Radioaktivt avfall: Den naturligaste sak i världen?

Numera finns radioaktivitet överallt omkring oss. Kan den
kontrolleras av oss människor? Anna Storm åker ner i underjorden
och funderar på hur vi idag formar framtidens natur.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först
publicerad 2023-05-25.


Vi har passerat vägspärren, och vakten i sin kur har kontrollerat
våra papper och id-handlingar. Framme på anläggningen är det
ytterligare en kontroll; vi får låsa in våra saker i ett skåp och
hänga en besöksbricka om halsen. I minibuss åker vi sedan längs
en bred väg som sänker sig ned under marknivå, mot porten in i
berget.


Det kunde ha varit en gruva, en modern gruva med enorma vägsystem
för stora fordon. Men här är det ingen som letar, spränger och
forslar upp värdefulla mineraler till samhällsbygget ovan jord.
Den här platsen handlar om att förvara de farliga rester som
blivit över. Vi befinner oss i slutförvaret för kortlivat
radioaktivt avfall, SFR, i Forsmark.


SFR stod klart redan för fyrtio år sedan och består av tunnlar
och schakt, utsprängda i berggrunden i Östersjöns botten. Här
förvaras sådant som filter, verktyg och skyddsutrustning. Alltså
ganska vardagliga föremål som blivit radioaktivt kontaminerade.
Strax intill SFR ska ytterligare ett slutförvar byggas. Det ska
ta hand om det allra farligaste och mest långlivade radioaktiva
avfallet: det uttjänta bränslet från reaktorerna vid våra
kärnkraftverk.


I den industrialiserade västvärlden finns en
stark föreställning om att det radioaktiva avfallet kan
inneslutas på ett säkert sätt. Att det kan kontrolleras och
begränsas, med hjälp av tekniska lösningar och välfungerande
samhällsinstitutioner. Det stämmer till viss del, men det är inte
hela sanningen.


Sedan den första atomsprängningen 1945 har uppskattningsvis drygt
2000 detonationer skett i världen. Mycket få som aktiva
krigshandlingar, desto fler som testsprängningar. På grund av
sprängningarna, och på grund av olyckor inom den civila
kärnkraften, med namn som Mayak, Windscale, Tjernobyl och
Fukushima, och faktiskt också medvetna utsläpp från olika
kärntekniska anläggningar, har vi skapat ett läge där radioaktiva
partiklar sprids över hela jorden på ett sätt som inte går att
hejda. Spridningen sker via luften, vattnet, marken, växter, djur
och våra egna kroppar, och den fortgår, den är inget som tillhör
det förflutna utan en del av vår samtid, och framtid.


Historikern Kate Brown har kallat den globala utbredningen av
radioaktivitet för ”den stora Tjernobyl-accelerationen”, just för
att betona att det är något som fortsätter.
Konsekvenserna minskar inte med tiden, utan ökar, accelererar.


Men, kan man undra, är det så väldigt illa? Radioaktivitet finns
ju faktiskt naturligt omkring oss. Vi utsätts för
bakgrundsstrålning från marken, och annan strålning när vi går
till tandläkaren och när vi flyger. Inom till exempel vården har
radioaktiviteten många avgörande förtjänster. Är farligheten
överdriven? Borde vi i själva verket betrakta radioaktiviteten
som något helt naturligt?


Vad betyder ens natur och naturligt i det här sammanhanget?
Människans påverkan på jorden har idag nått ut till dess mest
avlägsna hörn. Det finns inte längre någon fullständig vildmark,
något orört landskap eller ekosystem. Så om vi tänker på natur
som något ursprungligt och skilt ifrån människan ligger det nära
till hands att se ett ”naturens slut”, att det inte längre
existerar någonting som vi kan kalla ’naturligt’.


