Underjordar: Jag ber de andra gå och står ensam i mörkret

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och
bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på
sig själv.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2021-03-25.


Jag ber de andra gå i förväg ut och väntar tills deras ljus
försvunnit utom synhåll, sedan släcker jag ficklampan och är
ensam i den 360 meter djupa kalkstensgrottan Pellumbas, en
halvtimme från Tirana. Här bodde grottbjörnar, här bodde
människor redan på stenåldern och åtminstone fram till
medeltiden.


Kalkstensland är ihåligt, konstaterade Arthur Conan Doyle:
knackar man på det, ekar det som en trumma eller ger vika och
blottar ett underjordiskt hav. Kalkstensbergets porösa natur gör
det idealiskt som begravningsplats och gömställe. Men i geologisk
mening är själva stenarten i sig att beteckna som en gravplats,
eftersom den bildats av korall och snäckor som sammanpressats
under högt tryck. Det albanska karstlandskapet är alltså ren
havsbotten som tryckts uppåt när kontinenterna kolliderat.
Snäckskal på tvåtusen meters höjd. Det osynliga blir synligt, det
lägsta hamnar på toppen, som om hela jorden vänts ut och in.
Genom historien har detta landskap erbjudit gömställen åt
insurgenter, laglösa och partisaner. Idag är det framför allt den
moderna äventyrsturismens krav som tillgodoses genom ändlösa
vattenfall, branta cykelvägar, bergsklättring, grottforskning och
forsränning.


Men nu finns här inga turister, till och med fladdermössen ligger
i dvala.


Grottan är synliggjord tid. Det krävs ingen
föreläsning om geologisk tid, deep time som begreppet numera
lyder, för att inse sambandet mellan det ständiga droppandet och
de grönslemmiga stalaktiterna och stalagmiterna, som knappast
hunnit växa många millimeter under loppet av ett människoliv.
Berget har uppenbarligen inte bråttom. Tanken på geologisk tid,
på evolutionen och långsamma förändringar får mig att tänka på
Tolkiens gestalt, hobbiten Bilbo, och dennes underjordiska möte
med Gollum, den fiskliknande versionen av honom själv, och på H.
P. Lovecrafts samtidiga skräckberättelse ”Skuggan över
Innsmouth”, där huvudpersonen under dramatiska omständigheter
tvingas inse sin släktskap med en fiskliknande varelse. ”Skuggan
över Innsmouth” publicerades 1936, Bilbo året efter:
uppenbarligen hade känsliga själar orsak att fundera över
människosläktets urartning dessa mörka år.


Skälet till att jag övervunnit min lätta klaustrofobi och står
här inne i stenåldersmörkret är dock att jag har läst Underland,
den brittiske författaren Robert Macfarlanes storslagna litterära
resereportage och inventering av jordens inre. Han skriver om den
trånga och livsfarliga labyrint som breder ut sig under Paris, om
grottsystem och gravplatser i England och Slovenien, om
underjordiska förvaringsplatser av kärnbränsle, om spökpartiklar
och fyra kilometer långa svampar, men framför allt kanske
människor som alla drivs av samma otåliga tvång att hela tiden
tränga vidare, oavsett riskerna. En av dem säger rentav att livet
vore meningslöst om man slutade utforska det okända: ”Då väntar
vi bara.”


Precis som den franske filosofen Gaston Bachelard tänker
Macfarlane i hela kategorier som skär genom tid och rum, precis
som Bachelard är han intresserad av hur människan förhåller sig –
litterärt, religiöst och filosofiskt – till elementära begrepp
som luft, eld och vatten. Men för Macfarlane tillkommer en
faktor: hur avlägset, svårtillgängligt och farligt något är. Hans
drivkraft verkar vara att med den egna kroppen som pant
iscensätta utmaningar som vi andra är fullt nöjda med att läsa
om.


