra sidan. Det finns mängder av sådana
människor i världen: västerländska avhoppare som har tagit sig ut
ur privilegiernas bubbla och bytt dess bekvämligheter mot ett
enklare men mer autentiskt liv i Indien, i Senegal, eller Peru.
Men ytterst få av dem kapar den verkliga livlinan och ger upp
sitt västerländska pass. Något som till slut också går upp för
Hanna Sahlberg när hon funderar över vad hon skulle kunna offra
för att bli kines på riktigt. För vill hon verkligen bli kinesisk
medborgare?


Här går en gräns. Det som formuleras i
medborgarskapet är ingen postmodern, flytande identitet. Den är
skarp och obeveklig – liksom i högsta grad dess konsekvenser.
Titeln på Wachtmeisters roman, ”Territoriella anspråk”, uttrycker
det rätt brutalt: för oss med rätt sorts pass har världen blivit
något att erövra och penetrera. ”Det enda globaliseringen har
lyckats med är att utvidga gränserna för våra drifter och begär”,
filosoferar han. För en majoritet av jordens befolkning ser saken
annorlunda ut. I min egen by har det hänt en del sedan den där
grisfesten. Kiosken har lagt ner, och pizzerian drivs numera av
en familj från Pakistan. Men framför allt har byn sedan dess fått
ett stort tillskott av inflyttare, flyktingar från Syrien, Irak
och Afghanistan som plötsligt får mig att likna en urskåning.
Några av dem har blivit mina vänner, och jag följer deras kamp
för uppehållstillstånd och medborgarskap medan jag undrar vad det
egentligen blev av drömmarna om en jord där alla människor
förenas i ett gränslöst världsmedborgarskap? Utopiskt, visst. Men
kanske inte mer naivt, trots allt, än att försöka bli någonting
man inte är. Sjörövare, till exempel.


Dan Jönsson, författare och essäist


Litteratur


Frans Wachtmeister: Territoriella anspråk. Ellerströms, 2023.


Hanna Sahlberg: Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade
försök att bli kines. Weyler förlag, 2023.