Skyddsrum: Vi öppnar dörren till en mytisk plats

När hotet om krig ökar väcks tanken på skyddsrummen plötsligt
till liv. Men kanske fyller dessa märkliga platser en funktion
även i fredstid? Det funderar konstnären Oskar Kardemark på i
denna essä.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-03-15.



Vi har alltid sökt skydd i grottor och håligheter i landskapet,
något som genom historien återspeglats i myter och berättelser. I
modern tid, när luftangrepp hotade, sökte vi oss på nytt in i
berggrunden för att upprätta skydd. Idag står Sveriges
65 000 skyddsrum som ”…symboler för en äldre tid,
världskrigens tid och det kalla krigets tid”. Få av dom lever upp
till kraven för ett fungerande skydd. När skyddsrummet inte
längre kan upprätthålla sitt ursprungliga syfte, vad blir platsen
då?


Att skyddsrum dyker upp i den populära
facebookgruppen ”övergivna platser” säger något om hur vi ser på
dom idag. Bilden förstärks ytterligare på Instagram, där otaliga
bilder av skyddsrum försetts med metataggar som #Förfall,
#Bortglömt, #Ödeplats och #Övergivet.


Så har skyddsrummen kommit att bli en viktig miljö inom Urban
exploring, eller urbant utforskande, ett fenomen som närs av vår
impuls att vilja se bakom det förseglade, att med lekfull, nästan
barnslig upptäckarlust få bege sig till en plats där få har varit
och utrustade med kamera dokumentera nedgången i underjorden.
Skyddsrummen och dess omgivning kittlar fantasin genom att
erbjuda nya möjligheter, det har blivit en plats för det
obestämda, det aparta och ljusskygga och därmed det kreativa. När
ordningsmaktens grepp lättat, har oordningens makter tagit vid. I
parkerade bilar intill hemliga rum sker utomäktenskapliga
utsvävningar, det tjuvröks, dov klubbmusik hörs inifrån berget
och under hashtaggen #Urbanart bekläds skyddsrummens ytor med
sprayfärg. Det är så minnena ser ut från min barndom; tillslutna
portar med färgsprakande former och tecken, insjunkna i det mörka
grå. 


När jag nämner skyddsrum för mina
generationskamrater som växte upp på 80– och 90-talet är det just
barndomsminnen som bubblar upp till ytan, alla med ett
äventyrligt skimmer över sig. Skyddsrummet i fredstid är en plats
med sin egen lockelse, inte helt utan koppling till sitt
ursprungliga syfte, men samtidigt något annat; inte stället dit
man vänder sig för att undkomma krig, ödeläggelse och katastrof;
utan en plats att fly undan sitt sammanhang i världen, det
bestämda och reglerade i tillvaron.


Det är lätt att förstå varför skyddsrummen utövar en särskild
lockelse på de som befinner sig mellan barndom och vuxenliv.


I ett eget minne från den där mellanåldern gick
jag mellan mina föräldrar i en bred, mörk tunnel som tycktes
borra sig ner i berget, djupare och djupare. Med ett barns
förmåga att mytologisera tillvaron fylldes jag med en känsla av
att få tillträde till något hemlighetsfullt. Tunneln mynnade ut i
ett väldigt bergrum där mörkgröna fältsängar stod i rader,
perfekt bäddade intill den ojämna bergsväggen där vatten
sipprande. I gallerbeklädda skåp stod konservburkar med etiketten
vänd utåt. Luften var rå och det luktade bensin och jord. På
något vis förstod jag att om något händer så ska vi bo här, i
dessa väldiga bergrum, med tunnlar som förgrenar sig likt mycel
in i berget. Detta något som skulle kunna hända, som skulle göra
att vi var tvungna att lämna vårt hem och bosätta oss i berget
tillsammans med våra grannar, vänner som ovänner, alla under
samma skrovliga tak, kunde jag bara skymta.


Senare under min uppväxt kom jag att återvända till berget, för
att orientera bland tallar, busksnår och björkskott på
gympalektioner; eller efter skolan, för att vara ensam. Jag
fascinerades av ytan; den oansenliga bergsknallen omgärdad av en
motorväg, cykelbana och en porlande bäck. Hela tiden skymtade de
diffusa bilderna för mitt inre; av de där väldiga salarna som
urholkade marken under mig, och som skulle skänka skydd, om något
hände.


Jag tänker på konstnären Carl Fredrik Hill och
de skyddande rum han upprättade i sin bildvärld. I perioder
märkta av schizofreni hängav han sig åt undergångsfantasier med
mytiska övertoner. Hoten kom i olika skepnader; en förgörande
flod, ett skummande vattenfall, en malström, en väldig vind eller
en förtätat orange himmel. Den lilla vita elefanten, det djur han
mest identifierade sig med, skyddade han genom att placera i ett
hålrum i landskapet. "Bilderna handlar först och sist om
människans möjligheter att överleva", skriver konstvetaren och
Hillkännaren Sten Åke Nilsson om bilderna från sjukdomsåren. Det
är en personlig undergång som hotar, en andlig undergång, såväl
som en undergång för det mänskliga släktet. Jag tänker på myten
om De sju sovarna i Efesos, männen som på 200-talet sökte skydd i
en grotta undan religiös förföljelse, bara för att vakna upp 200
år senare och finna att hotet var som bortblåst. Myten avbildas
ofta genom att visa ett landskap i genomskärning, där grottväggen
plockats bort av konstnären för att blotta dess insida. Hill kan
ha varit bekant med den bilden, och dess djupare innebörd.


Från djupet av sin sjukdom skrev Hill: ”Det finns ingenting
varaktigt, varken omkring mig eller inuti mig, endast förändring
utan gräns”. Tanken på en plats som ska stå pall medan världen
omkring oss rämnar är trösterik; den bär på drömmen om det
konstanta.


Det urbana utforskandet rymmer en längtan efter att vistas i en
post-apokalyptisk föreställningsvärld. På internetforum återges
detaljer, de mänskliga spåren: den kvarglömda kaffekoppen, den
smutsiga hjälmen på sin krok. Det är ett uttryck för en slags
omvänd nostalgi, som om man blickade tillbaka från en framtid då
världen redan gått under.


Att nedstiga i skyddsrummet är att träda ner i
en inverterad tillvaro, en mytisk sfär bortom det mondäna och
bekanta, en plats där avvikande normer och känsloyttringar kan få
utrymme och testas.


Urbant utforskande är möjligen ett sätt att lekfullt närma sig
det dunkla och hotfulla, såväl inom oss som utanför oss själva. I
myterna återvänder man till ytan förändrad; där är grottan en
plats för transformation, ett slags uppror i sig. Det är därför
inte märkligt att övergivna skyddsrum lockar subkulturer som
söker avskildhet; en stund vid sidan av, en annan vinkel på det
bekanta. Det övergivna skyddsrummet erbjuder fortfarande skydd,
men kanske för något annat än det ursprungligen var avsett att
skydda. Ett skydd åt något bortom det till kroppen bundna, åt det
som inte får plats någon annanstans. En plats för det otillåtna
och sköra, en inkubationskammare för samhällets mer subversiva
idéer.


Oskar Kardemark, konstnär. 


Litteratur


Cullberg, Johan. Nilsson, Sten Åke. M.fl. Carl Fredrik Hill.
Nationalmuseum Stockholm 1999


Nilsson, Sten Åke. Hillefanten. Bo Cavefors Bokförlag 1977