Mobergs Utvandrarna slår an en sträng i albanska hjärtan

Författaren och skribenten Kristoffer Leandoer berättar hur
landsflykt närmast blivit en del av folksjälen hos albanerna, som
just därför kan spegla sig en svensk klassiker.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2020.


Landets inhemska namn, Shqiperia, betyder Örnarnas rike och
kungsörnen är landets nationalfågel, men den fågel som pryder
landets flagga är ingen kungsörn utan ett heraldiskt fabeldjur:
den dubbelhövdade örnen. Den albanska flaggan vänder alltså
blicken åt två håll samtidigt, och frågan är om det inte är
ganska passande för en nation som alltid varit, och fortfarande
är, en dubbelriktad dröm.


Albanska är modersmål för 6 miljoner albaner. Av dessa bor bara
en tredjedel innanför staten Albaniens nuvarande gränser. Språket
har talats sen urminnes tider, men ett enhetligt skriftspråk fick
man först 1908. På en konferens i nuvarande Nordmakedonien kom
man överens om att – med smärre tillägg, dubbel-L och dubbel-R
till exempel – använda det latinska alfabetet, som fram till dess
mest använts av albanska katoliker, medan ortodoxt troende använt
grekiska eller kyrilliska alfabetet och muslimer föredragit det
arabiska.


Inte bara alfabetet avgjordes utanför Albanien. Nationen fick
sina mått och former tillskurna av Europas stormakter. På
ambassadörskonferensen i London i mars 1913 avskildes delar av
landet – Dukagjinislätten, Kosovo, delar av Nordmakedonien –
ironiskt nog för att bevara freden i Europa och lätta spänningen
på Balkan. Vi vet hur bra det gick.


"Termen Albanien syftar snarare på ett obestämt område än en
strikt avgränsad yta", säger Cambridges Concise History of
Albania. Turkarna tänkte likadant och kallade området Arnavutluk,
en trakt där det finns albaner.


Albanien kan uppstå överallt.


Den första albanskspråkiga tidningen trycktes i USA. Kampen för
självständighet fick intellektuell näring utomlands, i skrifter
och tidningar tryckta i Italien, Rumänien, USA. Diasporan byggde
den lingvistiska grunden för ett gemensamt språk som kunde
överbrygga dialektala olikheter. (Först 1972 standardiserades
riksalbanskan slutgiltigt.) Drömmen om Albanien var drömmen om en
hemkomst, nationell identitet definierades utifrån, landsfäder
var något man importerade.


Så har det alltid varit. Exil är priset för landets geografiska
läge, man är ett offer för andra folks storslagna drömmar: vad
som än skulle erövras, gick erövrarens väg just här. Här har
greker och romare slagits, Caesar och Pompejus, bysantier och
normander, venetianer, ottomaner, serber, österrikare: Albanien
låg i vägen för dem alla, Albanien tjänstgjorde som krockkudde åt
regionen och under nationalhjälten Skanderbegs ledning på
1400-talet hela Europas räddare när man höll turkarna stången i
tjugo år. Under hans ledning tändes vårdkasar på borgarna från
söder till norr när fara hotade: han enade klanledare och
hövdingar till nationellt motstånd.


Men efter Skanderbegs död gick hans armé i italiensk landsflykt,
än idag lever deras ättlingar arberesjerna kvar som en folkgrupp
med eget språk. I Grekland kallas motsvarande grupp, ditflyttad
under medeltiden, arvaniter och i Turkiet arnauter. De lämnar
hemlandet i så stora grupper att det nya landet måste hitta på
ett särskilt ord för dem, men ännu efter femhundra års exil är de
alltjämt albaner. Och femhundra år senare är det alltjämt ett
nationellt trauma hur man tvingats bort av krig, förtryck,
fattigdom. 90-talets nyhetsbilder med överfulla emigrantbåtar i
Durrës hamn har blivit litterär stapelvara och skildras i
likartade scener i roman efter roman: exilen är Albaniens främsta
litterära export.


De tittar bort när de är hemma, hem när de är borta.


Därför slår Vilhelm Mobergs Utvandrarna an en sträng i albanska
hjärtan. Utvandrarna översattes under kommunisttiden, då romanens
budskap om självtillit och individuell kapacitet egentligen inte
alls gick an, men dess grundton av dubbel längtan, hem och bort,
fick det statliga förlaget att lägga politiken åt sidan. Ännu mer
älskad är Nils Holgersson: den förvisades kärlek på flyghöjd till
fosterjorden, detaljanalysen av landskapens jordmån och
folklynne, känner man igen sig i.


Under 450 år av turkisk ockupation fick ingen undervisning
bedrivas på albanska. Man skulle helst glömma att man hade ett
språk, var ett folk, hade en historia. Men man sveptes givetvis
med i vågen av nationalism som slog in över Europa i och med
franska revolutionen, och 1885 fann sultanen det påkallat att
förbjuda all tillverkning av böcker och tidningar i Albanien, och
beordra lokala mullor att utfärda en fatwa mot dem. En
albanskspråkig skola kunde därför startas först i slutet av
första världskriget, under franskt beskydd.


Under kommunismens isolering när utländska besökare
tvångsklipptes och alla konstnärliga motiv utom muskulösa
arbetare var suspekta, kunde nationalförfattaren Ismaïl Kadaré ta
stöd mot sina franska översättningar och internationella renommé:
franskan höll honom utanför fängelset.


För vissa är utlandsflykten landets största problem, för andra en
möjlighet. Man åker ut för att studera, lära sig ett yrke, tjäna
pengar. Man kommer hem igen, bygger hus, öppnar restaurang,
skriver dikter, odlar vin. Så har det alltid varit. Landets
störste poet, Lasgush Poradeci, levde sitt liv vid Ohridsjön, men
studerade och publicerade sig främst utomlands. Även om hans
dikter rör sig kring en och samma sjö, lika mycket traktens poesi
som Karlfeldts, trycktes de på exilförlag i Rumänien.


Själva talar albanerna gärna om Illyrien, landets ursprung som
under Enver Hoxhas hemvävda nationalkommunism antog mytisk status
och påstods ha varit det egentliga ursprunget till allt: nog var
Homeros egentligen illyrier, nog landsteg Odysseus egentligen...


Exilalbanskan Lea Ypi är professor i politisk teori vid London
School of Economics. Hon är utsedd till en av världens främsta
tänkare och internationellt framgångsrik författare till
uppväxtskildringen Fri, som skildrar frihetens pris under skilda
politiska system. Lea Ypi är misstänksam mot all nationalistisk
yra och rekommenderar landsfadern Ismail Qemalis memoarer för
envar som gått vilse i funderingar kring nationell grandezza. Det
var Qemali som utropade Albaniens självständighet från en balkong
i Vlora den 28 november 1912, han syns på sedlar och frimärken,
det finns en gata med hans namn i varje stad och hans porträtt
pryder varje kontor. Men i Qemalis självbiografi, berättar Ypi,
tar den albanska nationen ytterst liten plats: det är memoarer av
någon som främst ser tillbaka på en lång och framgångsrik bana
som turkisk ämbetsman.


Jag tänker på den förste av vår nuvarande kungaätt Karl XIV
Johans uttalande: förut var jag Napoleons general, nu är jag bara
kung av Sverige.


Hemma, borta: vi har alla våra smärtpunkter.


Kristoffer Leandoer, författare och skribent.