Trollen är ju också människor

Vad händer med den mellanmänskliga tilliten när alltmer i vår
vardags kan ordnas digitalt? Författaren och skribenten Boel
Gerell reflekterar över trollens skepnad på internet och i
verkligheten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2023.


När en nätbaserad säljsajt lanserar en ny lösning för frakt är
det inte i första hand det praktiska i att du kan få prylarna
hemskickade som lyfts fram. Nej, den stora vinsten är att du
slipper träffa säljaren. En serie reklamfilmer gestaltar obehaget
mötena förväntas föra med sig när du tvingas in i okända
människors hem och konfronteras med deras egenheter, allmänna
snusk och oönskade förtroenden.


 


Vad säljsajten spelar på i sin marknadsföring är den känsla av
otrygghet och främlingskap många av oss upplever i våra digitala
liv. I takt med att allt fler tjänster, relationer och
transaktioner förläggs till nätet växer det fysiska avståndet
mellan oss. Kommunikationen har demokratiserats och vem som helst
kan göra sin röst hörd i offentligheten, men rösten måste inte
nödvändigtvis åtföljas av ett ansikte och även om den har ett
ansikte, är det inte säkert att det är ditt.


 


Med några enkla klick kan du byta namn, ålder, kön och utseende
och förvandlas från en vuxen man till en prepubertal flicka. Du
kan bli en bankman som försynt ber om ett lösenord och du kan på
en och samma gång bli rasist och antirasist och starta en hätsk
debatt med dig själv för att locka andra att reagera och avslöja
sina verkliga åsikter.


Du kan bli ett troll.


Ett nättroll som för sitt eget nöjes skull – eller for the lulz
som det heter – ägnar sin tid åt att driva andra människor till
vansinne.


 


Trollet bakom skärmen är en populär och målande bild och det gör
ingen skillnad att termen egentligen kommer från engelskans
”trolling” som i att dra en rev med blänkande drag efter en
fiskebåt. Det är trollet vi ser ändå, hamrande på sina tangenter
i dunklet bakom fördragna persienner. Trollet som antar ständigt
nya skepnader, blåser upp sig, hotar och förleder men spricker i
solen och visar sig vara en räddhågsen nolla. Som trollen i
sagans värld verkar nättrollen i det tysta i vår närhet och kan
inte säkert särskiljas från andra.


 


Innan konstnären John Bauer kring förrförra sekelskiftet gav
folksagans troll dess krumma rygg och grova drag kunde de vara
vem som helst av oss. Inte fulare och klumpigare än någon annan,
tvärtom ibland vackrare och med ett sätt att tala som bäst
beskrivs som poetiskt. Det som avslöjar trollet som troll är
något som låter sig anas i förbifarten, någon liten avvikelse som
ett par ovanligt stora öron eller varför inte en svans som
hastigt och oväntat tittar fram ur kläderna. 


 


Men framförallt är det moralen som är en annan. För det människan
tycker är rätt och riktigt anser trollet vara fel och det sägs
att trollens värld är bakvänd. Frågan är förstås från vilket håll
man betraktar tillvaron, ur trollets vinkel är det ju människorna
som beter sig avigt. Bobbo Sundgren beskriver i sin
självbiografiska bok ”Så blev jag ett av Sveriges värsta
nättroll” hur han under sin tid som ”elittroll” som han kallar
sig – såg sig som en yttrandefrihetens förkämpe. När han fjärmade
han sig från det övriga samhället hittade han en ny gemenskap hos
trollen.


 


Bland andra troll blev det som tidigare varit avvikelser – om
inte svans och stora öron så beroende och diagnoser – det
normala. Samtidigt som verksamheten – att skapa kaos och
förvirring på olika sociala plattformar – tycktes som en
meningsfull och till och med beundransvärd syssla. En fråga om
perspektiv alltså och också om antal. Ett ensamt troll är kanske
en udda figur, medan tjugo är ett normbildande kollektiv.


