Vem vet vad grodkvinnan egentligen tänkte?

Historikern Peter K Andersson berättar om ett märkligt livsöde
och funderar på vad det säger om vår tid.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
publicerades första gången 2022.


Den 22 juli 1871 skriver den engelske kyrkoherden Francis Kilvert
såhär i sin dagbok:


"Fru Nott berättade för mig att en bekant till henne hade rest
till Presteigne för att hälsa på sin faster, fröken Sylvester,
den mänskliga grodan. Denna fantastiska varelse är hälften kvinna
och hälften groda. Hennes huvud och ansikte, ögon och mun är en
grodas, och hon har grodben och grodfötter. Hon kan inte gå utan
hoppar fram. Hon går aldrig ut förutom när hon ska till
metodistkapellet och fru Nott sa att hon själv har sett henne
hoppa till och från kapellet precis som en groda. Historien om
denna olycksaliga varelse är följande. Strax innan hon föddes kom
en kvinna till hennes mor med två eller tre barn för att tigga
vid dörren. Modern blev arg och ropade 'Ge dig iväg med dina små
grodor!' Och som ett straff och en förbannelse fick barnet hon
sedan födde delvis formen av en groda."


Francis Kilverts dagbok är en rik källa till
information om livet på landsbygden i det viktorianska England.
Han var verksam vid gränstrakterna till Wales, och byn där
grodkvinnan är bosatt, Presteigne, ligger på andra sidan gränsen.
Fru Nott, som berättar för Kilvert om denna märkliga kvinna,
dyker upp vid ett flertal tillfällen i dagboken och verkar vara
benägen att fara med skvaller, men i det här fallet är det delvis
hennes egen vittnesbörd och det är anmärkningsvärt att Kilvert
återger den här historien utan att kommentera den eller uttrycka
någon skepsis kring landsortsbefolkningens synsätt. På andra
ställen i dagboken kan han ha en ganska nedlåtande syn på
böndernas vidskeplighet och provinsialism, men inte här.


Det är nu mer än tio år sedan som jag först stötte på den här
passagen. Jag köpte ett exemplar av Kilverts dagbok i ett litet
antikvariat när jag själv befann mig på vandring genom den trakt
där han verkat. Några dagar tidigare hade jag passerat den
obeskrivligt vackra lilla byn Bredwardine, där han varit
kyrkoherde de sista åren av sitt liv, och där han ligger begravd
efter att ha dött vid bara 38 års ålder.


Det dyker upp otaliga karismatiska personer
bland lokalbefolkningen i hans dagbok, men grodkvinnan har
stannat kvar i minnet hos mig. Inte minst naturligtvis för att
hon är så svår att få en tydlig bild av utifrån Kilverts
beskrivning. Givetvis rör det sig om en kvinna med någon form av
fysisk missbildning och vi kan utifrån det lilla vi får veta se
dubbelheten i omgivningens syn på henne. Hennes kopplingar till
den lokala väckelserörelsen visar på den omfattande välgörenhet
riktad mot de fattiga och behövande som det viktorianska
samhället har blivit känt för. Men samtidigt beskrivs hon, inte
som en kvinna vars fysik får henne att likna en groda, utan som
en mänsklig groda. Hennes ansikte och ben ser inte ut som en
grodas, de är en grodas. Fröken Sylvester blir alltså en
hybridvarelse, något som överskrider gränsen mellan människa och
djur. Märk väl att Kilvert inte talar om henne som en människa
utan som en varelse – klassificeringen är för tillfället oklar.
Det liknar det sätt som man inom den tidens så ökända freakshows
benämnde de missbildade människor som ställdes ut till allmän
beskådan – mest känd är väl Joseph Merrick, som fick heta
Elefantmannen. Historiker har visat hur denna bransch gärna
använde sig av ett slags kvasi-darwinistiskt uttryckssätt, för
att förläna sin verksamhet ett vetenskapligt sken.


