Shirley Jackson och det kusligas arkitektur

I tv-serien "The Haunting of Hill House" spelar huset en viktig
roll. Det gäller även i Shirley Jacksons romanförlaga.
Författaren Kristofer Folkhammar söker vidare bland hennes
hemsökta byggnader.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras 2018-11-22.


En stum fasad vid ett första möte. Fönstergluggars ögonlika
hemligheter. En svunnen epoks ideal och förutsättningar som reser
sig och reser sig, år efter år, mitt framför oss. Byggnader
upprepar historien. Byggnader är fantastiska behållare för vår
längtan, och därmed för vår skräck. Byggnader är kusliga.


Sigmund Freuds begrepp ”det kusliga” kan enligt sin mest
grundläggande definition sägas vara den känsla av obehag som
uppstår i en, när något välbekant plötsligt ter sig främmande.
Och byggnadskonst är mycket tacksamt att betrakta som en metafor
för, eller en fond till, kusliga förnimmelser.


Ta den urbana människan som rör sig genom vimlet. Hon lever sitt
liv och har sitt sammanhang, sin hemvist, i en oöverblickbar
stad. Plötsligt tappar hon bort sig. Omgivningen släpper taget,
som i en dröm. Och dörrar är låsta. Allt kostar pengar. Hemstaden
är villkorad, vänder sig bort, blir något okänt.


Eller ta det enskilda huset. Det allra enklaste tecknet för hem,
skydd och trygghet. Så effektfullt det både bär på, och
kontrasterar mot hot och oro, där det ligger på sin ensliga
kulle.


som den sköraste av de karaktärer som äntrar det beryktade
spökhuset, är hon mest mottaglig för dess destruktiva krafter.


I Shirley Jacksons böcker har de kusliga byggnaderna en
framträdande plats. Författaren, som levde och verkade i USA runt
mitten av förra seklet, förser sina hus med förnuftigt stängda
dörrar och besjälade väggar som stretar uppåt mot skyn. En
slumpmässig beröringspunkt mellan taket och himlen skapar en
förtvivlans hemvist.


I ”Hemsökelsen på Hill House”, från början utgiven 1959, och
aktuell som teve-serie på Netflix 2018, möter vi spökhuset
utifrån. Det tronar upp framför bokens karaktärer, ledda av en
antropolog som vill finna bevis för det övernaturligas existens.
När Eleanor, som fått plats som en av antropologens assistenter,
i romanens början bryter sig loss från sin dominanta syster, och
kör mot Hill House, bjuder de främmande husen hon passerar på en
kavalkad av möjliga hem, möjliga liv. Drömmar om verandor att
sopa och stenlejon att putsa. Tysta vardagsrum med fläderbärsvin
varje kväll för hälsans skull. Hennes öde i mötet med Hill House
är inte så kusligt som direkt drabbande; som den sköraste av de
karaktärer som äntrar det beryktade spökhuset, är hon mest
mottaglig för dess destruktiva krafter.


I en annan av Jacksons romaner, ”Vi har alltid bott på slottet”,
från 1962, befinner vi oss istället inuti husets fasor, i maskopi
med skräcken. Berättaren heter Merricat Blackwood. Hon bor på
slottet med sin storasyster och åldrade farbror. En gång var de
betydligt fler i familjen. Men en dödlig dos arsenik fann vägen
till familjens sockerskål. Storasyster Constance misstänks för
morden, men frias. Och systrarna lever isolerade ihop med sin
farbror, med den närliggande byns skvallrande invånare som ett
alltmer pockande hot.


Båda husen är ödsliga platser, avskilda från en närliggande
bygemenskap. Och ett av Jacksons återkommande teman är att hon,
via skräckberättelsens former, bearbetar de mänskliga konflikter
som kretsar kring att ingå, stötas ut, isoleras, bekräftas,
försvinna.


Sigmund Freuds essä ”Det kusliga”, publicerades
på tyska 1919. Enligt honom var ”det kusliga” framför allt ett
användbart begrepp i fråga om estetik, en förnimmelse, tätt
kopplad till den lexikala sammansättningen hos det tyska ordet
”das Unheimliche”. ”Heimlich” är på tyska både ord för ”bekant,
hemtrevlig” och för ”hemlig, dold”. Ett ord som när man granskar
det bär på så mycket betydelsemässig tvetydighet, att det slår
över i sin motsats. ”Unheimlich” blir alltså en negation både
till något hemtamt och något hemligt. ”Unheimlich” är något där
det välkända har gjorts främmande, då något bortträngt har kommit
tillbaka.


