Hudens betydelse: Är vi så annorlunda mot maneter?

Var börjar och slutar egentligen vårt mest omfattande organ:
huden? Malena Forsare reflekterar över graviditetens förvandling,
berörande närhet och vår likhet med andra djur.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2023-05-16.


Jag hade väntat på något. Det hade börjat som en rörelse i ett
skrymsle som ingen tidigare vidrört. Det hade vuxit på insidan
och dag efter dag fått en tydligare kontur. På utsidan blev det
synligt: jag började bukta. Snart kunde buktningens förändring
märkas, genom att händerna placerades mot kroppens nya linje. Här
var nu dess gräns mot världen. Den tänjdes, sträckte sig girigt
mot det ljus och den luft som fanns därute, mot fåglarnas läten
som studsade över de bara markerna. Och kroppen, den glömde sin
blygsel, drack av det som bjöds. I skrymslet inuti vecklade något
ut sig, något som inte var jag. En hud inuti huden.


Om graviditet har det skrivits, tänkts och sagts mycket. Förstås
i form av förtroliga berättelser som delats av kvinnor genom
historien. Men också i termer av vetenskaplig kunskap inom skilda
discipliner, såsom medicinen, psykologin och filosofin.


Men det var inte graviditetens erfarenhet som
jag hade väntat på, även om jag väntat också på den. Vad jag nu
såg och erfor, var en förvandling av människans, till ytan sett,
mest omfattande organ. Det var ett förlopp som gjorde mig
omtumlad. Jag blev till en förstorad känselcell, en
omkringvandrande amöba. Och i takt med att hudens utsträckning
växte, blev dess beröring med omgivningen också större. Världens
alla impulser; vindarna som slog upp när jag cyklade och måsarna
som skrek om vår, översattes i förstorade sinnesintryck. Och
inuti: där rörde jag och den nya varelsen vid varandra, bortom
språk, utan paus. Vi var på samma gång omslutna och inneslutna:
av hud.


Hans Rorsmans, Alf Björnbergs och Anders Vahlquists bok
”Dermatologi Venereologi” utkom för första gången på 70-talet.
Den används fortfarande på landets läkarutbildningar och tack
vare sitt generösa om än groteska bildmaterial, nyttjas den som
uppslagsverk på våra vårdcentraler. I den läser jag att hudytan
kan beräknas ungefärligt från individens längd och vikt. En så
kallad manlig medelperson har knappt två kvadratmeter hudyta. En
handflata, din eller min, utgör cirka en procent.


Jag märkte att saker höll på att förändras och försökte läsa på
om hudens grundläggande fysiologiska betydelse. Men gick snart
vilse bland papiller, kapillärer, körtlar och folliklar; i
gränslandet mellan dermis och epidermis. I det relativt korta
avsnittet med den kittlande kapitelrubriken ”Psyke och hud” fäste
jag uppmärksamheten vid hudens förbindelse med vår mentala hälsa.
Huden kan reagera på vårt psykiska tillstånd, rodna, flamma upp,
inflammeras. Men vi kan också bli psykiskt instabila när huden
drabbas av åkommor. Sår kan göra oss nervösa och förvärras om de
rivs upp av ångestens fingrar. Inbillade insekter kan krypa över
ryggen i psykosen – och samlas på burk, som när den närmare
studeras visar sig innehålla hudflagor. Och jag tänkte: Var
börjar och slutar egentligen detta vårt största membran? Vad är
natur, och vad är människa? Hur tar sig livet därute in i livet
härinne?


Jag hade väntat, och så kom barnet. Jag hade
föreställt mig en avsmalnad stig som ledde till en glänta;
istället tornade en motorväg upp sig där huden slätades ut, eller
nej: den sträcktes till oigenkännlighet. Att föda ett barn är att
tvingas in i en tunnel där existensens villkor förändrar sinnena.
Blicken vänds inåt. Hörseln vecklas ut. Efter värkarbetet rinner
den lilla varelsen ur sin moderskropp, och liknar då andra
varelsers nyfödingar, järndoftande och blå. En naken spädgris. En
blind blöt häst. En manet som pumpar sig fram i vattenströmmarna.


En av de vackraste och mest konkreta teorierna inom psykologin,
är anknytningsteorin. Den berättar om hur vi som människor skapar
band av trygghet och känsla av säkerhet, till den eller de vuxna
som vårdar och bär oss när vi själva inte kan. Tillsammans med
psykologen Mary Ainsworth, utvecklade den brittiske
psykoanalytikern John Bowlby teorin om våra anknytningssystem. De
formas genom tidiga nära relationer och fungerar senare som inre
kartor, med vilka vi navigerar socialt. Som små kan vi ha varit
tryggt anknutna till våra omsorgspersoner, eller otryggt anknutna
om den vuxne inte funnits där. Tidiga separationer som hanteras
nyckfullt eller våldsamt, kan göra oss ångestfyllda och
relationellt förvirrade.


John Bowlby visste av egen erfarenhet allt om detta. Hans far
kirurgen fanns sällan hos sitt barn, utan ägnade sig mer åt att
skära i andras kroppar. Hans mor fanns inte heller där, varför
lille John växte upp omgiven av olika nannies. Så när Bowlby i
sin forskning vid Tavistock-institutet i London intresserade sig
för barn som tidigt skiljts från sina föräldrar, sysslade han nog
samtidigt med sitt eget anknytningstrauma. Och när
Världshälsoorganisationen, WHO, idag understryker vikten av
närhet mellan förälder och barn under dess första skälvande
timmar, finns ett direkt arv efter Bowlby. Inte bara för att han
samarbetade med WHO. Utan också för att vi genom honom vet vad
närheten mellan den nyfödda och dess mor betyder. För kroppens
ämnesomsättning, puls och bakterieflora. För våra psykologiska
regleringssystem.


Alla djur är inte lika hudnära sin avkomma. Man
kan fråga sig hur det känns att vara alstrande varelse då.
Maneten till exempel, har inget blod, ingen hjärna och inget
skelett. Den är allt det som en människa inte är. Maneter söker
sig till varandra, inte två och två, utan möts i havet i slemmiga
samlingar. Där förökar den sig sexuellt, genom att hanarnas
sädessträngar fångas upp av honornas munnar och mognar i deras
magar. Och sedan asexuellt, när larverna förvandlas till polyper
som knoppar av sig, som skålar som flyter iväg.


Jag hade väntat, jag väntade och kände slutligen världen på ett
annorlunda sätt. Så här på avstånd undrar jag om det jag kände i
själva verket är något som vi delar med alla andra djur. Är det
egentligen någon skillnad på att födas som människa, och släppas
iväg som polyp? Vi rör oss genom salta vatten, ofödda och hala.
Vi föds, och anstränger oss allt vi kan för att hitta vår kontur,
trots att vi är mjuka och blöta inuti. Vi vill bli tydliga, vi
vill hitta vår gräns mot världen.


Och när vi så plötsligt finner någon, i ett gathörn eller i en
grönskimrande havsbassäng, närmar vi oss den andra via huden.
Blinda berättelser förs över som en doft, en temperatur, och
säger kanske till slut att här, lilla varelse, finns allt som
krävs för att du ska bli till liv.


Malena Forsare, kulturjournalist och psykolog