Carl Jonas Love Almqvist i den uppfuckade verkligheten

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist
att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det
bidrog till att göra honom ödmjuk.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text från 2020 där skribenten reflekterar över
ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens
egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund.


Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists ”Om
Svenska Rim. Bok 1–5” har en sådan där lite överrörlig bindning
som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung
koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i
samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i
sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: ”Om
Svenska Rim” är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver
matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst
via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade
nonsensdiktning i exilen.


Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och
bortglömd  – som brukligt är när det gäller all sådan poesi
som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär
skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till
tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt:


“På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak
vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är
blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora
misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha
varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på
ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade
och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på
Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya
varianter med blyerts i marginalen.”


Det är en svår konst att så inkännande och
kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista
mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi
möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska
geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna
Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte
bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet.
Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att
resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om
Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den
påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla
över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i  tomma
intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum,
ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid
ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt
grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra.
Och på arbetsytan framför honom? “Hela högar af Pappersark fulla
med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir
tryckt.”


Den stundom storvulna och en smula
elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens
misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism.
Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert
formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage.
Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation
med trasproletariatets stackare som blott och bart
självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en
smula klädsam självkritik som han nu skriver att “De, som ej
hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga,
kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt
om höga och magnifika ting!”


Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller
magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla.
Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på
terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad
lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima.


Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim!


Fly bullersamma getingars fördömda stim


då du vill göra artiga och goda rim.


Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär
gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger
någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons
djupaste grund förvisso är  – precis som det har sagts 
– tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig
tomhet!


Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt
stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens
intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig
mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att
sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp
om.


Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som
mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga
dödliga  – och till deras skara hör faktiskt även
nationalskalderna  – behöver i regel lite hjälp på traven,
något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form.
Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och
en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte
skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur.
Det om något vore nonsensaktigt.


Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare
alternativet.


Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med
sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula
utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett
socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt
avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med
omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om
vårt jags gränser pågår. Utan ordet “du” skulle ordet “jag” vara
obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort
som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en
människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på
perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta
proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i
dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad
verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt
säkert inte skulle ha uttryckt det.


 Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar
tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det
innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig
och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har
jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att
börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet.


Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt,
lika uppbyggligt som tramsigt.


Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska
Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt
kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till
självkännedom och annat nonsens.


Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande
kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren
Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå
inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte
för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens
mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt
bara inte ut med tystnaden.


Om så det skulle hända


att ingen talar till mig alls;


vart skall jag då mig vända,


vafalls?


Jag då skall tala till-mig-själv,


och jag ska sjunga för-mig-själv,


och jag skall dansa med-mig-själv


en vals.



Text: Isabella Nilsson, författare och översättare


Tal: Christina Höglund