Finlandssvensk poesi bär språket på sina axlar

Den finlandssvenska lyrikskatten är stor och betydelsefull. Maria
Küchen reflekterar över en rik poesi som skrivs på ett ifrågasatt
språk.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


 ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett
ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2018-01-22.


2015 debuterade den finlandssvenska poeten Martina
Moliis-Mellberg med diktsamlingen ”A”, en prosalyrisk triptyk som
skildrar längtan efter överskridande och förvandling.


Titanen som bär upp himlen på sina axlar längtar efter att vara
något annat än det han är. Dykaren Jacques Costeau vill bli en
haj. En älskande vill bli en del av sin älskades kropp.


Den älskade har en stjärnas namn, Alfa Cassiopeia. ”Blommorna
klöser sig fram över huden” står det i ’A’, ”och Alfa Cassiopeia
börjar prata i sömnen, hon skriker och vänder sig i förtvivlan
medan huden hotar att spricka.”


Att försöka tala, kan vara att gå sönder – särskilt om språket
som åläggs dig inte är ditt eget.


finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland
generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och
svensk poesi i allmänhet.


Hösten 2017 intervjuades Martina Moliis-Mellberg i Sisuradio,
Sveriges Radios programavdelning för finskspråkiga och finländare
i Sverige. Hon berättade att finskan för henne, hela livet, har
varit någonting hon har skämts över att hon inte kan. Först när
hon flyttade från Finland till Malmö började hon se finskan som
en möjlighet i stället för ett misslyckande.


Diktsamlingen ”A” fick strålande kritik just för språkkänslan,
men i Martina Moliis-Mellbergs hemland Finland krymper rummet för
hennes språk, svenskan.


Språk är identitet, och språkets kärnved är dess poesi.
Relationen mellan språk, identitet och dikt är intim. Så när
finlandssvenska poeter berättar om sin relation till finskan,
berättar det också något om läget för svensktalande i Finland
generellt.


Svensktalande i Finland är inte alltid bra på finska. Det borde
de bli, eller också borde de flytta ”hem” till ett Sverige där de
inte har några rötter, enligt sannfinländare och röster inom
finskhetsförbundet. Finskhetsförbundet är en drygt hundra år
gammal sammanslutning, som idag strävar efter att avskaffa den
officiella tvåspråkigheten i Finland.


Effekten skulle bli förödande – för
svenskspråkiga medier, för den svenska modersmålsundervisningen i
Finlands skolor, för finlandssvensk poesi.


Redan idag är den marginaliserad, inom den i sig alltmer
marginaliserade finlandssvenskan. Det är inte främst dikt som de
svenskspråkiga i Finland läser.


Men finlandssvensk dikt har central betydelse ­– för Finland
generellt, för svenskan i Finland, och för svenska språket och
svensk poesi i allmänhet.


Texten till Finlands nationalsång ”Maamme”, är
en översättning från det finlandssvenska originalet ”Vårt land”
av Johan Ludvig Runeberg. Dikten är hämtad ur hans massiva
diktepos Fänrik Ståls sägner från 1848:


”Ej lyfts en höjd mot himlens rand, ej sänks en dal, ej sköljs en
strand, mer älskad än vår bygd i nord, än våra fäders jord” – det
är långt från Runebergs klassiskt rimmade nationalism, till den
kosmiskt himlastormande världsmedborgaren i Edith Södergrans
dikter, som chockerade sin omvärld  med sin kullkastande
modernism ett drygt halvsekel senare.


”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli”
skrev Södergran i debutboken ’Dikter’ 1916. ”Vi äro alla
krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, 
… vi äro de minst väntade
och de djupast röda, 
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor
utan svindel.”


Från Edith Södergran och framåt har dikten i det svensktalande
Finland omdefinierat svenska språkets gränser. Finlandssvenskan
betraktas ofta som en ”renare” och mer omsorgsfullt bevarande
svenska än rikssvenskan, men det betyder inte att finlandssvensk
dikt är konservativ, tvärtom.


1922, året före Edith Södergrans död, debuterade Gunnar Björling,
en av modernismens mest estetiskt radikala poeter. ”Jag blev
barn, förrän jag blev vuxen | och som vuxen blev jag barn | jag
skrattar alla dar. | Nu blommar luften | och morgonflugan
vaknar.” Så skrev Björling i sin tredje diktsamling ”Kiri-Ra!”
Från 1930. Hans tidiga dikter utstrålar en livsglädje som går
igen hos finlandssvenska Eva-Stina Byggmästar åttio år senare:


”Vi såg på soliga platser / de mest förtjusande / palmer i
skrattgrönt / lyckogrönt, sagogrönt” – skrev Byggmästar 2010 i
”Vagga liten vagabond”.


