Kanonvariationer: Faran med att fastna i en västerländsk kanon

Är det kulturskymning att kasta ut klassiker från kanon? Hanna
Johansson reflekterar över en felställd fråga och varför vi
egentligen läser.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först
publicerad 2023-06-01.


Under första världskrigets sista år gav flera amerikanska
universitet en kurs riktad till soldater på väg för att strida på
de allierades sida i Frankrike. Den skulle handla om krigets
orsaker, men den gick också ut på att introducera de amerikanska
soldaterna till europeisk historia, litteratur och filosofi. När
de nu var på väg att riskera sina liv för Europas skull – och när
USA skulle inta en världspolitisk ledarroll – skulle de läsa
Platon för att bättre förstå sig själva som självklara arvtagare
till ”europeisk kultur”.


Historien om universitetskursen för amerikanska soldater ger ett
möjligt svar på den ofta diskuterade frågan om varför man ska
läsa: För att bli bättre på att döda.


Det är ett ganska drastiskt svar, och inte direkt något man hör i
dagens debatt. Betydligt vanligare är varianter av att det är bra
för hjärnan att läsa, eller att det ökar olika förmågor. Förmågan
att ta in och tolka information, till exempel, eller
inlevelseförmågan, eller den emotionella intelligensen, eller
ordförrådet.


Om den där sortens nyttoorienterade svar inte
faller en på läppen – svar som framför allt handlar om hur
läsningen ska optimera oss för att prestera väl på andra områden
i livet – kan jag kanske fresta med någonting lite mer poetiskt.
Någonting i stil med att läsningen sätter oss i förbund med andra
människor över tid och rum. Den möjliggör ett umgänge med tankar
och känslor som vi saknar ett vardagsspråk för. Den skapar tid
för reflektion. Den skapar, liksom genom förtrollning, ett
förflutet som den omger oss med.


Det där sista var en parafras på ett citat ur den franske
författaren Benjamin Constants roman ”Adolphe”, en bok som ingår
i Frankrikes litterära kanon. I Sverige nämns Frankrike ofta som
ett föregångsland när det kommer till följdfrågan på varför man
ska läsa, nämligen vad man ska läsa. Hösten 2022
aktualiserades debatten om litterär kanon i Sverige av
Tidöavtalets punkt om att det bör ”tas fram läslistor med svenska
och internationella skönlitterära verk” för grundskolans och
gymnasiets kursplaner. Sveriges författarförbund initierade ett
upprop mot en av staten utfärdad kanon – jag var själv en av dem
som skrev under – där man konstaterade att ”en levande, ständigt
föränderlig kanon” redan existerar. Hellre
än att ge experter i uppdrag att enas om dess exakta innehåll
borde regeringen frigöra resurser till förmedlingen av
litteratur.


I slutet av 1980-talet uppstod en kanondebatt i
USA kring Stanforduniversitetets kurs ”Western Culture”. Den
ingick i universitetets grundutbildning, och den var ett slags
arvtagare till kursen för amerikanska soldater under första
världskriget. Litteraturlistan inkluderade bland annat Bibeln,
Dante, Machiavelli, Freud, Marx och Engels. Inga kvinnliga
författare fanns på den, inte heller några författare som inte
var vita. Nu debatterades listans innehåll: en sida tyckte att
den borde ”öppnas” och inkludera andra verk – men färre klassiker
– medan den andra sidan ansåg att det vore kulturskymning att
göra sig av med klassikerna. ”Säg godnatt, Sokrates”, löd en
dramatisk tidningsrubrik; en annan utropade: ”Stanford sätter
stopp för västerländsk civilisation”.


Litteraturprofessorn John Guillorys bok ”Cultural Capital. The
Problem of Literary Canon Formation” från 1993 skrevs delvis som
ett svar på den debatten. Det är inte meningsfullt, menar han,
att fastna i vad som ingår och inte ingår i kanon. Listan över
vad som inte ingår i en specifik litteraturlista kan
dessutom, av naturliga skäl, göras oändligt lång. Vad, skriver
han, hade varit poängen med att argumentera för att listan
exkluderade till exempel Ovidius, Virginia Woolf eller Zora
Neale Hurston? Vad hade hänt om Stanfordstudenterna läst dem i
stället? Hade litteraturlistan då blivit mer eller mindre
representativ för något man skulle kunna kalla för ”västerländsk
kultur”? Guillory efterlyste en kritik som snarare riktade sig
mot själva föreställningen om en sådan kultur. I samma stund som
texterna började läsas som uttryck för en homogen, västerländsk
civilisation, skriver han, skulle de börja läsas på fel
sätt. De som ville ”öppna” kanon hade därför allt att
förlora på sin strategi, eftersom det vore att acceptera den
etablerade synen på kanon som ett uttryck för en enhetlig,
monolitisk kultur.


Samtidigt slår Guillory fast att det vore absurt att, ur kritiken
mot kanon, dra slutsatsen att man inte borde läsa särskilda
verk; man bör givetvis läsa så mycket man kan. Det känns som en
talande gardering. Motsvarigheten för någon som förespråkar en
statligt framtagen kanon vore kanske att bedyra att man inte
vill förbjuda någon att läsa verk
som inte ingår i den. Kanondebatten präglas ofta av en
viss misstänksamhet. Personer på båda sidor av den tycks uppleva
– och det har de väl inte helt och hållet fel i – att den andra
sidan uttrycker sig i koder. Båda säger sig värna ungas rätt till
litteratur, men man anar att helt andra saker egentligen står på
spel. Synen på vad unga människor behöver, till exempel, eller
synen på vad som gör ett verk ”betydande” – och vad läsningen av
just de betydande verken ska få för konsekvenser.


Låt oss för ett ögonblick återvända till
Benjamin Constants ”Adolphe”. Den handlar ju egentligen inte alls
om läsning, utan om förälskelse, men de två sakerna har någonting
med varandra att göra. Att läsa skönlitteratur är, precis som att
vara förälskad, att borra ner sig i verkligheten samtidigt som
man flyr från den. Precis som att vara kär är läsning ett slags
lyx. Inte för att det är exklusivt eller otillgängligt – den
typen av lyx är falsk och ointressant – men för att det kräver av
en att man ger sig hän. Man blir aldrig färdig med att vare sig
läsa eller älska. Och man kan inte ta för givet att kärleken
eller läsningen för någonting gott med sig. Det vet alla som läst
en annan fransk klassiker, ”Madame Bovary”: man kan till och med
dö av det.


Hanna Johansson, författare och kritiker