Kanonvariationer: Odysséen är central i en svensk kanon

Ett levande kulturlandskap kräver en kanon. Och i en svensk sådan
ingår inte bara vår svenska skönlitteratur, utan också de stora
västerländska klassikerna, konstaterar Torbjörn Elensky.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först
publicerad 2023-05-31.


I Staffan Westerbergs barnprogram "Den lilla teatern", som
sändes 1973, återberättades Odysséen med dockor. Jag var sex år
och satt klistrad framför rutan när den listige Odysseus och hans
mannar togs till fånga av den enögde jätten, cyklopen Polyfemos,
som ville äta upp dem. Men Odysseus lurade Polyfemos genom att
säga sig heta Ingen, så när jätten ropar på hjälp blir den bara
utskrattad.


Detta var mitt första möte med kanon. Det satte spår. Att känna
till de klassiker som genljuder genom årtusenden i verk efter
verk är för mig sedan dess något grundläggande i tillvaron. Det
förbinder mig med andra människor, med flydda tider såväl som
kommande generationer och det gör mitt personliga lilla liv till
del av något större.


Men, frågar sig kanske någon: Ingår Odysséen
verkligen i en svensk kanon? Ja, den är själva grunden
för vår europeiska kanon, och därmed gör den det. Det är ett verk
som påverkat författare och berättare under årtusenden. Som
lockat till variationer och nydiktningar, och i ett fåtal fall
till försök att själv skriva något lika storartat. Den romerske
poeten Vergilius gav sig på det i Aeneiden, berättelsen om
hur Rom grundades av flyktingar från Troja. Där är Odysseus inte
någon hjälte utan en skurk. Hans list, som grekerna ansåg vara
tecken på intelligens, betraktades av romarna som opålitlighet
och svekfullhet. Inte värdigt en hjälte. En syndare är han även i
Dantes "Den gudomliga komedin", där han straffas i helvetet.
I James Joyces "Ulysses" vandrar han runt i Dublin i Leopold
Blooms skepnad. Allt detta ingår i bakgrunden för att förstå och
upprätta en svensk kanon, som är ett biflöde till strömmarna i
vad Eyvind Johnson kallade ”det stora rike som vi alla tillhör,
Europa, Västerlandet”. Johnson skrev för övrigt själv en
variation på Odysséen i sin roman "Strändernas svall".


Klassiker är verk som läses i generation efter generation och som
fortsätter att inspirera till nya verk. Den levande litteraturen
har aldrig varit något avskilt från livet, och framför allt inte
från alla de andra konstnärliga fälten. Vår kanon är lika
närvarande i konst, opera, balett, filmer, tv-serier och dataspel
som i klassikerutgivning.


Men om de här verken lever av sig själva – behöver vi då
verkligen en lista över vilka verk som kan anses utgöra vår
kanon? Det är ingen lätt sak att avgränsa ett lands eller ens ett
språkområdes kanon. Kanon utvecklas. Bortsett från en handfull
verk vars status tiden befäster (dit Odysséen hör) finns det
mängder av verk som tycks självklara just nu, men som kanske
faller ur och ersätts av andra. Kanon är inte någon lag,
utan en skiss av det kulturella landskap vi lever i.
Bergskedjorna ligger där de ligger, men marken kan brukas på
olika sätt, skogar fällas och tunnlar borras genom både marmor
och granit. De flesta kan naturligtvis leva bra liv utan sådana
kartor, men de blir sämre på att orientera sig och kunskapen om
det kulturlandskap vi lever i förblir förbehållen de få. För
kanon finns, de levande verken fortsätter att verka inom oss och
i vår kultur. Men de måste också hållas vid liv, vi kan inte vara
helt passiva, vi måste arbeta för att föra kunskaperna vidare, vi
måste odla och vårda det för att hålla landskapet levande. Kanon
är mycket mer än en lista, som man kan pricka av och så blir man
bildad sen. Kanon är en fråga om mänskliga sammanhang. Den är
ryggraden i en kultur, ett språk, så som både Iliaden och
Odysséen varit i alla de grekisktalande staterna, från många
århundraden före Kristus och in i vår egen tid.