Ändå började hans äventyr där varje klassiskt äventyr ska börja:
i ett bibliotek. En händelselös sommareftermiddag leker den
tolvårige Robert kurragömma med sin bror och gömmer sig inne på
förbjudet område, i farfaderns arbetsrum dit inga barn fick gå.
Väl därinne börjar han titta i farfaderns bibliotek och hittar
böckerna om bergsbestigning, glömmer kurragömmaleken, glömmer tid
och rum och fastnar för alltid i ett främmande och farligt land,
långt från det sorglösa sommarlovet: bara genom att läsa om
klättrandets strapatser blir han bergtagen för livet.


Som klädskåpet som leder till landet Narnia, tänker jag, som
liksom Macfarlane lever i ständig dialog med barndomens
fantasyböcker. Nära att fastna i en trång underjordisk gång
associerar han omedelbart till Alan Garners Den förtrollade
stenen, läst som tioåring.


I den keltiska kristna traditionen talas det om
”tunna platser”, platser i ett landskap där gränsen mellan olika
tider eller existensnivåer är särskilt skör. Man tänkte sig att
öar och stränder, men även grottor, var platser med särskilt
tunna väggar mellan vår värld och andra – med andra ord sådana
platser som redan i sig själva utgör gränser mellan elementen,
mellan vatten och jord, mellan luft och jord, mellan ute och
inne.


År 1852 besöker den franske romantikern Gérard de Nerval de
parisiska luffarnas underjordiska gömställen. För Nervals febriga
blick dubbelexponeras de övergivna kalkbrotten med visioner av
keltiska mytologi, han ser druidtempel och den behornade guden
Cernunnos: det är nog lika mycket betraktaren som platsen som har
tunna väggar, tänker jag.


Samerna föreställer sig underjorden som en spegelbild av vår
värld, med själva markytan som spegelglaset, så att de dödas
fötter vidrör våra. Det är en suggestiv bild som inte ger mig
någon ro. Varje promenad blir ett existentiellt äventyr, en
vandring över glashal nattgammal is. Är det kanske i själva
verket vad våra skuggor är, spegelbilder kastade underifrån från
en värld som saknar andra färger än grått? Är skuggan i själva
verket min underjordiska spegelbild, min spegelbild som död?


Underjorden må vara en nött metafor för det egna psyket, men om
man faktiskt beger sig dit ner på riktigt så återfår den nötta
ytan snart sin forna glans och kan börja spegla igen. I Gaston
Bachelards "Eldens psykoanalys" läser jag hur den tyske
romantikern Novalis ”drömde om jordens varma innandöme så som
andra drömt om himlarnas kalla och praktfulla rymd. För honom är
bergsmannen en ’upp-och-nedvänd astrolog’.”


Tusentals meter under jord finns, inte
astrologerna men väl fysikerna som söker den mörka materians
gåta. Likt upp-och-nedvända astronauter firar de sig ned i
jordens innandöme för att lägga kilometer av berg mellan sig
själva och världsrymden. Då tystnar brus och enskilda signaler
kan uppfattas.


Bachelard fortsätter såhär: ”I centrum finns fröna; i centrum
finns elden som alstrar. Det som gror brinner. Det som brinner
gror.” Och gror gör det sannerligen: inte mindre än en åttondel
av världens biomassa lever under jord. Vi lever i en värld stadd
i ständig förvandling, en värld som hela tiden händer. Marken
känns lite mindre stabil när man vet vad som finns därunder. Alla
begrepp vänds upp och ner, rummet blir osynligt och tiden synlig,
döda ting får liv, berg sjunken djup stån upp. Romantikens
grundtanke visar sig riktig: allting lever precis som Gérard de
Nerval säger i ”Gyllene verser”: ”Och som ett spirande öga bak
slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”


Ja, är det något man bär med sig när man står där och blinkar mot
dagsljuset igen, så är det just insikten om att inget är stilla,
berg är varken bergfasta eller bergsäkra: ordet ”berg” är i
själva verket ett verb.


Kristoffer Leandoer, författare och skribent



Litteratur


Robert Macfarlane: Underland – En upptäcktsresa i
underjorden. Översättare: Niclas Hval. Albert Bonniers förlag,
2020.