 


Medan trollfabrikerna lever på sin kapacitet att sprida
desinformation skaffar sig tullkvinnan Tina i John Ajvide
Lindqvists novell ”Gräns” ett existensberättigande genom sitt
unika väderkorn för lögner. I övrigt har hon ingen plats i
samhället, hon är för ful, för annorlunda och för omöjlig. Först
i mötet med den märklige Vore tänds livet i henne, tillsammans
med en kraft som gränsar till det destruktiva.


 


Vad som är moraliskt rätt avgörs av vems blick som tillåts
definiera världen och det som i någons ögon är ett bestialiskt
övergrepp är för någon annan en nödvändig handling. När Tina sent
omsider finner ut vem Vore är och vad han gör – stjäl och byter
bort barn som troll i urminnes tider har gjort – är samförstånd
hennes starkaste känsla.


 


I gemenskapen med Vore hittar Tina – eller Reva som hon
egentligen heter – ett sätt att finnas till utan att göra våld på
sig själv. Men för huvudpersonen i den danske författaren Rasmus
Daugbjergs roman ”Troll” är det skogen, jorden, grödorna och
djuren som är förutsättningen för hennes liv och när hon ser att
människorna skadar och dödar naturen måste hon själv skada och
döda människorna. Logiken är given för henne, moralen glasklar,
men inte desto mindre plågsam. Motvilligt tar hon sig för att
göra det hon ska, som ett arbete, en plikt.


 


För människorna är våldet obegripligt, de förstår inte varför de
straffas för något som de ser som självklart: att odla jorden och
äta grödorna. Att döda djuren och steka köttet över en eld. Att
hugga ner träden för att få ved till brasan. Allt som för trollet
är oförlåtliga förbrytelser är för människorna en förutsättning
för ett värdigt liv och i glappet mellan världarna ryms den stora
existentiella tragiken. Att vårt sätt att leva inte är hållbart i
längden, att vi är för många, för aningslösa, för upptagna av
nuet och oss själva för att förstå konsekvenserna av det vi gör.


 


Bara en kvinna ser och vet – Karoline – och i hopp om att skonas
av trollet och få leva slutar hon äta. Medan de andra arbetar i
skogen och på fältet, jagar och bränner och hugger, blir hon kvar
ensam i sitt hus och ser på. Men kan man i längden gå emot den
mänskliga naturen? Är inte människan redan vid födseln dömd att
bli en kugge i det självförstörande maskineriet? Från skogsbrynet
betraktar trollet henne och väntar på ett tecken på att också hon
bär på synden. Och snart nog slinker verkligen en liten brödbit
in mellan hennes tänder.


 


I Rasmus Daugbjergs roman blir trollet en vanmäktig trädkramare
med hårda nävar och vassa klor. En klimataktivist som inte skyr
några medel för sin sak och som ensam tar på sig ansvaret för att
straffa hela mänskligheten. Tills uppgiften blir henne övermäktig
och hon själv blir en av dem som sväljer världen bit för bit och
i resignationen ryms insikten om det omöjliga i utanförskapet.


 


Vi kan isolera oss i våra hem, gömma oss bakom alias och skärmar
och låtsas vara någon annan. Men till syvende och sist är vi alla
sammanlänkade av så mycket mer än det världsomspännande nätet. Så
länge vi lever och andas är vi en del av samma förgängliga värld
och när vi ätit vår sista bit bröd och strömmen sinat i eluttaget
tumlar vi ut i det vikande dagsljuset och ser varandra som dem vi
verkligen är. Inte troll eller hotfulla, märkliga främlingar utan
rätt och slätt – människor.


Boel Gerell, författare och skribent


 


Litteratur:


Bobbo Sundgren: Så blev jag ett av Sveriges värsta nättroll (Pug
förlag)


Ebbe Schön: Svensk folktro A-Ö (Prisma)


John Ajvide Lindqvist: Gräns (Ordfront)


Rasmus Daugbjerg: Troll (Flo förlag) Översättare: Andrea
Lundgren.