När nostalgin lägger sig som en snara runt halsen

Med avstamp i den exiliranske artisten Mohsen Namjoos tankar om
nostalgi reflekterar Marjaneh Bakhtiari över smärtan i denna
dåtidslängtan. Och över vad som kan stå på spel i en enkel
brottningsmatch.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2020.


Många människor i exil lever ständigt med det förflutna. Antingen
som en skugga eller som en snara. Speciellt om det rör sig om en
traumatisk historia och den sorts trauma det skapar: ett liv med
det obearbetade och det som kanske inte ens går att bearbeta.
Erfarenheter som gör samtiden oupplösligt förbunden med det
förgångna. Ett aldrig realiserat liv håller sinnena i sitt grepp.


Den iranske musikern Mohsen Namjoo som lever i exil i USA
beskriver iranier som kroniskt nostalgiska, beroende av ”sorgen
över det förgångna”. Ett beroende och en smärta som utvecklats
till en epidemi. ”Vad är detta förflutna och varför släpper det
inte sitt grepp om oss?” frågar han i en föreläsning från 2018.
Kanske handlar det om relevans. Om att inte längre känna sig
relevant och av betydelse.


När ens plats och roll i framtiden krymper, sväller historien och
det förflutna tills det översvämmar hela själen och färgar
varenda tanke. Tills man till och med andas det förflutnas luft,
som Namjoo uttrycker det. Vi tappar förmågan att förstå och
förklara vår nutid. Samtiden saknar helt enkelt det förflutnas
gloria och stabilitet eftersom samtiden bara är alltför verklig.


Namjoo vänder sig till iranier som bott i 30–40
år i väst och fortfarande dras med ”det förflutnas snara runt
sina halsar”. Vad vet de om sitt nya lands kultur och historia?
Hur har de bidragit till dessa nya samhällen? Har de gått på en
enda teaterföreställning eller konsert som inte har framförts av
andra exiliranier? Visst, historien må ha lämnat dem tomhänta.
Politiken må ha drivit dem på flykt. Men måste det leda till
kronisk nostalgi?


Måste deras identitet vävas samman med det förflutna så sömlöst
att de skulle försvinna utan det?


De kan vara ovetande om de senaste besluten som fattats i
hemlandets parlament, eller utvecklingen inom konstvärlden eller
skolväsendet. Men så ofta de kan stoltserar de med hemlandets
storhetstid. ”Ett hav av historiska stoltheter” kallar Namjoo
det. ”Men”, fortsätter han, ”när en människa håller på att
drunkna, är hon oförmögen att samtidigt betrakta sin situation
från andra perspektiv.”


Den besegrades smärta har en central roll i den shiamuslimska
kulturen. Det går tillbaka till profeten Mohammeds död då Ali,
enligt shiaislam Mohammeds rättmätige arvtagare, inte fick
efterträda honom. Det var starten på en lång tradition av att
tillhöra en förlorande minoritet som kanske inte reflekterar så
mycket över lidandet utan omfamnar det istället.


Men kanske kan man även se lidandet som en överlevnadsstrategi?
De flesta har väl någon gång upplevt förlusten av gemenskap och
trygghet, det där urtillståndet innan en katastrof kommer och
vänder upp och ner på ens tillvaro. En erfarenhet som hjälper oss
känna igen smärtan i någon annans blick. En erfarenhet som också
kan göra oss alltför bekant med förlustens smärta. Så till den
grad att den till slut blir något vi förväntar oss. Det är ju det
vårt kulturella minne består av. Därför är en förlust i nutid
inte bara en förlust i nutid. Därför är en seger inte en isolerad
händelse och kan utan minsta tvekan vävas samman med andra
drivande orsaker i de historiska händelseförloppen. Den kan lätt
förvandlas till en historisk vedergällning.


