Kanonvariationer: Vi borde glädjas åt Nobelprisets alternativa lista

Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år
1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort
litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul
Tenngart.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först
publicerad 2023-05-30.


Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under
modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i
litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf – alla
saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det
är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de
legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska
Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The
Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.


Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp,
ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust
och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en
inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute – eller långt uppe
– i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha
fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.


Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo,
det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de
idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia,
den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska
dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala
frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog.
Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens
eruption av formella experiment.


Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än
den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller
destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett
lika uppfriskande som konstruktivt – ja, kanske rentav nödvändigt
relativiserande – alternativ till den litteraturhistoriska
normen.


Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce,
Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan
litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir
inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har
hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge
schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand
kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på
åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska
Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om
men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. ”Framtiden
kommer att skratta”, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från
Yale University 1951, ”åt det brist på perspektiv i vår tid som
gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta
rang.”


Den västeuropeiska modernismen – med året 1922 som kronologiskt
epicentrum – har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt
filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen.
Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har
blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det
bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit
så modern. Hmm.


Som inget annat år i världshistorien har
universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess
litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och
slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel
modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla
platser, på alla språk och i alla genrer.


Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd
tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla
den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska
världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa
och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit
att definieras som västerländsk, och det som definierats som
modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och
författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från
andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner
om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.


Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en
väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen,
och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att
läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa
Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots
notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter
anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor
upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick
Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren
Anatole France, den norska författaren till historiska romaner
Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt
folkliv Grazia Deledda.


Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på
trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska
Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de
inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John
Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare
John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin
stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då
belönades Erik Axel Karlfeldt – som inte var någon gigant ute i
världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.


Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla
litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har
fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men
levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina
lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den
prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte
Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den
amerikanska författarens romaner är ”avgjort märkliga genom
äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt
i en för västerländska läsare föga känd och mycket
svårtillgänglig värld”. Buck ger inblick i nya kulturella
sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade
västerländska litteraturen med motiv och tematik från en
mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition
som den europeiska.


Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett
postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och
hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av
fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast
kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen
skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss
att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France –
och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto
Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda,
osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den
alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och
oåterkalleliga kanonisering skapar. 


Paul Tenngart, litteraturvetare och författare


Modernismåret 1922


27.1 Kafka påbörjar "Slottet".


2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.


Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han
hela
"Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".


18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter
middag.


18.10 BBC Startar


26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.


18.11 Proust dör.


15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.


Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer;
Katherine Mansfields "The garden party and other stories"
publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott
Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som
"Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På
spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i
december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen
på Gare de Lyon.


Fotot


Virginina Woolf:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpg


Jame Joyce:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpg


T S Eliot:
https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg