Underjordar: Fångade i mansgrottan

Finns det några likheter mellan bunkercellen och samhället
utanför? Aase Berg läser Natascha Kampuschs bok Tio år i frihet
och funderar över män som stänger in kvinnor.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2017-02-07.


Vad hände med gillestugan? Det där rummet i källarplan med murrig
färgsättning och sunkig heltäckningsmatta, ibland med en
fondtapet föreställande bokskog på kortväggen?


Den räknades inte in i boarean eftersom den hade låg takhöjd och
inga riktiga fönster, bara små gluggar ut mot nånting meningslöst
i markplan, typ ett cykelställ.


Förutom att gillestugan var ett sätt att sänka fastighetsskatten
och få fördelaktiga statliga lån var den också ett utrymme för
slappande, där barnen kunde smeta popcorn på manchestersoffan
utan repressalier. Även männen föredrog att hålla till där för
att hänga med grabbarna och dricka mellanöl eller hemkört rödvin
från de dammiga damejeannerna.   


Det representativa sociala livet utspelade sig i vardagsrummet.
Det var där de fina möblerna stod, det var där man hade uppstyrda
middagar. Vardagsrummet var kvinnans inredningsdomän. Hon hade
inget eget rum. Hon hade bara ett showroom.


Mannen kunde alltid rymma till gillestugan, den funkade perfekt
som Man Cave. Men om kvinnan ville rymma hade hon inget annat val
än att dra från själva huset.  


Gillestugan var en mer rumsren parallell till
källaren eller garaget, platserna för lägre drifter och
ljusskygga verksamheter. Det är ju närmast en kliché att män
ägnar sig åt det de kallar integritet i husets mest undanskymda
utrymmen. Det oskyldigaste är väl att dra sig tillbaka till
manlighetsgrottan för att syssla med nördiga hobbies. Eller, för
all del, konsumera porr.


Men den som tror sig ha en frizon inom räckhåll upptäcker snart
att det bara är en förlängning av fängelset. Den som inte har
något eget rum alls måste däremot spränga sig ut i världen.


Ibland pågår värre verksamheter än hobbies och porrsurf i mannens
heliga rum.  


Det är ingen slump att den skumraskiga manlighetens mest extrema
utövare, män som går över gränsen och stänger in riktiga kvinnor,
gärna använder sig av bunkerliknande källare.   


I Sverige har vi ju sen några år tillbaka vår egen
källarpsykopat: Bunkerläkaren. Hans offer har publicerat en bok
och intervjuats i både Skavlan och på dagstidningarnas
kvinnonischade sidor för mindfulness och mjukporr.


Bunkerläkaren skulle göra om kidnappningsoffret till flickvän,
eftersom det tydligen inte funkade på andra premisser än den
totala kontrollens.


Det vore lätt att avfärda honom som ett monster. Men för att
verkligen förstå hans beteende är det bättre att se brottet som
konsekvens av viljan att äga kvinnan. Eller som en förlängning av
den viktorianska dubbelmoralen. Det handlar fortfarande om horan
och madonnan, men nuförtiden ska de gärna kombineras i en person.


Vissa kvinnor kan man ligga med utan att ägna sig åt samspel
eller verklighet. Men detta väcker samtidigt förakt hos mannen,
både mot kvinnan och mot sig själv. Det transaktionsmässiga
sexets maktobalans är alltför skör. Kanske är det därför en del
bunkermän har som mål att göra om sina fångar till hemmafruar –
för att höja kvinnorna i respekt så att förövarna kan se sig
själva i ögonen.


Bunkerläkarens offer har inte helt återhämtat sig från sitt
trauma, men verkar ändå ha kommit ut som starkare.


För mannen blev friheten att bestämma allt och ha makt i
slutändan snarare en fångenskap. Det kan knappast ha ingått i
planen att gå på ständiga kisspromenader med offrets toypudel.
Genom att stänga in en annan stänger kidnapparen också in en del
av sig själv. Om han så bara av egenintresse vill hålla offret
vid liv måste han ta på sig dygnet runt-tjänsten som nåt slags
sadistisk servicepersonal.