När en amerikansk brottare skulle möta en iransk
brottare i en match för flera år sedan handlade det om så mycket
mer än bara kampsport. ”För vi är en nation utan självförtroende
och full av nertryckta känslor.” Säger Namjoo. Därför är våra
största internationella framgångar inom kampsporter som boxning,
taekwondo och brottning. Alla de slag och känslor som vi hållit
igen, allt oupplöst vi har inom oss, historiskt, politiskt,
socialt får vi äntligen släppa loss mot ett främmande lands
stackars idrottare. En idrottare vars blick vittnar om ett
bekymmerslöst liv i frihet och demokrati. I alla fall som vi ser
det. Se bara hur han skyddar sitt ansikte och endast sitt
ansikte. För vad mer skulle någon som han någonsin behöva
försvara? Se hur lätt han rör sig, han som bara har sin egen vikt
att bära på. Han som inte har en aning om hur mycket elände hans
kultur och historia orsakat oss. Hans rörelser djupt rotade i
nuet. Medan hans motståndares rörelser är av ett helt annat slag.
För hans motståndare bär oss alla, förfäder och samtida, på sina
axlar. Vi som är varandras börda och stöd. Vi med den nedärvda
impulsen att i allt det samtida se rester och oförrätter från
historien. Därför är sport alltid extra politisk för oss. För den
amerikanske brottaren rörde det sig om en förlust om två poäng i
en match som kanske var förödande för den enskilde. Men för oss
handlade det om den CIA-ledda statskuppen mot vår demokratiskt
valde premiärminister Mossadegh 1953, airbusen med 290 civila
passagerare som amerikanska flottan sköt ner mot slutet av kriget
mellan Iran och Irak på 80-talet, om sanktioners förnedringar och
brutala konsekvenser och all annan ilska vi burit på. Allt finns
inlindat i de där två vunna poängen i en brottningsmatch som inte
betydde något för resten av världen. Men oss ger det under ett
par sekunder äntligen ett övertag. Äntligen ett skäl att ropa ut
ilskan och glädjen. Ett tillfälle som lösgör något som knutit sig
inom oss.


Detta delar vi med dem som vill göra Amerika stort igen och
Sverige svenskt igen.


Apropå 1980-talet, denna blodiga period i Irans samtidshistoria,
vänder sig Namjoo till sin egen generation. De som är drygt
fyrtio år gamla idag. Var kommer deras besatthet av 80-talet
ifrån? Alla bilder på de gamla skoluniformerna, alla videoklipp
från barnteveprogrammen som delas på nätet, mammornas axelvaddar,
alla poplåtar som handlar om den tidens oskuldsfulla barn och
barndom. De randiga plastbollarna, skolböckerna, de små
hopsmidade mobila kopiorna på pariserhjul i järn. De som fem, sex
barn fick plats i och var höjden av lycka när de under någon
timme mitt under kriget dök upp på ens gata, ditknuffad av en
utsliten gubbe.


Namjoo erkänner att han själv är svag för dessa
tillbakablickar. Alla dessa nostalgitrippar. Men det var ju ingen
oskuldsfull tid. Det var en mörk och blodig tid i landets
historia. Präglad av kriget mot Irak och, på hemmaplan,
massarresteringar, försvinnanden och avrättningar. Det var ju en
totalt eländig och hänsynslös tid, säger han som om han måste
påminna sina lyssnare som alla själva var med på den tiden. Rucka
på det skydd de byggt runt sitt 80-tal som fördunklat deras
verklighets-, och självuppfattning. Varna dem för priset för att
insistera på det oskuldsfulla långt efter det oskuldsfullas död:
ett fördärvat jag.


”Nostalgin skövlar offer överallt.” Säger Namjoo och själv är
inte på något sätt fri från det. Han mår illa av sättet musik
används för att väcka sådana sentimentala känslor. Den smärta som
nostalgiker bär på och som så enkelt kan manipuleras. ”Men” säger
han i slutet av sin föreläsning ”i varje sekund av min existens
längtar jag ändå dit, till hemlandet. Denna paradox är inte en
del av mig, den är meningen med hela min existens.”


Marjaneh Bakhtiari, författare