Filosofen Kate Soper lyfter fram en annan förståelse av natur,
där natur är alla de strukturer och processer som är oberoende av
mänsklig aktivitet, men som samtidigt villkorar människans
tillvaro. Ur detta synsätt kan naturen inte ”ta slut”, eftersom
den, som Soper skriver, ”kommer att fortsätta verka också mitt i
ett atomkrig eller i en brinnande asteroidkrock”. Naturen är
alltså en del av vår tids klimatförändringar, en flora och fauna
i förvandling, och den ökade spridningen av radioaktivitet.
Naturen påverkas av människan, men förändras också oberoende av
oss, och är i den meningen fortsatt något naturligt.


Ett cyniskt exempel på när radioaktiviteten betraktas som något
naturligt och samtidigt möjligt att innesluta – det hittar vi i
den ryska kärnenergiindustrin. Där har man under lång tid pumpat
flytande radioaktivt avfall djupt ned i berggrunden, förmodat
långt bort och avskilt från människan. Tillvägagångssättet
beskrivs just som ett försök att efterlikna naturen, genom att
återföra till underjorden det som en gång hämtades upp därifrån i
form av brytning av uran.


Tillbaka i Sverige och Forsmark stannar
minibussen och vi kliver ur i SFR:s underjordiska besöksdel.
Genom ett litet fönster med tjockt glas kan vi titta på det
radioaktiva avfallet som ligger förpackat i stora boxar, täckta
av ett lager betong i ett bergrum med välvt tak. Det är märkligt
anonymt, och det är främst fönstrets litenhet och tjocklek som
förmedlar att det här inte är vilket avfallslager som helst.
Strax intill finns information om den teknik som utvecklats för
att i framtiden förvara det uttjänta kärnbränslet. Den bygger på
ett antal barriärer som ska innesluta det starkt radioaktiva
materialet – barriärer av gjutjärn, koppar, lera och berggrund.


Här finns också en dricksvattenfontän i sten och betong och med
ett enkelt plaströr ur vilket det rinner lite vatten. Den ser
aningen malplacerad ut. Guiden berättar, med ett litet skratt,
att här kan vi pröva hur 7000 år gammalt vatten smakar. Vattnet
samlas nämligen inifrån berget, och där ska det finnas fickor med
vatten från Littorinahavet, som föregick dagens Östersjön. Hon
tillägger att det kanske inte smakar så gott, eftersom det är
rätt salt.


I valet att dricka vattnet eller inte ställs vår tillit till
inneslutningen av det radioaktiva avfallet på sin spets. Smakar
vattnet bara av salt och sten, och möjligen stora tidsdjup, eller
finns där något annat också? Det har ju trots allt runnit genom
berget där radioaktivt avfall förvaras, och radioaktivitet kan
inte uppfattas med våra sinnen: det syns inte, hörs inte, smakar,
luktar och känns inte. Utan tekniska hjälpmedel kan vi inte
avgöra om radioaktiviteten just här och just nu är innesluten och
kontrollerad, eller om vi är på väg att dricka den.


Vi människor står mellan hoppet att kunna
kontrollera det farliga avfallet och insikten att
radioaktiviteten har blivit, så att säga, naturlig. Vi måste leva
med radioaktiviteten, med fortsatt tilltro till
samhällsinstitutioner och tekniska lösningar, men kanske också
med lite större ödmjukhet inför deras begränsningar.


Med rätt instrument är det lätt att mäta nivån av eventuell
radioaktivitet i vattnet från dricksvattenfontänen i SFR i
Forsmark. Mer osäkert är om det i framtiden kommer att finnas
förutsättningar för drickbart vatten. Vår livsmiljö är för alltid
påverkad av radioaktivitet, och frågan vi bör ställa oss är nog
inte främst om radioaktivitet ska betraktas som något naturligt,
utan om naturens verkningar framöver formar en beboelig planet.
Med andra ord, om det som är ’naturligt’ i framtiden rymmer en
livsmiljö för människan som art.


Anna Storm, professor i teknik och social förändring vid
Linköpings universitet