Under medeltiden var Odysséen bortglömd i Västeuropa, men den
levde vidare i Östrom, där skolorna fortfarande byggde på
läsningen av de antika klassikerna och där Iliaden och Odysséen
ingick även i de kristna prästernas utbildning. Kulturarvet var
något man var stolt över och höll vid liv, även genom motgångar,
krig och ockupation. Det bidrog till att upprätthålla en anda av
gemenskap. När osmanerna erövrade den sista resten av Östrom,
själva huvudstaden Konstantinopel 1453, flydde många av de lärda
grekerna och tog med sig så mycket de kunde av sina bibliotek
till Italien. Där översattes Odysséen till italienska 1544 och
sedan till flera andra europeiska språk och sedan dess har den
ständigt nyöversatts och säkrat sin plats i den västerländska
kanon.


Den första översättningen av Odysséen till
svenska gjordes så sent som under 1819-1821 av grekiskalektorn
Marcus Wallenberg. Det var en verklig översättarbragd, han hade
redan några år tidigare översatt även Iliaden, men låt oss just
nu hålla oss till Odysséen. Hans översättning lovprisades, den
lästes och påverkade tidens intellektuella, de romantiska
poeterna och alla som svärmade för vad de uppfattade som
klassiska ideal. Men är denna översättning i sig en del av vår
kanon? Ett gränsfall. Det har kommit flera översättningar senare.
Wallenbergs svenska är inte vår tids levande språk. Dessvärre har
hans bragd nog mest historiskt intresse numera, men det var trots
det en betydelsefull insats.


Hans bror Jacob Wallenberg borde däremot ingå i vår svenska
kanon. Hans humoristiska reseskildring "Min son på galejan", från
1781, beskriver en äventyrlig färd till Kina ombord på
ostindiefararen Finland. Den har kommit i nya upplagor
regelbundet sedan första gången den trycktes, och den förtjänar
att hållas vid liv och inspirera nya verk. Jacob Wallenberg
nämner faktiskt Odysseus, men väljer en då mera vanlig
latiniserad form, Ulisses, som liknar den italienska variant som
Dante använder och som även Joyce valde till sin roman "Ulysses".


Kanon är stor, den växer, den förändras och den lever framför
allt. Den går aldrig att reducera till någon rak och enkel lista,
den är en kartbild, en väv, ett väsen, den är inte något
källarförråd där vi samlar bråte som vi inte längre behöver. Att
ge nya generationer tillgång till kanon är en väldig uppgift, på
ett sätt en plikt, för vi har inte rätt att förvägra dem deras
arv, men främst är det ett nöje. Men det är inte ett
konsumistiskt nöje, det ger inte direkt behovstillfredsställelse,
utan är en förberedelse för livet, ett gemensamt arbete av det
slag som ger livet mening. Känner vi vår egen kanon har vi
dessutom lättare att förstå andras, via Odysseus kan vi bekanta
oss med och förstå traditioner kring alla slags resenärer och
äventyrliga seglare genom årtusendena, från Sindbad sjöfararen
via kapten Nemo till kapten Kirk på Starship Enterprise – alla
dessa som reser dit ingen tidigare rest.


Det skulle gå att fortsätta att dra trådar ur
denna väv, repa upp den samtidigt som jag väver vidare på den –
precis som Odysseus hustru Penelope genom hela Odysséen. Det är
verkligen ett livslångt arbete. Men som Willy Kyrklund skriver
i "Polyfem förvandlad" – vilken i sig är ännu en variation
på teman i Odysséen och en bok som rimligen borde ingå i en
svensk kanon – kan även jag, som en gång var en
vetgirig sexåring som fångades av ett barnprogram av Staffan
Westerberg, konstatera: "Det är en stor tröst för
människorna detta, att känna sig som delar av ett större mönster.
Även om det icke inträffar så ofta."


 Torbjörn Elensky, författare