Den svenska översättningen av ”das Unheimliche”– ”det kusliga” –
rymmer uppenbarligen inte samma komplexitet, rent språkligt. Ett
fint försök till en utbyggd nyöversättning gjordes av författaren
Mara Lee för ett par år sedan. I sin avhandling ”När Andra
skriver”, tog hon i ett avsnitt fasta på glidningen mellan de
svenska orden ”hem”, ”hemskt” och ”hemligheter”. Lee visar hur
denna glidning mellan orden är särskilt intressant i relation
till det likgiltiga våld, den av jämlikhet och ordning motiverade
bortrensning, som finns i den svenska epoken Folk-hem.


Freud var väldigt upptagen av infantila trauman och bortträngda,
primitiva instinkter när han skulle förklara vad som får oss att
reagera med en känsla av kuslighet inför vissa motiv. Men kusliga
upplevelser kan såklart också ha mer närliggande rötter.
Sociologen Avery F Gordon skrev på 90-talet fram en mer socialt
orienterad spökteori, i ljuset av Freuds begrepp. Historiska
trauman och sociala strukturer – statlig förföljelse,
könsmaktsordningen, en brutal kapitalistisk värld, rasismen –
också det är företeelser som präglar människan och hennes rum,
och som inte alltid närvarar genom ett explicit våld, utan ibland
genom ett spökes kusliga logik. Med tänkare som Gordon kan ”det
kusliga” bli en dynamisk, komplicerande skärningspunkt mellan
psykologi, politik och estetik.


här finns något förhäxat över den starka strukturen kring
måltiderna i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.


I Shirley Jacksons romaner finns en likhet i hur livet i husen
bärs upp. I Hill House dukar den fåordiga Mrs. Dudley fram
överdåd till frukost, lunch och middag på exakta tider. Hon
omtalar och utför sina rutiner precist och noggrant, behandlar
porslinet som små barn till hyllorna och skåpen, men lämnar
alltid huset kvällstid. På Slottet är det istället den
mordanklagade Constance som betjänar lillasystern Merricat och
deras farbror med allsköns kompotter och kryddkakor, också här
finns något förhäxat över den starka strukturen kring måltiderna
i huset, i ett utsträckt undantagstillstånd.


Mrs. Dudley och Constance är två hypnotiserade hushållerskor vars
ritualer bär på ett tvångsmässigt upprepande. Ointagligt och
undergivet. Avstängt men aktivt. Levande dött.


Typiskt kuslig grej, i freudiansk mening.


Men det är förstås inte enbart ett förträngt, primitivt
upprepningstvång vi kommer i kontakt med när vi ryser av obehag
inför dessa karaktärers sömngångaraktiga handlande. Lika gärna
kan man tänka sig att vi, via Mrs. Dudleys och Constances
trollbundna arbete, i förhöjd form konfronteras med fullkomligt
verkliga samhällsordningar och strukturer. Ledan och
maktförhållandena som kommer med att hushållets ordning ska
upprätthållas. Den traditionella kvinnolotten, för att tala med
Shirley Jacksons, eller miljoner andra människors, biografier.
Lönearbetets alienation för att tala med Karl Marx.


Marx, påpekade för övrigt, redan 70 år innan Freuds essä apropå
den framväxande hyresmarknaden att människans grundläggande behov
av en hemvist berövades därigenom. En främling håller koll på
henne, och kastar ut henne om hon inte betalar hyran. Marx
spaning har knappast tappat i aktualitet idag, på en
bostadsmarknad präglad av andrahandsuthyrning och gigantiska
skulder till banker.


Shirley Jacksons kusliga hus bjuder in till
upptäcktsfärder som kan leda en till det mänskliga psykets
fuktiga källare och pinade vindsutrymmen. Men de kan också säga
oss något om det skrämmande hos de golv och väggar vi passerar
dagligen. En kuslig känsla kan väckas av något förvridet. Men
också av något alldeles för verkligt.


Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker


Litteratur


Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översättning av Ingrid Wikén Bonde,
i Samlade skrifter XI, Natur & Kultur, 2009.


Avery F. Gordon, ”Ghostly Matters – Haunting and the Sociological
Imagination”, University of Minnesota Press, 2008.


Shirley Jackson, ”Hemsökelsen på Hill House”, översättning av
Inger Edelfeldt, Mima förlag, 2017.


Shirley Jackson, ”Vi har alltid bott på slottet”, översättning av
Torkel Franzén, Mima förlag, 2017.


Mara Lee, ”När andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och
tid”, Glänta produktion, 2014.


Anthony Vidler, ”The Architectual Uncanny – Essays in the Modern
Unhomely”, The MIT Press, 1992.