Björlings och Byggmästars röster blir förväxlingsbara, och det
har sagts även om Martina Moliis-Mellberg att hon gör det svåra
lätt. Men den finlandssvenska poesin talar självklart inte med en
enda entydig röst, eller med ett enda språk.


Hos Cia Rinne, i böcker som ”Zarzoum” från 2001
och ”Notes for soloists” som kom åtta år senare, glider dikten
mellan engelska, tyska, franska och franska. Rinne är född i en
finlandssvensk familj i Göteborg och uppvuxen i Tyskland. Hon kan
tyckas befinna sig ljusår från den snävt inringade bildliga och
bokstavliga finlandssvenska geografin. Just detta är en likhet
mellan Edith Södergran och Cia Rinne.


Kanske är det karaktäristiskt för poesi generellt, att poeterna
rör sig mellan språk och länder i försök att trotsa konventioner
och gränser. Kanske å andra sidan inte. Kanske har
överskridandets poetik börjat formuleras på allvar först de
senaste hundra åren, när de exkluderades röster har tagit plats i
skrift och dikt – de som inte är män, inte är heterosexuella,
inte är vita.


Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i
hans dikt är utsatthet på grund av rasism


”White monkey” heter den finlandssvenska debutanten Adrian
Pereras debutdiktsamling, som hösten 2017 belönades med svenska
Yles litteraturpris. Boken har likheter med Athena Farrokhzads
uppmärksammade debut ”Vitsvit” från 2013. Både hos Farrokhzad och
Perera finns ett röstspel mellan livsöden som benämns på liknande
vis – pojken, mamman, pappan, mormodern.


Dessa livsöden i Pereras bok, säger Svenska Yles jury, ”skildrar
allmängiltiga teman som hudfärg, utanförskap och gemenskap. I
Märta Tikkanens anda skriver Perera om något till synes djupt
personligt som tvingar läsaren att lyssna och begrunda.”


Perera jämförs med Tikkanen, inte med Farrokhzad, men kärnan i
hans dikt är utsatthet på grund av rasism, en tematik som
Tikkanen aldrig har avsökt. Med kraft skriver Pereira in sig i en
internationell samtida vithetskritik:


”Min vän säger att vitheten fyller hen med skam.” står det i
”White Monkey”.


”’Det är jag som förstör världen. Allt är mitt fel. Allt.’ Vi
talar inte mer om min mor eller mig. Det är klart att min än
behöver trösten mest.”


Det handlar om vit bräcklighet och vita tårar –
men finlandssvenskan, och den kulturella identitet som inringas
av finlandssvenskan, blir i Yles prismotivering primär.


Yle är Finlands public service-bolag för radio
och teve. Nedskärningar inom Svenska Yles verksamhet de senaste
åren oroar de svenskspråkiga i Finland. Finlandssvenska talas av
fem procent av Finlands invånare, och dessa fem procent får
kontinuerligt sitt språkliga existensberättigande ifrågasatt.
Behövs finlandssvenskan?


Frågan är försåtlig. Språk är en central bärare av identitet. Att
ifrågasätta finlandssvenskan, innebär att även de som talar
finlandssvenska ifrågasätts.


"Suomessa puhutaan suomea" hävdar finskhetsförbundet. I Finland
talar vi finska. Och i Sverige, enligt moderaternas partiledare,
talar vi svenska.


Att säga så, är att ifrågasätta människors existensberättigande.
I ett land talas alltid flera språk, och vi är våra språk.


Behärskar du inte språket som du förväntas använda för att
beskriva dig själv och dina sammanhang, då blir det svårt att
överhuvudtaget förstå vem du är.


Finlandssvensk poesi behöver ses i det ljuset: som ett sätt att
fortsätta existera genom att skapa, upprätthålla och ständigt
nyskapa ett språk.


Maria Küchen, författare och kritiker


 


Maria Küchen tipsar om 5 favoritdiktsamlingar av
finlandssvenska författare:


Katarina Gäddnäs: "Venuspassagen" (Schilds & Söderströms
2005)


Agneta Enckell: "Inte ett ord (jag är naken)"  (Schilds
& Söderströms 2014)


Edith Södergran: "Dikter" (Schildts 1916)


Martina Moliis-Mellberg: "A" ( Schilds & Söderströms 2015,
Modernista 2017) 


"7" (Schilds & Söderströms 2017 )


Solveig von Schoultz: "Ett sätt att räkna tiden" (Alba 1989)