Bunkerläkaren hamnade dessutom i ett riktigt fängelse till slut.
Nu är det han som sitter inburad.   


Den här typen av brott är en mörk skrattspegel
av det normativa äktenskapet, där mängder av studier visar att
kvinnor mår sämre än män. Vid skilsmässor – vi kan kalla det
frisläppande – känner kvinnorna sig oftare lättade medan männen i
högre grad sjunker in i depression.


Ett av de internationellt mest kända kidnappningsoffren är
Natascha Kampusch, som hölls som fånge från tioårsåldern tills
hon lyckades fly när hon var arton. I boken 3096 dagar beskrev
hon tiden som inspärrad. Och för en tid sen kom hennes andra bok
i översättning av Per Holmer - Tio år i frihet – som handlar om
livet efter rymningen.   


Med sitt unika jämförelsematerial har Kampusch en skärande blick
för de osynliga fångstburarna i det vi andra tror är ett fritt
samhälle.


I källarhålan lärde hon sig vilka reaktioner som blev följden av
ett visst beteende, och skaffade egna maktmedel för att parera
gärningsmannens straff. Ett mikrokosmos av manipulativt
maktmissbruk och destruktiv psykologi, alltså. När hon kommer ut
till de ”goda” människorna – ja, hon sätter goda inom citattecken
– upptäcker hon likheterna mellan källarens mikrokosmos och detta
makrokosmos. De personer hon uppfattar som mest vettiga är
patienterna på psykavdelningen hon vistas på till en början. Alla
andra spelar ett raffinerat spel. Hon möter människor som vill
skuldbelägga offer, offer som använder sitt martyrskap som makt,
hon ser orgier i fördomar, förtal och skvaller, mediadrevens
lystna hetsjakt.


Kort sagt – från källarens fångenskap har hon hamnat rakt i
käftarna på den av samhället  sanktionerade narcissismen,
där alla söker ytlig självbekräftelse och använder offret för
egenintressen och sentimentalitet.  


Kampusch gör en klassanalys och inser att mediabilden av henne
färgas av uppväxten i en av Wiens miljonprogramsförorter. Hon ser
ironin i att kidnapparen försökte iscensätta sitt liv som
fasadborgerligt –  han var proper och prydlig med välklippt
gräsmatta. Det är just den sortens människor som efter
frisläppandet moraliserar över henne som person snarare än över
själva brottet.


Vad Kampusch har gjort i fångenskapen, är att öva sig på frihet.
En frihet som kommer inifrån oavsett yttre omständigheter. Därför
kommer hon inte ut som det vrak människor förväntar sig. Hon
pratar inte i grymtanden och väsningar, krälar inte på alla fyra
– tvärtom är hon attraktiv, intelligent och välformulerad. Hon
gav aldrig upp sin identitet under fångenskapen. Den styrkan
vändes till hennes nackdel när hon släpptes ut – att hon inte var
totalt nedbruten sågs som ett tecken på att det inte kan ha varit
så illa som hon påstod.  


Gärningsmannens källare har numera fyllts igen med cement.


Gillestugornas tid är förbi, numera byggs husen på betongplattor.


Men den manliga integritetens källare är inte utplånad. Den har
blivit en inre källare istället. Motståndet mot jämställdheten
bedrivs idag mer dolt. Fångstmetoderna har blivit mer diffusa och
komplicerade, men de har inte försvunnit.


Ur askan i elden. Kampusch gick från den uppenbara fångenskapen
till den subtila och manipulativa.


Att jämställdheten tar så lång tid på sig beror inte bara på att
männen vill behålla sina privilegier. Det beror också på att
frihet är jobbigt. I dagens läge är ingen fri. Även den som har
makten är bojad vid bunkern. Den som stänger in en annan är
samtidigt sin egen fånge. Gillestugan har förvandlats till en
labyrint.


Aase Berg, poet och kritiker


 


Litteratur


Natascha Kampusch: Tio år i frihet, översatt av Per Holmer,
Albert Bonniers förlag 2016.