Kanonvariationer: Klubben som konstruerade en manlig litteraturhistoria

The literary club var en samling av framstående intellektuella
män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella
Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför
den.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här
essän publicerades första gången 2020.



Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head
Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och
diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid,
och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I
centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har
publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av
Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary
Club, eller bara The Club. Klubben.


För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta
stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson
inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte
samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast
gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de
stora sammanhangen.


Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart – där
fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds,
filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern
Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst
författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många
fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har
samlats så många genier runt ett och samma bord


Att vi känner till Klubben så i detalj har vi
främst James Boswell att tacka för.


Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin
livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde
lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra
intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska
flerbandsverk ”Johnsons liv” återger han verkliga möten i
dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken
betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för
Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i
hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som
vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre.


Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man
tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som
Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var
precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som
stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och
kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker.
Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av
alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte
går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv.
Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden
faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin
tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade
börjat utsättas för.


Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen
på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina
egenskaper fått ta plats hos båda könen – men ju mer man närmade
sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor,
kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och
det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och
efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så
blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att
vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var
opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala
med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man
eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i
passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades
genom aktivitet och framåtanda – mäns romaner skildrade stadens
framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om
det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären.


I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor
skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben.


Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så
sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära
sfären i London. Träffades de aldrig?


Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester
Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära
fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian
dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de
andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde
kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom
antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre
utbildning.


På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till
Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson
föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att
Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte
grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju
inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som
gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte
riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder
bara männen i historieskrivningen från den här epoken.


Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man
publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte
var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken
blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar
sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att
prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut
och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen
kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som
ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell
träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de
varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras
beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion.


Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som
Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och
i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda
försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som
stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner,
gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra
män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till
Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande
depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack,
och det var inte bara för honom som det här umgänget fick
livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en
diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se
Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten
och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och
David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju
till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier
eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och
det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna
pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett
modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga
geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket
var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp.


Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de
kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till
Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel
Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och
Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände
på, och runt, den berömda Klubben.


Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven.


Gabriella Håkansson, författare


Litteratur


Leo Damrosch – The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who
Shaped an age. Yale University Press, 2019.


Jane Spencer ­– The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn
to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986.


James Boswell – Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och
redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930.


James Boswell – Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick
A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951.


Ruth Halldén – Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997.


Nancy Armstrong – Desire and Domestic Fiction. A Political
History of the Novel. Oxford University Press, 1987.


Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by
Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.