Och det är som om darwinismen och andra tankegångar vid den här
tiden skapade uppfattningen av att gränsen mellan djur och
människa var potentiellt svag, och emellanåt kunde överskridas.
Detta aktualiserades ju inte minst när man talade om vissa
utomeuropeiska folkslag som européerna mötte på sina
koloniseringsresor. Men nästan alla de sätt på vilka man talade
om det främmande och utomeuropeiska kunde också appliceras på det
närliggande.


Liksom det fanns ett mörkaste Afrika fanns det
ett mörkaste England, det vill säga slummen i storstäderna, dit
civilisationens ljus ännu inte nått. På liknande sätt verkar
Kilvert ha uppfattningen att i vissa av de avlägsna byar som
omger hans pastorat kan det finnas varelser som vetenskapen ännu
inte har någon beskrivning av, och företeelser som är lika
primitiva som en afrikansk infödingsstams. När han skildrar sina
vandringar i bygden, och besök hemma hos gamla enstöringar och
bondefamiljer, kan han ibland låta som en David Livingstone på
expedition i det okända, samtidigt som han är fullkomligt
hemmastadd i sina trakter och verkar behandla sina församlingsbor
som jämlikar.


Men det som Kilvert rapporterar är ju egentligen inte hans egen
skildring av fröken Sylvester, utan en i lokalbefolkningen som
känner henne, eller åtminstone en släkting till henne. Sättet att
tala om grodkvinnan är alltså inte den bildade kyrkoherdens, utan
den direkta lantliga omgivningens. När man beaktar detta kan man
få en känsla för den behandling och den attityd som en sån här
person underkastades. Men även om grodliknelsen förefaller ganska
vedertagen när det talas om henne finns inga tecken på grymhet
eller mobbning. Kilvert tillägger till och med att fru Nott
beskriver henne som ”en mycket god människa” och vissa ord i
beskrivningen tyder på medkänsla snarare än utstötning.


Genom de lokala handlingarna får vi veta att
hennes fullständiga namn var Ann Sylvester, född 1822 som dotter
till en bonde. I folkräkningen för 1851 står hon listad som
inneboende hos den lokala baptistpastorn i Presteigne och genom
åren dyker hennes namn upp som inackorderad hos en rad olika
personer, fram tills hennes död 1893. Således varken utstött
eller försummad, även om hon, som Kilvert anmärker, sällan gick
ut. Den enda grymhet vi eventuellt ser spår av är Kilverts egen,
i det att han inte förmår kalla henne för en människa.


Människor som fröken Sylvester kommer nästan aldrig till tals i
historien. De sätter spår i källorna tack vare att de sticker ut
och att deras avvikelser har uppmärksammats eller exploaterats.
Vid första anblicken verkar fröken Sylvesters öde vara detsamma
som hundratals andra människor som blev till affischnamn på grund
av sin fysiska avvikelse, men det finns egentligen inget i hennes
historia som direkt tyder på isolering, förakt eller hån. Vi vet
ju faktiskt inte ens om grodliknelsen hade sin upprinnelse i
omgivningens föreställningar eller kom från henne själv som ett
uttryck av självdistans. Vi är kanske ibland alltför benägna att
se den här sortens människor som offer i stället för
självständigt agerande subjekt. Och det som gör att vi
överhuvudtaget känner till henne är ju ett tecken på att hon hade
vänner och bekanta. Hennes rykte spreds ända till pastor Kilvert
och hans dagbok, som dokumenterade många individer vars
personligheter annars hade gått förlorade.


Vi betraktar gärna 1800-talets syn på den här
sortens människor som förlegad och förkastlig, men även om man på
Kilverts tid talade om avvikande människor på ett sätt som vi
idag anser oacceptabelt levde man också mycket närmre inpå andra
sorters människor än många gör idag. Den avskildhet i vardagen
som de flesta av oss tar för given var endast möjlig för en
mycket liten minoritet tills för bara några decennier sedan. Så
medan 1800-talets språkbruk får oss att reagera med bestörtning
kanske vi också bör fundera över vad det är vi slipper ge namn
åt. Det är lätt att döma forna generationers beteende när man
själv inte står inför deras dilemman.


Peter K Andersson, historiker